Rekker det ikke for oss at Jesus BER (i presens) om at DISIPLENE skulle være ETT såsom DU og Jeg Far er ETT?
Skal vi aldri lære oss at det er feil å leke Gud? Jesus klarer dette med enhet utmerket bra selv.

Jesu bønn for sine DISIPLER har blitt trukket så mye ut av sin sammenheng og har i dag blitt utviklet til en egen og feilaktig lære, nemlig om at alle organisatoriske kirkesamfunn skal enes og regelmessig vise og jobbe for enhet seg i mellom.

Når man leser hele Joh. Kap 17 og resten av Evangeliene så er det lett å se at den enhet som forsøkes så desperat å konstrueres i dag ikke blir annet enn en korrupt og falsk enhet.

Jesus snakker om enhet mellom DISIPLER/LÄRJUNGAR og de som kommer til tro på Jesus. De som allerede var Jesu Displer hadde fått oppgaven med å gå ut å gjøre ALLE FOLKESLAG til DISIPLER. Så mao. de også som kom til tro på Jesus, -det fantes bare EN måte å tilhøre Jesus på og demonstrere sin tro, nemlig ved å bli en disippel.

Så åndens enhet hos overgitte mennesker som hadde kommet til tro og blitt en etterfølger/disippel av Jesus er DET som Joh Kap 17 handler om og beskriver. Jesus visste også at det ville komme motstand når Han snart skulle forlate dem. Ikke så konstigt at Han bad om at Hans Disipler skulle holde sammen i Åndens Enhet.

Det er EN Herre, EN tro, EN dåp, EN Frelse og det er EN KRISTI KROPP. Kristi Kropp kan ikke bli noe den allerede er dersom vi er overgitte disipler til Jesus.

Men det er stor forskjell mellom ekte enhet og å forsøke å skape enhet mellom organisatoriske grupper innen kristenheten som etter min mening er helt ubibelsk. Det blir omtrent det samme som om Jesus jobbet for at disiplene skulle jobbe for at selotene, saduseerne og fariseerne ble ETT(!).

Vi kan ikke politisk organisere enhet. Enhet er ikke noe mål, det er et resultat og derfor er det heller ikke noe vi skal jobbe for. Det må vi overlate til Den Hellige Ånd og Når vi ser også at Jesus ber om enhet så kan vi være trygge på at Han fortsatt går i Forbønn for sine disipler også på dette området.

La de religiøse menneskene få sysla med sin ”enhet”, kom heller ut i frihet og bli en etterfølger av Jesus Kristus.

Be blessed!

Jag noterar att du med rätta inte nämner Livets ord.

Om Petrus-ämbetet är oförenligt med urkyrkans och fornkyrkans tro eller inte kan diskuteras och det kan också frågan huruvida brytningen mellan biskopen i Rom och reformatorerna låg i Guds vilja eller inte. Var och en har rätt till sin uppfattning och i Jesus Kristus är vi bröder och systrar även om vi ännu inte är överens på den här punkten. Eller?

Du skriver: ”Förstår verkligen inte att du inte vill se problemen. Med den attityden hos många kommer den enhet som är möjlig inte att komma till stånd. ”

Detta är, tycker jag, är ett anmärkningsvärt uttalande, från en som anser att hjärtats enhet är det viktigaste. Om det går att ha hjärtats enhet med sådana som erkänner påvens primat idag, så går det säkerligen imorgon också – oavsett om de råkar vara fler eller färre.

Problemen, som jag ser det, är istället för det första de som betraktar katoliker som icke-kristna per definition, och för det andra den falska dikotomi som bland andra du ställer upp när du får det att låta som om vi måste välja mellan ”hjärtats enhet” och något som du kallar ”organisatorisk enhet”. På ett retoriskt listigt sätt låter du påskina att den som väljer att att bejaka Petri ämbete, eller som söker nattvardsgemenskap med kristna från andra traditioner därmed inte är intresserad av verklig gemenskap, ”hjärtats enhet”. Men sanningen är att det är en ogiltig slutsats. Det torde i de allra flesta fall förhålla sig precis tvärtom!

”På min tid sökte vi Gud. Nuförtiden söker man enhet i stället”

Ja reformatorerna är viktiga…men jag tänkte på den ursprungliga moderna pingstväckelsen som hade en stor längtan att återgå till urkristendomen- alltså gå ännu längre tillbaks än va reformatorerna gjorde (som endast gick tillbaks till fornkyrkan), båda reformatoerna som den tidiga pingstväckelsens företrädare hade stor längtan att vara ortodoxa (ortodox= ren lärig) i sin tro och lära, genom tron, skriften nåden och Kristus allena.

Huruvida reformatorerna på alla punkter i sina läror fullt ut var ledda av Anden eller inte är en annan fråga och svaret på den kan nog var och en själv räkna ut.