glandberger.net

Dagens post inleder en serie på 5 delar i ämnet ”kristendom eller nyskristendom?” författat av Solveig Hendriksen. Då hela artikeln är på 25 sidor har jag delat upp den i 5 mindre delar. Trots detta är det långa avsnitt som presenteras, och i och med att det är en sammanhängande artikel publiceras det en ny del varje dag den här veckan. Kanske det är bäst att kommentarer sparas till den sista delen, men givetvis finns det inslag värda att kommentera i varje avsnitt.

Min nästa artikel om bön jag lovade skriva tillsammans med en vän blir försenad då jag reser till Oslo på onsdag och inte kommer hem förrän på söndag kväll. Artikelserien som påbörjas idag publiceras med tillstånd av Solveig Hendriksen och har tidigare publicerats på Bibelfokus.se

/Andy

Kristendom eller nykristendom?
Av Solveig Hendriksen

På 1980-talet konstaterade Johannes Aagard, docent i missionsteologi vid Århus universitet, att ett paradigmskifte pågick mitt för ögonen på en omedveten kristenhet. Österländska religioner och kristendomen bytte planhalva. Hinduismen hade blivit Danmarks andra religion som en följd av de österländska meditationstekniker och terapier som spritts genom den nya andlighetens längtan efter upplevelser och stora intresse för kropp och själ. Med yoga och TM följde en ny religiös referensram, trots alla påståenden om religiös neutralitet. Inte för intet beskrivs yogans tekniker i Bhagavadgita och annan senvedisk religiös litteratur.

I dag pågår ett liknande paradigmskifte inom ramen för kristendomen. Det apostoliska kristna trosinnehållet som fornkyrkan värnade om byts sakta men säkert ut mot en kristendom som avviker så mycket ifrån klassisk kristendom att en ny benämning är befogad. Jag har här valt arbetsnamnet “nykristendom” efter de redan existerande termerna “nyhinduism” och “nybuddism” som betecknar liknande teologiska förändringar inom hinduismen och buddismen. Nykristendomen påträffas hos många populära kristna mystiker och andliga vägledare i vår egen tid. Den sprids också – mer eller mindre medvetet – av lärare på universitet och teologiska högskolor. För det mesta uteblir reaktionerna, men några varningssignaler har nått ut.

I en uppsats framlagd vid Lunds universitet den 24 maj 2000 uttrycker Lars Graaf, präst i Ljungbyholm, sin oro över den förändrade identitet som Svenska kyrkans nya kyrkoordning ger uttryck för. Den förmedlar inte längre en evangelisk-luthersk förståelse av centrala reformatoriska begrepp som Skriften allena, tron allena och människan som objekt för Guds försoningsverk. Graafs slutsats är att kyrkans centrum ”flyttats från Kristi försoningsgärning med människan som objekt till en mer personlig/mystisk sfär där individens subjektiva erfarenhet av mötet med Gud är nästintill normerande”. Lars Graaf tolkar det här som en sociologisk påverkan utifrån en pågående sekularisering och influenser från privatreligiösa mystika erfarenheter.

I Nya Dagen den 19 april 2001 kunde vi läsa att Svenska kyrkans nya bönboksförslag kritiserats av romerska katoliker och ortodoxer. Gudsbilden avvek både från Jesu egen uppenbarelse samt den kristna traditionen. Den innehöll dessutom mycket allmänt religiöst material som vem som helst kunnat be. Bönboken ansågs hålla Gud på avstånd och fördunkla grunden för vår gudsgemenskap, nämligen det faktum att Gud själv till sitt väsen är en persongemenskap och att Guds egen Son Jesus Kristus dog och uppstod för vår skull. Kyrkorna saknade också böner som uttryckte Guds helighet och kritiserade bokens inklusiva språk: att man undvek namnen Fader, Son och Herre och kallade den helige Ande för Livgiverskan.

I Budbäraren nr 21-22, 2001 uttryckte en ung kvinna sin bestörtning över den kurs för blivande missionärer arrangerad av EFS och Svenska kyrkans mission som hon deltagit i. Det bibliska påståendet att Jesus är den enda vägen till Gud innebar en kränkning av andra människors
tro. Det hade hon fått höra under en föreläsning om ”trons enhet och religionernas mångfald”. ”Tron” hade tydligen inget bestämt innehåll, utan betecknade människans ”tillit till Gud”. Att denna utvidgade religiösa ekumenik bejakas och befrämjas av utbildare vid teologiska högskolor och universitet styrks av några artiklar om religionsmöte och religionsdialog i svensk Teologisk Kvartalskrift nr 1 och 3 1999. Enligt professor Karl-Josef Kuschel i Lund är syftet med religionsdialogen att skapa en ”abrahamitisk ekumenik”, vilket Aasulv Lande, professor i missionsvetenskap med ekumenik åter anser är för inskränkt, eftersom man då utelämnar t.ex. hinduism, buddhism och sikhism!

