glandberger.net

Transcendental meditation

”TM är en enklare form för yoga som bygger på upprepningen av olika mantran. Också här är tekniken ett medel att avaktivera hjärnan och uppnå ett tillstånd av stillhet och rent medvetande, som ytterligar kan utvecklas till Kosmiskt medvetande, Gudsmedvetande och Enhetsmedvetande. En person som nått enhetsmedvetande är upplyst, vilket bl a innebär att människan blivit förenad med Gud och skilsmässan mellan individen och dennes värld upplöses.” (Rune Dahlén: Myter om mantra, s 43-44).

TM-lärarna genomgår flera initiationer med olika tilläggstekniker. Det viktigaste programmet är Siddhi-programmet som baserar sig på Patanjalis yogasutra. De som behärskar programmet har nått fulländning, vilket i praktiken innebär enhet med det gudomliga. Till meditationerna hör en del paranormala förmågor, bl.a osynlighet, levitation, klärvoajanta fenomen i form av övermänsklig psykologisk och fysiologisk styrka, förmågan att tala med djur och känslan av att kunna göra vad som helst, finnas överallt och vara i allt som finns i naturen. En person som hoppat av TM berättar för Dahlén att både chakran och kundalini nämnts under en kurs han gått, men lite i förbifarten, som en kraft man kunde känna gå genom ryggraden under
meditationen. (Dahlén: Myter och mantra, s 53-54).

Också inom TM finns beskrivningar av starka upplevelser:

”Jag satt och mediterade och hade verkligen en djup transcendering. Då var det som om väggarna i rummet upplöstes, och det blev i stället till det ‘eviga rummet’. Jag blev överraskad men inte rädd. Så övergick mörkret till ljus, och jag befann mig mitt i ett vitt ljushav som utstrålade en helt ofattbar kärlek och lycka. Det kan inte beskrivas. Så förnam jag ett slags värme i mina fötter – samtidigt både en fysisk och andlig upplevelse. Värmen steg långsamt upp i mina ben och genom min kropp och exploderade i en obeskrivlig upplevelse av kärlek och lycka i mitt huvud. Det var som om jag inte alls fanns till, eller som om jag var ett med universum”

(Tim Jensen m fl redaktörer: Religionshistoria, s 563 ).

Ljus- och enhetsupplevelsen med föregående mörker associerar till samadhi, satori och unio mystica. Effekterna av TM är inte alltid enbart positiva. En avhoppare berättar om dödsångest, tvångstankar och ryckningar i hela kroppen, om röster och konstiga monsterliknande figurer. En annan blev inåtvänd, trött och aggressiv. När han låg och vilade efter Siddhi-programmet, kunde han ibland uppleva hur något försökte komma in i hans kropp. En tredje berättar om en person som fått en spontan ut-ur-kroppen-upplevelse och hade svårt att hitta tillbaka till sin kropp. Enligt hans lärare tydde detta på obalans i kroppen (Dahlén, s 215-220).

Liknande negativa rapporter kommer från människor som hoppat av andra yogakurser. En dansk kvinna med erfarenhet av kundalinikraften vid raja-yoga fick efterhand gå över till att meditera på mantrat ”Jag är Gud”. En dag när hon var ensam hemma hörde hon någon andas djupt och lugnt i närheten av henne. Det skulle hon vara glad för, sade hennes handledare, för nu höll hon på att öppna sig för astralplanet, dvs. den andliga verkligheten. Kvinnan utövade också healing, men lämnade allt efter den skrämmande upplevelsen (Aagaard, red: Den Nye Dialog, Nr 40, s 10).

Zen-meditation

Den inre energikroppen uppmärksammas också i zenmeditationen, som enligt Hans Hof baserar sig på a) rätt hållning och b) rätt andning. Enomiya Lassalle nämner lotusställning och koncentration av blicken på en bestämd punkt. Själens inre öga ska riktas på kroppsmitten, under naveln (Meditation-en väg till gudsupplevelse, s 41). Karlfried von Dürckheim betonar vikten av att börja förnimma den inre kroppen och utveckla ett speciellt inre organ för varseblivning. Det kan man göra genom att lyssna till andningen, uppifrån och ner. I varje andetag överges det som finns i den övre kroppshalvan och överlämnas åt den jag-lösa grunden. Detta kretslopp i ”förvandlingens hjul” sker i varje meditation. Tyngdpunkten ska förskjutas längre ner, så att människan blir rotad i bäckenet. Tyngdpunkten upplevs då som ett kraftområde, en kraft som bor i bäckenområdet. Man känner hur den kraft som kommer upp i bäckenet stiger uppåt, framför allt i ryggen, och frigör den övre delen av kroppen så att den svävar i en pendlande
jämvikt på sittpartiet. Man måste ständigt på nytt överge den gamla jag-inställningen och nå ner till det djup där ”det vanliga medvetandets ljus slocknar och ens väsen börjar lysa”. Dürckheim påpekar att andningsövningen kan varieras på olika sätt. Man kan t ex sjunga-tona stavelsen OM (jfr s 11). ”När tonen kommer ur den rätta mitten, får den en transcendent karaktär och man vet inte varifrån den kommer” (Dürckheim i Hof och Stinissen: Meditation och mystik , s 58-61, 77-79).

