glandberger.net

Jesusbönen eller Hjärtats bön

Jesusbönen intar en central plats inom hesykasmen, östkyrkans kontemplativa bönetradition, som upplevt en renässans också i den västerländska kyrkan i och med det växande intresset för mystik. Ordet hesykasm kommer från “hesychia” som betyder ro, vila. Wilfrid Stinissen använder bönen som ett typexempel på kristen djupmeditation. Mycket i bönen kan tillämpas på andra former av kontemplation. Enligt Stinissen är det ökenfäderna i Egypten som banat väg för Jesusbönen genom de korta böner som de avfyrade som skott mot Guds hjärta: “Kyrie eleison – Herre, förbarma sig” eller “Gud, kom till min räddning; Herre skynda till min frälsning. Clemens av Alexandria (död före 216) menade att Gud är universums hjärta och att människans hjärta är samstämt med Guds hjärta. Den som lever i sitt hjärta lever m a o i Gud och i världens hjärta. Därför måste människan komma fram till “det djupa hjärtat”, upptäcka ”hjärtats dolda människa”. Här är Jesusbönen “en borrmaskin”. ” Jesu namn är som en pil som genomborrar hjärtat och där befriar det gudomliga livet. I djupet av sitt hjärta återfinner människan paradiset där hon är försonad med Gud, med sig själv och med sina bröder” (Stinissen: Kristen djupmeditation, s 112-118).

En av de första hesykasterna var Diadochos, biskop av Photike på 400-talet, som talade om hjärtats rening och upprepningen av invokationen “Herre Jesus”, men bönemetoden utvecklades långt senare i klostren på berget Athos.Två representanter för rörelsen är Simeon den Nye Teologen (949-1022), och Gregorios Palamas (1296-1359 ). Simeon är känd för sina visioner av gudomligt ljus., som han menade var “the uncreated glory of the Deity, the very presence of God himself.” (Mircea Eliade, ed.,The Encyclopedia of Religion, vol.6:567).

Allt sedan medeltiden har bönen reciterats med hjälp av ett radband, som munken får då han avlägger sitt löfte. Staretsen, en äldre munk, spelar en stor roll i bönetraditionen, speciellt när man går in för den “psykofysiska tekniken” som Stinissen uttrycker det (s 113). Hesykasterna använder sig nämligen av både kroppen och andningen. Simeon ger följande anvisning för kroppshållningen:

“Sätt dig ned, tyst och i ensamhet. Böj ditt huvud, slut ögonen, andas sakta och blicka med din föreställningskraft in i ditt hjärta och led ditt förnuft, dvs dina tankar, från huvudet ned i hjärtat. Vid varje andetag andedrag skall du säga: Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig! Du skall uttala orden sakta och tyst, med läpparna eller enbart i anden.”

Den bedjande uppmanas att jaga bort alla andra tankar och oavlåtligen upprepa orden: “Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig!” Efter en tid “skall ingången till hjärtat utan tvivel öppnas…” (Stinissen, s 119)

Mircea Eliade har en något utförligare beskrivning av instruktionerna:

“Then seat yourself in a quiet cell, apart in a corner, and apply yourself to doing as I shall say: close the door, raise your mind above any vain or transitory object. Then, pressing your beard against your chest, direct the eye of the body and with all your mind upon the center of your belly – that is, upon your navel – compress the inspiration of air passing through the nose so that you do not breathe easily, and mentally examine the interior of your entrails in search of the place of the heart, where all the powers of the soul delight to linger. In the beginning, you will find darkness and stubborn opacity, but if you preserve, if you practice this exercise day and night, you will find – O wonder! – a boundless felicity.”

(Eliade: Yoga: Immortality and Freedom, s 65)

Jesusbönen bes i stillhet och ensamhet. Hakan skall pressas mot bröstet, ögonen slutas eller fixeras på naveln, medan tankarna och det inre ögat skall leta efter platsen för hjärtat där alla själskrafterna finns. Munkarna uppmanas att hålla andan en stund eller blockera inandningen via näsan (jfr Bhastrika s 10-11).