Dialogen blir usel, menar William Johnston, kristen författare, meditationslärare och professor i mystik teologi i Tokyo, om inte de västerländska religionerna tänker om och “förnyar sinteologi i ljuset av den mystiska erfarenheten”  (Se – med kärlekens öga, s 11). Den “förnyelsen” har pågått under en längre tid. Det vittnar kritiken av den nya kyrkoordningen, bönboken och missionärskursen om. Kyrkans centrum har flyttats till en “personlig/ mystisk sfär” p.g.a. influenser från “privatreligiösa mystika erfarenheter”, konstaterade Lars Graaf.

Allt detta ser jag som utslag av den teologiska transformationen av klassisk kristendom mot det jag kallar “nykristendom”. För att tydligare se vad denna “universella kristendom” står för, har jag gjort en sammanställning av de vanligaste trosföreställningarna. Förteckningen baserar sig på ett antal böcker av populära andliga vägledare och kristna mystiker i vår egen tid. Jag kan vid behov ange exakta källhänvisningar.

Nykristen teologi

Världen har emanerat ur Gud och strömmar tillbaka till honom. ” Gud… den frikostiga, självutgivande, outsinliga källan till allt som finns till, …en grandios fontän varur hela skapelsen väller fram.”―”Och samtidigt ser vi honom som målet för allt: allt strömmar tillbaka till honom…”

Gud är enbart kärlek, den stora helheten, det Ena bortom de olika religionernas manifestationer av ”gud”, GUD bortom Gud eller JAG ÄR ovanför Fadern, Sonen och Anden. Den fonetiska likheten mellan engelskans holy och whole betonas. Hel-igheten utgörs av hel-heten, medan den bibliska betydelsen av Guds helighet och rättfärdighet ignoreras. ”Gud kan inte bli vred”.

Jesus har en mera undanskymd ställning, eftersom tyngdpunkten förskjutits från försoningen till inkarnationen, som innebar en gudomliggörelse av hela mänskligheten. Genom Kristus-Logos, (Ordet) som tog sin boning i Jesus har Gud nämligen förenat sig med hela mänskligheten. Jesus är urtypen för den gudomliggjorda människan, en upplyst kristus, men inte längre Guds Son och världens Frälsare. Kristus-Logos finns i alla religioner, ja innerst i varje människa. Därför är anhängare av andra religioner i själva verket ”anonyma kristna”. Några citat:

”Djupt inom varje människa porlar en källa som är Kristus. Många människor vet ingenting om denna källa…”  och ”Om människan lägger sin tyngdpunkt på det allra djupaste i sig själv, det gudomliga varat, då upptäcker hon också överallt, hos alla människor, detta gudomliga liv. Hjärtats djupaste djup är också världens djupaste grund”.  Därför kan människan förändra världen genom att förändra sig själv. På tal om Johannesprologen:”―Ordet var tillstädes i världen, men på ett fördolt sätt, i tingens djupaste djup, och framför allt då i människans inre. På samma sätt är Ordet också närvarande i de icke-kristna religionerna, i själva sökandet efter Gud”.

Anden är den heliga Andan, jämförbar med ki, chi och prana i asiatiska religioner. Den gudomliga Andan genomströmmar hela kosmos.

Människan är gudomlig, ett mikrokosmos av det gudomliga makrokosmos. Hennes innersta väsenskärna är en gnista av den hel-iga En-heten från vilken hon utgått. Hon är fortfarande Guds oförstörda avbild på väg tillbaka till sitt ursprung.

Synd är lika med splittring och separation från Hel-heten, att människan p.g.a. okunnighet inte lever utifrån sitt gudomliga centrum. ”Människans synd är att hon förnekar sin djupaste natur och inte lever utifrån sin medelpunkt”. ”Man kan alltså säga att det som ligger till grund för människans alla villfarelser är en fundamental illusion: hon vet inte längre vad eller vem hon är.”

Frälsning innebär upplysning, att människan kommer till insikt om sitt sanna, gudomliga Kristus-Jag och återvänder till den gudomliga Hel- och Enheten. I praktiken eftersträvar man också en organisatorisk enhet som ofta verkar innebära ett hemvändande till den katolska (allmänneliga) kyrkan.