Övningarna leder till en stark upplevelse av satori:

”I ett slag förvandlas det, som man från det gamla jagets ståndpunkt upplevt som en skrämmande
tomhet, till en obeskrivlig fullhet (Fülle), som genomtränger en med kraft, ljus och värme. Detta som man upplever som ”verklighetens fullhet när man går in i grunden, kommer sedan alltid att behärska andningen. Och man kan erfara denna ”verklighetens fullhet” på mycket olika plan. Det kan börja som beröringar av en mild fläkt, som man knappt förnimmer förrän den redan är förbi. Och det kan sluta som en överväldigande upplevelse av ”den stora Erfarenheten” – alla grader av genomlysning är möjliga, från ett ljus som bara lyser upp som en blixt till en stämning som fyller hela andningsförloppet.” (Hof och Stinissen, s 78)

Orden ”skrämmande tomhet” och ”kraft, ljus och värme” associerar till effekterna av kundalinistegringen som beskrevs på sidan 10. Också ”kraften i bäckenområdet pekar mot kundalinikraften, som i yogan väcks med samma tekniker: fokusering på eldchakrat under naveln och andningen.

• Det finns ett samband mellan teknikerna och satori.
• Teknikerna aktiverar en kraft som verkar vara kundalinikraften

Enligt William Johnston får området några tum under naveln stor uppmärksamhet i asiatisk filosofi. Det kallas tanden eller kikai, vilket betyder ”energins hav”. Johnston sätter likhetstecken mellan japanskans ki, kinesiskans chi och sanskrits prana. De pekar alla mot ”en särskild kosmisk energi eller livskraft som genomströmmar hela universum, förbinder allting med vartannat och även genomtränger människans kropp, då den är frisk. Den som äger mycket ki kan utföra extraordinära bedrifter.” (SE – med kärlekens öga, s 233). Johnston har också en förklaring till meditationsövningar som fokuserar på en punkt. ”Onepointedness” eller ekagra är en viktig teknik för att kontrollera medvetandet och få det helt stilla. Punkten kan vara nästippen, området mellan ögonbrynen eller nedre delen av buken. Det kan också vara ett ljud eller andningen. Följden blir att man upplever en enhet inuti, säger Johnston

• Det finns ett samband mellan enhetsupplevelserna och ekagra. (SE – med kärlekens öga, s
235).

Också vid zenmeditation förekommer en del mindre behagliga företeelser som påminner om de negativa effekterna av yoga och TM. Enomiya-Lassalle beskriver något som kallas för ”djävulsvärlden” eller makyo. Under meditationen kan man få se ”gestalter och ting” som ”i verkligheten inte existerar”: buddhor, vilda djur och liknande. Det kan vara ljusförnimmeleser eller ljud så tydliga som om någon ropade på en. Zenmästaren förklarar upplevelserna med att bilder från det omedvetna kan tränga in i ett medvetande som håller på att tömmas (Enomiya- Lassalle i Hof-Stinissen s 125).

Sufism

De psykofysiska teknikerna används även inom islamsk mystik, i sufismen, vars mål och metoder också påminner om indisk mystik. Sufistens andliga utveckling är en vandring från klarhet till klarhet mot den fullkomliga upplysningen, kashf (= av-slöjning), ljuset och nåden från Gud som ska ge honom direkt gnosis, kunskap om Gud baserad på erfarenhet. Genom att tömma sitt eget medvetande, kan mystikern fyllas av Guds rena medvetande (fana), vilket innebär en ny medvetenhet om den skapade världens skenbara mångfald och underliggande enhet, baqa, (Alexander Knysh: Islamic mysticism, s. 310-314 ). Bland metoderna nämns khalwa och dhikr.

Khalwa innebär isolering på en enskild plats eller i en cell, där mystikern under tystnad skulle ägna sig åt askes, intensiv meditation och andliga övningar. Khalwa förekom redan på 700- talet. Det berättas att en sufist på 800-talet hade mött en syrisk eremit, som undervisat honom om ”the sweetness of seclusion, the invocation [of God's name] (dhikr )and the intimate conversations with God in the privacy of one’s retreat”. En upphöjd sufist skall på 900-talet gett sina lärjungar följande råd: Cleave to solitude, abolish your name from the [memory of the] people, and face the wall [of prayer] until you die!” Cellerna var ofta mörka rum. För att förbereda sig för den mystiska erfarenheten skulle mystikerna ”stänga sina yttre sinnen och öppna
de inre”. Den fysiska retreaten skulle leda till andlig avskildhet. Enligt sufisten Ibn Arabi är khalwa ”the absolute existential emptiness (khala) of the perfect mystic, which is ”filled” with divine presence.