Även Nicodemus Hagiorite ber munkarna att hålla andan “until the inner word has once spoken the prayer, and then breathe as the divine Fathers have taught.”  P.g.a pausen uppstår smärtor i hjärtat (jfr Hjärtats dhikr s 15), som inte får tillräckligt med luft, förklarar Nicodemus, vilket i sin tur hjälper sinnet/själen (the mind) att samla sig och återvända mot hjärtat (Eliade, s 64)

Wilfrid Stinissen rekommenderar lotusställning eller diamantställning där man sitter på vader och hälar som lämpliga vid djupmeditation. Kompressionen av låren gör att blodet strömmar långsammare, vilket påverkar andningen och hjärtslagen så att tempot avtar. Kroppens aktivitet reduceras till ett minimum, vilket frigör energi som samlas i hjärnan och ökar klarseendet (s 55-56). Ryggraden bör vara rak och ögonen fixeras på en punkt, ifall man mediterar med öppna eller halvöppna ögon. Också Stinissen talar om hjärtat och naveln. Den mediterande uppmanas att först söka sin tyngdpunkt i naveltrakten och sedan gå till medelpunkten i hjärtat. Källan måste kunna strömma fritt och den ligger i bukområdet.

Andningen skall få komma och gå, uppifrån ner och nerifrån upp, i kraftiga vågor genom ryggen från hjässan till svanskotorna. Man deltar i den stora Andningen som genomandas hela universum. Man kan få känna hur en ström far genom ryggen nerifrån upp, en ny kraft som rätar ut ryggraden. (Stinissen, s 152-154, 173-175)

I Jesusbönen kombineras andningen med orden: Herre Jesus förbarma dig över mig. Stinissen nämner att Jesu namn borrar upp den djupa källan av levande vatten som är Jesu Ande. Också andra namn på Gud kan användas. I en liten meditationsövning används “Abba” eller sammansättningen “Abba-Fader”, som kan uttalas i takt med andningen, Abba under inandningen och Fader under utandningen. Erwin Bischofberger har sekvensen “Jah-ve – Jag är” (Guds födelse i människan , s 86) . Bischofberger är även öppen för att använda OM (artikulerat AOM), hinduernas högsta mantra, urordet, som han förknippar med Ordet i Johannesprologen. ”Ordet” kan förstås som ljud, vibration och energi, “den första rörelse av energi som
uppstod i det oändliga Intet och den vibration som kommer att vara den sista att upplösas när skapelsecykeln har kommit till sitt slut.” Och det är uttryckt i “den heliga stavelsen AOM.” Bischofberger hänvisar också till Uppenbarelseboken, där Kristus sägs vara A och O. Även Stinissen tangerar urmantrat. I en fotnot till “den psykofysiska tekniken” nämner han att det i zen finns en genväg till önskat resultat: att tona på bokstaven m, först kort och småningom längre. Tonandet skapar en djup vila och förlänger utandningen (s 177).

I boken Den heliga närvaron beskriver benediktinermunken Henri Le Saux Jesusbönen eller “Namnets bön”. Han påpekar att “platsen” där bönen viskas antyder hur djupt medveten bedjaren är om den gudomliga närvaron. Bönen uttalas först med läpparna, så i sinnet och sist i hjärtat. Vid det tredje steget har bönen slagit rot i väsendets själva centrum. Sinnet är helt stilla. Allt har smält samman till en enda längtan att få skåda Herrens härlighet och uppgå i den. Det är lättare att “placera Namnet i hjärtat” om det uttalas i takt med andningsrytmen. Då uppgår hela ens varelse i bönen – “och genom kroppen också i hela universum, av vilket kroppen är en del.” Orden “Herre Jesus (Kristus)” kan uttalas vid inandningen och “förbarma dig över mig” vid utandningen. En annan variant är att dela upp bönen i fyra steg och låta inoch utandningarna växla mellan Herre – Jesus – förbarma dig – över mig tills Jesusbönen småningom blir lika naturlig som andningen.