En del av föreställningarna sammanfaller med ”några bärande tankar i den kristna mystika teologin”, som Antoon Geels analyserat i sin senaste bok Kristen mystik, där han beskriver mystikens uppkomst och utveckling fram till 1400-talet. Geels har sammanfattat tankarna i sju teser:

Mystik teologi

• Den gudomliga energin pulserar fram och tillbaka i kosmos. Skapelsen är en nödvändig emanation, ett utflöde, och ett lika nödvändigt och i många fall latent återflöde tillbaka till Ursprunget.

• Gud är därför både immanent och transcendent, dvs. inneboende i skapelsen och bortom den.

• Gud är både dold och uppenbarad. Guds väsen kan man i grunden inte säga någonting om. Mystikern väljer ett apofatiskt (förnekande) språk för att, trots outsägbarheten, ändå försöka utsäga något om denna Gud. Guds verk eller egenskaper kan däremot beskrivas i katafatiska (bejakande) termer.

• Före skapelsen var människan delaktig i en preexistent enhet. På grund av syndafallet har människan ”glömt” denna enhet, som är hennes Ursprung.

• Den inneboende gudomliga energin finns inom människan som en ”liten gnista”. För att förverkliga den måste människan nå bortom allt sådant som hör skapelsen till. Erfarenheten av gudomlig närvaro förutsätter personlighetens frånvaro, jagets död, mors mystica, (den mystika döden).

• För att nå bortom sin egen personlighet använder mystikern ett antal tekniker, till exempel askes, meditation, kontemplation, bön, visualiseringar, m.fl.

•  De mer systematiskt lagda mystikerna har utvecklat en scala perfectionis, en lära om andlig utveckling i olika steg.  (Antoon Geels: Kristen mystik, s.239.)

En jämförelse av den nykristna och den mystika teologin visar att nykristendomen och mystiken går hand i hand. Föreställningarna om kosmos, Gud, människa, synd och frälsning är närmast identiska, men avviker i hög grad från klassisk kristendom. Utvecklingen är cyklisk: från Gud tillbaka till Gud. Gud har blivit mera avlägsen, opersonlig och outsägbar. Den gudomliga människan har upphöjts, medan Jesus fått en mera undanskymd position – en naturlig konsekvens av att synen på synd förändrats och tyngdpunkten förskjutits från försoningen till inkarnationen. Separationen från Gud eller den stora helheten, det Ena, lyfts fram som själva synden, i stället för det uppror och den olydnad mot Gud som förorsakade skilsmässan och skadade avbilden. ( Jfr Jesu ord i Matt.15:19 och Mark 7:21 om det onda som utgår inifrån, från människans hjärta). Distinktionen mellan livsanden, människans ande och den helige Ande har försvunnit. Eftersom Gud redan bor i varje människa behövs varken omvändelse, tro eller dop i biblisk bemärkelse till pånyttfödelse av nåd för en fallen mänsklighet. Människan behöver endast komma till insikt om sin gudomliga kärna och uppleva den redan existerande enheten med Gud. Det sker genom att hon når ”bortom sin egen personlighet” genom olika tekniker. Då Kristus-Ordet redan finns i de icke-kristna religionerna, är det mindre angeläget med mission. Ordet är inte längre det bibliska Jesus-Ordet, för Jesus finns inte i de andra religionerna.

Man skiljer alltså mellan Jesus och Kristus, vilket Johannes varnar för i 1 Joh.2:22-23 och 4:1-3. Jesus är inte Herren. Urkyrkans bekännelse förnekas.

Den här beskrivningen av avstegen ifrån apostolisk kristendom kunde lika gärna vara tagen ur en artikel om New Age. Jämför t.ex. Den nya andligheten av Lars Johansson och Håkan Arlebrand i del III av Vad ska man tro egentligen? (red Hans Johansson). Den energetiska världsbilden med den gudomliga människan som ett mikrokosmos av makrokosmos, emanationen och aspirationen (ut- och inandningen), synden som okunnighet och frälsningen som insikt om samhörigheten med den transcendente guden, allt återfinns i det nyandliga paradigmet.

De som läst religionsvetenskap associerar till Upanishaderna och senvedisk hinduism (ca 600- 200 f.Kr.), där den stora upplysningen innebär att människan blir medveten om sitt gudomliga Själv, att hennes innersta väsenskärna, atman, är identisk med det opersonliga Varat, brahman, ur vilken skapelsen emanerat. Hindun uttrycker denna religiösa insikt med orden ”Tat tvam asi” – Du är Det! Förhållandet mellan människan och det gudomliga alltet är också i hinduismen ett analogt mikro – makroförhållande. Allt är ett, allt är gudomligt. Det kallas monism respektive panteism. Jämförelsen av teologin i nykristendom, kristen mystik, New Age och senvedisk hinduism antyder att det centrala innehållet i nykristendomen

• sammanfaller med de bärande tankarna i medeltida katolsk mystik

• avviker från klassisk kristendom

• liknar New Age och senvedisk hinduism.