Dhikr är en speciell bönemetod, som kan praktiseras i ensamhet eller kollektivt, tyst eller högt. Kollektivt åtföljs bönen ofta av olika ritualer och rörelser och ibland även extatisk dans. I några brödraskap föreskrivs vissa kroppsställningar och en speciell andningsrytm. Utövarna förväntas leva ett asketiskt liv. Vid individuell dhikr uppmanas bedjaren att avskärma sig från omgivningen och visualisera bilden av sin sufimästare för sitt inre öga. I sufiskrifter specificeras olika kroppsställningar och hur händerna skulle hållas. ”Böneformlerna” varierar. I allmänhet inleds de med Koranens bekännelse: det finns ingen Gud utom Allah. Enligt en metod skall recitationen utgå från den västra sidan av bröstet ”platsen för hjärtats lampa och centrum för andligt ljus”, där också Hridaya-chakrat sitter (s 9). Formeln skall därefter ”flyttas” i en
cirkel från den nedre delen av bröstet och uppåt till den ursprungliga positionen. (Jfr ”förvandlingens hjul” i zenmeditationen s 13.).

En annan vanlig böneformel är upprepningen av ”Allah” eller ”något annat av Guds vackra namn”. Invokationen åtföljs av två rörelser: a) Hakan slås mot bröstet b) Formeln artikuleras i två stavelser, a-llah, samtidigt som man böjer huvudet ner mot naveln och upp igen i takt med bönerytmen. Bönen består för det mesta av tre faser:

1. ”Tungans dhikr”. Bönen börjar på tungan, men bedjaren försöker ”plantera den Ena (Gud) som omnämns i hjärtat”. När detta har skett med hjälp av sufimästarens noggranna instruktioner, fortsätter bönen spontant av sig själv.

2. Hjärtats dhikr. Bönen har lämnat tungan och tagits över av hjärtat. Bedjaren kan känna en smärta i sitt fysiska hjärta, när bönen integreras med hjärtats slag och nu pulserar utan verbala och mentala uttryck. Mystikern upplever Guds närvaro i hjärtat och glömmer den yttre världen.

3. Det inre hjärtats dhikr. Bedjaren har nått ett tillstånd av ”direkt vision av Gud”, ”gudomlig enhet”, ”förening av människans själv med den Gudomliga Essensen”, ”andlig fullkomning”. All dualitet försvinner. Sufistens personlighet upplöses i den allomfattande gudomliga enhet som inte tillåter någon dualitet.

Upplevelsen åtföljs av en del audio-visuella fenomen som surrandet av bin och ljus som ibland flammar till som blixtar, ibland blir kvar en längre tid. Ljusen är typiska för ”det inre hjärtats bön”. En mystiker nämner både ljus och eld: ”the fire of dhikr does not go out, and its lights do not fail…You see some lights going up and others coming down; the fire around you is bright, very hot, and it burns.” Ljusen anses vara ”gudomliga illuminationer”. Dhikr är en port till de gudomliga mysterierna. Senare verk fäster större uppmärksamhet vid de tekniska aspekterna som röst, andningskontroll och kroppsställningar. (Knysh, s 314-322).

Också i sufismen finns en medvetenhet om en inre kropp. Bönen skall cirkulera i kroppen på ett sätt som liknar den cykliska rörelsen i kapitlet om zenmeditation s 13. Den utgår från ett centrum för andligt ljus som finns där Hridaya-chakrat sitter (s 9) och skall placeras i ”hjärtat” ungefär vid Anahatha-chakrat, andningens och luftens chakra. Rörelsen med hakan mot bröstet är en parallell till Haklåset i yogan (s 10). Upprepningen av namnet Allah kan jämföras med användningen av OM och So-ham som mantran (s 12). Det inre hjärtats dhikr med de audio-visuella fenomenen påminner om samadhi.

Efter att ha jämfört olika österländska meditationstekniker kan man konstatera följande:

• De österländska teknikerna är påfallande lika och har sina rötter i yogan.
• Det finns ett samband mellan tekniker och upplevelser.

___________________________________________________________

I morgon: Jesusbönen och katolsk mystisk

Tags: Kontemplation, meditation, mystik, yoga

This entry was posted on 29 oktober, 2008 at 06:00 and is filed under Lånad artikel. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Responses are currently closed, but you can trackback from your own site.