Le Saux nämner också mantrat OM eller AUM, i vilket han ser skuggan av treenighetens mysterium. Det är nämligen format av tre element: A och U som förenas till diftongen O plus M – tre bokstäver och ett ljud, “m”.

Jesusbönen eller “Hjärtats bön” är nästan identisk med “Hjärtats bön” eller dhikr i sufismen. De tre stegen, läpparna, sinnet, hjärtat, hakan som pressas mot bröstet, smärtan i bröstet, fokuseringen på naveln, isoleringen, mörker och ljus, upprepningen av gudsnamnen. Inslagen känns också igen från avsnitten om yoga och zenmeditation. Kraften som rör sig uppåt och rätar ut ryggraden associerar till kundalini.

Henri Le Saux, som levt en stor del av sitt liv i Indien, jämför Jesusbönen med Namnets bön i Indien:

“Det finns ingen känd teknik som kan leda själen till den innersta helgedomen. Och det finns ingen genväg till toppen av berget Horeb – som ändå oemotståndligt drar till sig var och en som har hörsammat Andens kallelse (jfr 1 Kon 19:8). Men det finns en övning vars välsignelsebringande verkan har varit känd i århundraden, både i indisk tradition och i östkyrkan. /–/ I Indien kallas den för namajapa, Namnets bön. Den består i att man oupphörligt upprepar Herrens namn, antingen för sig eller infogat i en längre lovprisning, t ex ‘Rama, Rama’ - ’Hare Krishna’ – ‘Nama Shivaya’.”

Bedjaren räknar ofta sina mantras på ett radband. En del kan viska namnet en hel dag oberoende av vad de sysselsätter sig med. Helst skall det vara en guru som lär ut Namnets bön eller ger den bedjande hans mantra. Namajapa är den effektivaste av alla mantran och böner eftersom Gudsnamnet i sig självt tros innesluta hela det gudomliga mysteriet. Det samlar och fördjupar sinnet och leder själen mot dess centrum och ursprung, den enastående Källan. Namnets kraft är den helige Andes kraft i oss, menar Saux, för det är bara i Anden som vi kan uttala Jesu namn (s 77). Gurun kan jämföras med staretsen i östkyrkan. “Beträffande skolans metoder för koncentration och andningskontroll saknar de inte likheter med hinduistisk yoga”, skriver Saux. ( s 93).

Också talet om “platsen” för bönen associerar till yogans osynliga energikropp med olika lotusliknande chakran. I den indiska traditionen finns detaljerade anvisningar om platsen där mantrat skall placeras – så även i den östkyrkliga. Mircea Eliade nämner att den hesykastiska traditionen enligt vissa författare räknar med fyra centra för koncentration och bön: 1) mellan ögonbrynen 2) vid strupen 3) i den övre och mellersta trakten av bröstkorgen 4) nära den övre delen av hjärtat, något nedanför det vänstra bröstet, enligt de grekiska fäderna (jfr chakran s 9).

Efter att ha jämfört hesykasmen med yoga konkluderar Eliade: “the two techniques are phenomenologically similar enough to raise the question of possible influence of Indian mystical physiology on Hesychasm.” (s 65)

Liknande slutsatser dras av Alexander Knysh på tal om sufismens dhikr i boken Islamic Mysticism: As an ejaculatory litany tirelessly repeated by the pious practitioner, dhikr exhibits many parallels with the “Jesus Prayer” of Eastern Christuans of Sinai and Mount Athos in Greece. It also resembles the japa-yoga of India and the Japanese nembutshu although there is no historical evidence to prove their common origin. (s 318.)

• Kristen djupmeditation är lik yoga och österländsk meditation.