Likheten mellan nykristendomen och den medeltida mystiken är ingen överraskning, eftersom mitt material baserar sig på böcker av nutida mystiker av vilka de flesta är romerska katoliker. Eftersom den nykristna teologin samtidigt skiljer sig från klassisk kristendom, kan man anta att den påverkats av den mystika teologin. Då uppstår följande fråga:

Hur kommer det sig att den mystika teologin, och därigenom också nykristendomen, är så lik New Age och senvedisk hinduism?

Att det finns ett samband mellan New Age och hinduism är känt. När Johannes Aagard skall beskriva det religiösa trosinnehållet inom New Age, ritar han bladverket på ett träd, vars stam utgörs av antroposofi och teosofi, och rötter av hinduism, buddism och ockultism. Bladverket illustrerar alla de synliga metoder, tekniker och terapier som står i förbindelse med det osynliga rotsystemet. De vanligaste meditationsmetoderna är yoga och TM. Genom dem hoppas man kunna höja människans medvetande och frigöra obegränsade inre krafter, vilket påskyndar evolutionen mot den paradisiska tidsåldern av enhet, helhet, fred och harmoni – Vattumannens tidsålder. I inledningen nämnde jag att hinduismen brett ut sig i Danmark som en följd av danskarnas intresse för indisk mystik, närmare bestämt yoga och TM. Bladverket påverkas onekligen av den näring som rötterna suger upp!

Också inom den kristna mystiken används olika former av meditation. Hur förhåller de sig till de österländska metoderna? Finns det likheter där som kan ha bidragit till förskjutningen av den religiösa referensramen i österländsk riktning? Ett svar förutsätter en mera ingående jämförelse av österländsk och kristen mystik: metod, upplevelse och tolkning.

Österländsk och kristen mystik 

Det centrala i all mystik är upplevelsen av det som kallas “Gud”, brahman, det Goda eller något annat. Därför utgår de flesta definitioner av mystiken ifrån den mystiska erfarenheten: Mystik är “en särskild religionsform, som betonar erfarenheten av den direkta, omedelbara beröringen eller gemenskapen med Gud eller det gudomliga  (Torvald Källstad: Innerlighetens religion,  John Wesleys väg från pliktreligion via mystiken till levande Kristus-tro, s 25).

“Mystik erfarenhet är erfarenhet i en religiös kontext, som omedelbart eller vid ett senare tillfälle av den upplevande tolkas som ett möte med en yttersta verklighet. Detta möte sker på omedelbar, icke-rationell väg och medför en djup känsla av enhet och ett intryck av att denna erfarenhet ligger på ett annat plan än det vanliga, alldagliga”  ( Antoon Geels och Owe Wikström: Den religiösa människan , s 241).

Synen på mystik varierar:

1) Perennialisterna betonar enheten. Upplevelserna är identiska, direkta och oberoende av språkliga uttryck och heliga texter. Alla religioner har en gemensam mystik kärna. Uppfattningen leder till universalism och en pluralistisk syn på andra religioner. Gud har många namn. Var och en blir salig på sin tro.

2) Konstruktivisterna betonar historien och kontexten. Upplevelsen formas av den religiösa referensramen, språket och kulturen. Doktrinerna påverkar beskrivningen av upplevelsen. De kan också påverka substansen i själva upplevelsen.

3) Postkonstruktivisterna menar att det finns en gemensam nämnare bortom språket, en upplevelse av ”rent medvetande” kallad Pure Consciousness Event (PCE.) Tolkningen av erfarenheten är däremot språkligt och kulturellt betingad. (Robert K.C.Forman: The Innate Capacity,  1998, s 3-40 )

Men den mystiska upplevelsen är ingen isolerad företeelse, utan slutmålet på en lång väg i olika etapper, där meditationen spelar en stor roll. Ordet meditation kommer av latinets meditari, som betyder ”att föras mot mitten”. Man brukar skilja mellan objektinriktad och objektlös meditation eller djupmeditation, som i den kristna traditionen också kallas kontemplation. Vi ska börja med att jämföra ett par österländska befrielsevägar med den kristna och därefter se på olika metoder och deras eventuella samband med upplevelsen. Att den indiska yogan får en stor plats i framställningen beror på att flera andra meditationsmetoder utvecklats ur den, bl.a. Transcendental meditation (TM) och zenmeditation.

_______________________________________________________________________

I nästa avsnitt i morgon: Yoga
/Andy

Tags: Kontemplation, meditation, mystik, New Age, villfarelse, yoga

This entry was posted on 27 oktober, 2008 at 06:00 and is filed under Lånad artikel. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.