glandberger.net

D) Tolkningen och dess konsekvenser

Både mystikforskare och moderna mystiker verkar betrakta enhetsupplevelserna inom olika religioner som parallella och t.o.m. identiska företeelser, trots tidigare forskares försök att lösa problemet genom olika distinktioner: teistisk Gudsmystik i motsats till monistisk/panteistisk naturmystik, personlighets- och oändlighetsmystik, extrovert och introvert, aktiv och passiv, spontan eller odlad mystik, s.k. övningsmystik. Biskop Nathan Söderblom betecknade på sin tid (1866-1931) den kristna gudsupplevelsen som teistisk personlighetsmystik i motsats till monistisk/panteistisk naturmystik, oändlighetsmystik och övningsmystik.

Mystikernas beskrivningar av sina gudsmöten visar att dessa distinktioner inte är självklara. Söderblom inrymde att det fanns olika blandformer. På hans tid skilde man ännu inte mellan upplevelse och
tolkning. Den fenomenologiska beskrivningen är monistisk-panteistisk, medan tolkningen är kristologisk. Pilgrimen ser Jesus i allt. Det är Gud man möter. Men ”Gud” är en opersonlig enhet, mera lik brahman än Jesu Fader. Längst går Mäster Eckhart, som talar om en ickegud, ett icke-vara som varken är Fader, Son eller den helige Ande. Det är GUD bortom Gud. Eckhart representerar skaran av apofatiska mystiker vilkas upplevelser påminner om Nirvana, tomheten. Johannes av Korset verkar vara medveten om att hans beskrivning inte passar in i den klassiskt kristna referensramen. Efter att ha talat om absorption i det ena, påpekar han nästan lite ursäktande att han inte talar om verkligheten, bara ett skenbart intryck av den.

Hos äldre kristna mystiker finns en kluvenhet, eftersom den mystika erfarenheten av enhet utan separation inte passar in i den bibliska referensramen, där Skaparen står över sin skapelse, inklusive människan. Upplevelsen påverkar teologin. Förhållandet mellan Gud och människa förändras. Wilfrid Stinissen påpekar att ”de flesta mystiker” upptäckt den allra djupaste väsensgrunden, själens djupa kärna som är bärare av ”nåden” (den helige Ande) genom egna erfarenheter, t.ex. Eckhart, Johannes av Korset och Teresa av Avila (Kristen djupmeditation, s 68-69).

Även Tomas av Aquino nämns. Författaren säger att människan enligt den gamla teologin fick ”den heliggörande nåden” i dopet, men att redan Aquino förklarat att Gud var lika närvarande i en odöpt som i en döpt (Kristen djupmeditation, s 42) . Mänskligheten har gudomliggjorts i och med Jesu inkarnation. Östkyrkans ”oskapade energier” (Simeon den Nye teologen) eller det högsta i själen hos Teresa är i själva verket den inneboende Guden som vi skall etablera kontakt med genom askes och meditation. Därmed mister Jesus Kristus sin nyckelroll som Frälsare. Människan har en egen chakra-trappstege upp till Gud. Och den har mystiker över hela världen upptäckt.

I takt med att kunskapen om främmande religioner ökat och Bibelns trovärdighet underminerats har inställningen hos flera kristna mystiker förändrats ännu mer i riktning mot perennialism (jfr s 5), vilket är förståeligt. De kan inte förneka sin monistiska erfarenhet och de vet att mystiker i andra kulturer haft liknande upplevelser. Deras egna upplevelser går inte ihop med det bibliska budskapet om människans inneboende synd och behovet av omvändelse och pånyttfödelse genom ett mottagande av den helige Ande. Gudagnistan finns ju redan i varje människa. Därför blir förhållandet till Bibeln allt friare, läsningen selektiv och tolkningen allegorisk. Det sägs vara den andliga läsningen och den är mycket lik olika esoterikers förståelse av Bibeln, t ex madam Blavatskys och Rudolf Steiners.

Den förra är teosofins moder, den senare antroposofins fader. Båda kände till chakras och indisk meditation. Den bokstavliga tolkningen framställs som primitiv, för ”bokstaven dödar och Anden ger liv”. Redan Origenes använde de här orden av Paulus (2 Kor.3: 6) i sin polemik med judarna, men då helt korrekt, för av sammanhanget framgår att Paulus inte talar om bokstavlig tolkning, utan om lagens bokstav i motsats till evangelium. Förespråkare för den djupare ”andliga läsningen” skiljer inte mellan typologisk och allegorisk tolkning. Jesu och apostlarnas tolkning var i första hand bokstavlig och typologisk. Det fanns förebilder (typer) till nytestamentliga personer och händelser i GT.