Meditationsteknikerna beskrivs i Bhagavad-gita, en indisk lärodikt på sanskrit från ca 200- talet f Kr:

“Den, som kan dra undan sina sinnen från sinnesobjekten, såsom sköldpaddan drar in sina lemmar under skalet, är sannerligen fylld av kunskap.”(s 157)

“Man måste hålla kropp, nacke och huvud i en rak linje och stadigt stirra på nästippen. Sålunda skall man, med ett ostört, kuvat sinne, fri från fruktan och helt fri från könsdrift, meditera på Mig i hjärtat och göra Mig till livets yttersta mål.” (s 325)

“Yoga innebär ett lösgörande från alla sinnesengagemang. Genom att stänga sinnesportarna och genom att koncentrera det inre sinnet på hjärtat och föra livsluften till hjässan, etablerar man sig i yoga.” (s 424)

“Om man, när man behärskar denna yoga-metod, lämnar kroppen samtidigt som man vibrerar stavelsen OM, den suveräna bokstavskombinationen, och tänker på Gudomens Högsta Personlighet, uppnår man med största säkerhet de andliga planeterna.” (s 424-425) Bhagavad-gita: “Även om du anses vara den syndfullaste av alla syndare, kommer du att kunna fara tvärs över lidandets hav, om du befinner dig i den transcendentala kunskapens båt.” (s 270).

Efter att ha jämfört olika sätt att nå det gudomliga inom österländsk och kristen mystik kan vi
konstatera följande:

Vägen till Gud i den kristna mystiken med askes och meditation påminner om de österländska
befrielsevägarna. Liksom hindun och buddhisten strävar den kristne uppåt mot målet genom egna ansträngningar som om Gud inte fullbordat verket genom att sända sin Son och utgjuta sin helige Ande, den personlige Hjälparen. Jesus nämns inte. Rättfärdiggörelse genom tro nämns inte. Metoderna och teknikerna beskrivs utförligt i Bhagavad-gita, men inte i Bibeln. Där riktas bönerna till Fadern i himmelen. Där ges frälsningen av nåd genom tro tack vare Guds Lamm som borttagit världens synd, Jesus Kristus, Guds väg till evig gemenskap med Honom själv. Där utdelas karismatiska gåvor av nåd genom tro.

Mystikens väg till Gud finns inte i klassisk kristendom, men väl i österländsk mystik och nyandliga rörelser. Den psykofysiska tekniken är identisk med de österländska, nämligen en kombination av

• kroppsställning: rak rygg, lotus- eller diamantställning

• andningskontroll

• ekagra = koncentration på en punkt, eller strategiska energicentra: naveltrakten och hjärtat

• upprepning av mantran, speciellt gudsnamn

• ev. radband.

Det finns ett samband mellan den psykofysiska tekniken och den mystika upplevelsen som i österländsk mystik beskrivs i positiva termer av ljus, vällust och fullkomlig enhet utan distinktion, men också i negativa som tomhet och intighet. I de följande kapitlen ska vi jämföra de österländska upplevelserna med motsvarande beskrivningar och tolkningar i den kristna traditionen för att se om upplevelsen kan ha påverkat teologin i riktning mot nykristendom.

C) Upplevelsen i kristen mystik

Den kristna mystika traditionen är rik på beskrivningar av olika upplevelser. Det finns mystiker både i östkyrkan och i västkyrkan. Jag låter ordet gå till mystikerna själva:

En medeltida rysk pilgrim: “Hela den yttre världen framstod för mig i hänförande gestalt, och allt manade till kärlek och tacksamhet till Gud.. .Människor, träd, blommor och djur, allt var liksom besläktat med mig, och i allt mötte jag bilden av Jesu Kristi namn (Wilfrid Stinissen: Kristen djupmeditation , s 122.)

Simeon den Nye Teologen (949-1022):

“One evening when he was praying and saying in spirit,’God have mercy on me a sinner,’ a divine light suddenly shone on him from above and filled the room. The young man no longer knew whether he was in the house or under the roof, for on all sides he saw nothing but light: he was not even aware of being on earth…He was one with this divine light and it seemed to him that he himself had become light and left the world altogether. He was filled with tears and unspeakable joy”.
(William Johnston: Mystical Theology, s 80.)

I en annan beskrivning talar Simeon om en inre eld:

“Among those in whom this fire is burning the fire arises with a great flame and reaches up to heaven, not allowing the one who is embraced any pause or repose. And this is not in an unconscious manner… but possesses full feeling and knowledge and having in the beginning an unsupportable suffering, for the soul is endowed with feeling and reason.” (Johnston, s 78)

Upplevelser av ljus och enhet är vanliga även i den västliga kyrkan:

Bernhard av Claisvaux (1090-1153):

“När en kärleksrörelse av det här slaget erfars så att den intellektuella själen är berusad med kärlek och glömmer sig själv, blir nästan som ett tomt kärl för sig själv, då marscherar den rätt in i Gud, och, fasthäftande vid honom, blir den till en ande med honom. Att dras på detta sätt är att gudomliggöras. Det är som en liten droppe vatten som blandas i vin och förefaller att förlora sig själv totalt medan den antar vinets smak och färg.” (Geels, s 95).

Mäster Eckhart (*ca 1260):

“Då erfar jag ett ryck, som skall föra mig över alla änglar. –ty i detta genombrott erfar jag att jag och Gud är ett. Där är jag vad jag var, då varken avtager eller tilltager jag, ty jag är då en orörlig orsak, som sätter i rörelse alla ting. – Du skall älska honom [Gud] som han är en icke-gud, en icke-ande, en icke person…som han är ett rent och klart Ett, avsöndrat från all tvåhet. ( Geels, s 205.) Men när han är fullständig enhet, utan föreställningar eller egenskaper, då är han varken Fader Son eller den helige Ande i denna bemärkelse och är dock något som varken är det ena eller det andra.” (Geels, 192).

Johannes Tauler (ca 1300-1361):

“I denna [gudomliga avgrund] sjunker den förklarade och renade anden in i en tystnad och en ofattbar och outsägbar förening. I detta nedsänkande förlorar man allt som är likt och olikt, och i denna avgrund förlorar anden sig själv och vet inte längre något om Gud /–/, ty den har ju sjunkit ner i Guds enhet och har förlorat varje förmåga till urskillning.” (Geels, s 217).

Jan van Ruusbroec (1293-1381):

“I det mörkrets avgrund där den älskade anden har dött för sig själv, där börjar Guds uppenbarelse och det eviga livet. Ty i detta mörker lyser och föds ett ofattbart ljus som är Guds Son, i vilken man skådar evigt liv. Och i detta ljus blir man se21 ende…Och i den enkla nakenhet som omfattar alla ting känner och upptäcker människan att hon inte är något annat än samma ljus med vilket hon ser.” (Geels s 232)

Johannes av Korset (1542-1591):

“[the soul] is at once illumined and transformed in God, and God communicates to it his supernatural Being in such wise that it appears to be God Himself… Then the spirit is transported high above all the faculties into a void of immense solitude… It is the mysterious darkness wherin is concealed the limitless Good. To such an extent are we admitted and absorbed into something that is one, simple, divine, and illimitable, that we seem no longer distinguishable from it. I speak not of the reality but of the appearance of the impression that is felt. In this unity, the feeling of multiplicity disappears.” (Nelson Pike: Mystic Union. USA, 1992. s 37-38).

Mystikernas uttryckssätt varierar, men upplevelserna är likartade:

Människor, träd…allt var liksom besläktat med mig”, “He was one with this divine light…he himself had become light”, en “droppe vatten som blandas i vin och förefaller att förlora sig själv totalt”, “antar vinets smak”, “jag och Gud är ett”, “avsöndrat från all tvåhet”, “sjunkit ner i Guds enhet” och “förlorat varje förmåga till urskillning”, “människan… samma ljus med vilket hon ser”, “absorbed into something that is one, simple, divine, and illimitable…no longer distinguishable from it”, “the feeling of multiplicity disappears.”

• De kristna mystikernas beskrivningar pekar på samma faktum: I den omvälvande upplevelsen av ljus och enhet försvinner distinktionen mellan mystikern och det gudomliga.
• Erfarenheten är m.a.o. monistisk-panteistisk som i österländsk mystik.