• Den mystika upplevelsen leder till en teologisk förskjutning i riktning mot monism och panteism, hinduismens icke-tvåhets-filosofi , ( advaita-vedanta ). Förskjutningen påverkar förhållandet till Bibeln: bibelsyn. bibelläsning och bibeltolkning.

Den här utvecklingen har lett till ett glapp mellan nykristendomen och den klassiskt kristna referensramen som gudstjänstböcker, psalmböcker och andra sångböcker reflekterar. Alltså måste referensramen med alla böckerna justeras i överensstämmelse med nykristendomen genom olika reformer, ”språkliga reformer”. För ”sånger om korset och blodet går inte längre hem.” Därför deklarerar mystiker som William Johnston helt öppet att teologin borde förnyas på basis av den mystika erfarenheten.

Har då perennialisterna rätt? Har religionerna en gemensam kärna? Borde vi alla gå in för att skapa en enda världsreligion och så uppnå den stora EN-heten? Nej! Varför inte?

• För det första borde vi lära oss att inte citera delar av bibelord lösryckta ur sitt sammanhang. När Jesus i Joh.17 uttalar sina ofta citerade ord om att de ”alla skall bli ett”, så fortsätter han: såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Vi skall bli ett i Fadern och Sonen genom den helige Ande. Därför talar Paulus om Andens enhet genom fridens band. Anden är den helige Ande, Faderns och Sonens Ande, som hade i uppgift att förhärliga Jesus och påminna lärjungarna om allt som Mästaren sagt. I samma avsnitt säger Jesus: Jag har gett dem ditt ord… Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning. (Joh. 17:14 och 17). Jesus Kristus och hans budskap finns inte i någon annan religion. Att skilja mellan Jesus och Kristus och placera Kristus i botten på alla religioner är enligt Johannes anti-kristet. (1 Joh 2:18-25; 4:1-4 och 2 Joh 7-10). Och det är inte en antikristen enhet vi skall verka för!

• För det andra har forskningen studerat upplevelsen som en isolerad företeelse utan att beakta faserna före och efter, orsaker till och konsekvenser av upplevelsen. Man har inte beaktat skillnaden mellan det jag skulle vilja kalla meditationsmystik och relationsmystik. Den stora skiljelinjen går kanske här och inte mellan kristet och icke-kristet. När begreppet ”kristen mystik” används, är det s.g.s. alltid den förra varianten som avses. Protestantisk kristendom framställs ofta som hård bokstavstro utan innerliga gudsupplevelser. Det verkar nästan som om man inte kände till alla upplevelser över hela den evangelikala
världen i samband med omvändelse, pånyttfödelse och det som kallas andedop eller second blessing – utan föregående askes och meditation. Åtminstone har jag inte påträffat någon systematisk vetenskaplig forskning som skulle kunna jämföras med meditationsmystikens upplevelser. Därför borde en jämförande mystikforskning lyfta fram evangeliska gudserfarenheter. En snabb bläddring genom några böcker med personliga vittnesbörd som jag har stående i hyllan visar att upplevelsen kan variera, men att följderna är överensstämmande: Jesus blir stor. Bibeln blir levande. Tolkningen är den apostoliska. I väckelsetider sjunger man mer än någonsin om Jesus, Lammet och blodet. Bristen på terminologisk specificering döljer den innehållsmässiga skillnaden mellan begrepp som ”omvändelse”, ”rening” , ”pånyttfödelse” och ”nåd”.

• För det tredje är de nya världsvida väckelserna i spåret av en klassisk förkunnelse ett bevis på att vi skall förbli ”i Kristi lära” (2 Joh 9 ) vid det som vi hört från begynnelsen. Gott utsäde ger riklig skörd. Fienden sår ogräs. ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord” (Joh.14.23). Kärleken ”har sin glädje i sanningen” (1 Kor.13:6). Gud bekräftar än i dag sitt Ord med tecken och under.

• För det fjärde visar t ex Martin Luthers och John Wesleys andliga utveckling från meditationsmystik till evangelisk Kristustro att Skriften och bibliska upplevelser av nåd genom tro går hand i hand.

Vänd om och tro evangelium” var det första Jesus förkunnade.

Vi behöver inte en förnyelse av teologin på basis av den mystiska upplevelsen. Vad vi behöver är en ny re-formation, en återgång till budskapet om Jesus Kristus som Guds Son och världens ende Frälsare!

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att delar av kristenheten har tillägnat sig trosföreställningar som avviker från apostolisk kristendom, men sammanfaller med mystikens teologi och föreställningar inom New Age och hinduism. De teologiska förskjutningarna är en konsekvens av en monistisk-panteistisk enhetsupplevelse som betingats av gemensamma meditationstekniker.

Solveig Hendriksen

Tags: Kontemplation, meditation, mystik, New Age, yoga

This entry was posted on 31 oktober, 2008 at 06:00 and is filed under Lånad artikel. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Responses are currently closed, but you can trackback from your own site.