Den vetenskapliga benämningen på det här tillståndet av enhet utan separation är Pure Consciousness Event (PCE) och beskrivs som “a wakeful contentless consciousness”, ett vaket eller rent medvetande utan innehåll som når bortom alla distinktioner och gränser (Robert K. C. Forman, The Innate Capacity, s 234). På 60-talet konstaterade forskare att liknande erfarenheter kunde framkallas på konstgjord väg genom droger.

En av de utförligaste beskrivningarna står karmelitnunnan Teresa Avila för i boken “Den inre borgen.” Hennes andliga upplevelser tar sig rent fysiska uttryck och åtföljs av paranormala fenomen . Under Teresas resa mot den inre borgens innersta boning varvas ljusupplevelser med mera dramatiska erfarenheter. I den fjärde boningen, i vilans bön, känner hon sig starkt dragen inåt som av en magnet i själens centrum. På den här nivån upptäcker man för första gången sitt “sanna jag”, “väsendets kärna” som man har gemensamt med andra människor, säger Teresa. I den sjätte boningen blir de yttre sinnena gripna och som förlamade, man blir ”som blind och döv för världen.” Det är omöjligt att göra motstånd, det är som om själen drar sig undan ur kroppen . Ibland får hon svårt att andas, ibland blir händerna och hela kroppen så kalla att hon inte vet om hon lever. ( Hof-Stinissen, 237-240) Upplevelsen kan kännas som en stöt, som om hon träffades av en brinnande pil i själens innersta djup. Smärtan ökar till den grad att hon vill skrika högt. Kroppen kan vara alldeles “sönderbråkad”. Vid ett tillfälle varade det hela bara en timme, men lämnade henne “liksom sönderhackad i småbitar. Sanningen är att hon denna gång helt förlorade medvetandet, så häftigt kom anfallet”, skriver Teresa. Pulsen blir svag, den naturliga kroppsvärmen avtar, medan den “inre glöden bränner så starkt att om den bara ökades en smula så skulle Gud uppfylla alla själens begär.” Efteråt är hon svag i flera dagar (Avila, s 155-158).

I det “andliga äktenskapet” uppenbarar Herren sig i själens medelpunkt, i en intellektuell vision, och “anden i denna själ, blir ett med Gud.” Själen förblir nu “alltid förenad med sin Gud i själva sin medelpunkt .” En förutsättning är att människan tömmer sig på allt som är skapat. Men inte ens efter det andliga äktenskapets stora nåd kan själen vara säker om sin frälsning. Säkerheten varar “så länge det gudomliga Majestätet håller henne i sin hand och hon inte förtörnar honom.” Hon “vandrar i ännu större fruktan än förut”…och “aktar sig för att i minsta mån misshaga Gud.” Ibland berövar Gud henne hälsa och krafter så att hon inte kan fullgöra sina späkningar. (Avila, s 166-168).

“Jag tyckte att mitt huvud var fullt av en massa mäktiga floder och dessutom av vattenfall som störtade ner, av en mängd fåglar som sjöng och visslade, och detta hörde jag inte i öronen utan överst i huvudet, där man säger att det högsta i själen finns.” (s 52).

Mycket hos Teresa känns igen från tidigare beskrivningar, både österländska och västerländska, t ex ljuset och värmen. Teresa nämner en stöt som av en brinnande pil och ömsom kyla och ömsom inre glöd. Också Simeon den Nye teologen talade om en inre eld som flammade upp. Uttrycken tyder på kundalinikraften. När kundalini stiger uppåt, blir de kroppsdelar den passerat kalla. Också ljuden i huvudet pekar mot yogan. Liksom det inre ljuset uppträder fenomenen strax innan samadhi, skriver Arthur Koestler i The Lotus and the Robot, s 99, och påpekar att ljusen påminner om “the white light reported by Christian mystics – a dazzling, almost blinding radiance which blots out everything else.” Koestler kan tänka sig en fysiologisk
förklaring. Han hade själv upplevt ett liknande ljus stax innan han förlorade medvetandet när han sövdes ned med eter inför en operation. Ljuden är förmodligen identiska med “sfärernas musik” som nämndes i kapitlet om hathayoga (s 10). Jämför också med de audio-visuella fenomenen i kapitlet om sufism s 15. Förmågan att “höra sfärernas musik” fanns bland de paranormala förmågor som frigjordes vid samadhi. I boken Immortality and yoga har Mircea Eliade en detaljerad beskrivning av de inre ljuden, som uppkommer i samband med yogans siddhasana-ställning:

“At first, the sounds perceived are violent (like those of the ocean, thunder, waterfalls), then they acquire a musical structure (of mardala, of bell and horn), and finally the hearing becomes refined (sounds of the vina, the flute, the bee).” s 132.

Fenomenen uppträder även vid zenmeditation. Zenmästaren Hakuins beskriver en av sina erfarenheter i William Johnstons bok Mystical Theology, s 140:

“My ears were filled with ringing as of rushing waters of a swift river in a deep canyon. My organs felt weak and my whole body trembled with apprehensions and fears. My spirit was distressed and weary, and whether sleeping or waking I used continually to see all sorts of imaginary things…Both sides of mu body were continually bathed in sweat, and my eyaes were perpetually filled with tears.”

Johnston kallar fenomenet för “Zen-sickness” och säger ( s 146) att Teresa av Avila uppenbarligen beskrev detta. Johnston behandlar även kristna mystikers upplevelser av ljus och energi och anknyter till kundalinkraften, som han kallar “divine energy” i motsats till den ”kosmiska energin”:ki, chi, prana. Han menar att kundaliniupplevelser inte är ovanliga, utan förekommer i tibetansk buddism, kinesisk taoism, hos amerikanska indianer och – inom katolska kyrkan:

“Of special importance for the renewal of mystical theology is the experience of a devout Catholic. Philip St. Romain spent many hours in silent prayer before the Eucharist entering into deep, Christian contemplation. And then strange and unsettling things began to happen in his body and psyche. In vain he looked for help until finally, discovering literature about kundalini, he began to understand what was happening in his life.Only now did he understand the psychological dimension of his contemplative experience. his autobiographical book attempting to integrate kundalini into Christian spirituality is a fine example at the level of mystical experience.”  (s 144-145. Jämför inledningen s 1-2.)

De paranormala fenomen eller siddhis som förekommer både i österländsk och kristen mystik tyder också på gemensamma tekniker. I Pilgrimsresan inåt nämndes en del kännetecken på det kontemplativa livet: visioner, auditioner, extaser, klärvoajans, förmågan att gå ut ur sin kropp. Johnston berättar att Teresa ibland leviterade så att hennes medsystrar var tvungna att trycka ned henne. Hon hade också ut-ur-kroppen-upplevelser under sina extaser. Samma förmågor nämns i samband med yoga och TM (s 6 och 12) och hör ihop med kontroll av andningen, som visat sig vara den centrala tekniken i all mystik. Andningskontroll sades vara ockultismens huvudnyckel till människans dolda krafter. (Jfr s.5). I all mystik finns beskrivningar på en djävulsvärld, som i zenbuddistisk litteratur kallas makyo. Den mediterande kan få se “gestalter och ting” som “i verkligheten inte existerar”: buddor, vilda djur, ljusförnimmelser eller ljud som om någon ropade på en (Enomiya-Lassalle i Hof och Stinissen, s 125.).

Liksom många andra kristna mystiker har också Teresa upplevelser som påminner om makyo, djävulsvärlden. Hon kämpar mot djävulen och olika andar och ger anvisningar för hur de kan prövas och bekämpas (s 138-144) I början av sin inre resa ser hon kräldjur, vilddjur och demoner som väsnas (s 31-37).

• De paranormala fenomenen är de samma som i österländsk mystik.

Tags: Kontemplation, meditation, mystik, New Age

This entry was posted on 30 oktober, 2008 at 06:00 and is filed under Lånad artikel. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.