Om några veckor går vi in i 2010 och lägger det gångna året bakom oss. Vi som håller ett öga, och i bland två, på Livets Ord och Ulf Ekman, kommer mycket väl i håg hur 2009 introducerades under Nyårskonferensen, något jag återkommer till lite längre ned.

Ulf Ekman startade sin egen blogg i 2008. Att blogga ger ju fantastiska möjligheter att på ett mer personligt sätt att mena och meddela sin omvärld om det som ligger en på hjärtat och i sinne. Men hur har Ulf Ekman egentligen förstått detta med att blogga? Hur står det egentligen till med transparensen, tillgängligheten och öppenheten hos Ulf Ekman, hans bloggande och Livets Ord generellt? Har det blivit mer öppenhet eller är det fortfarande många saker som man allra helst inte vill tala om?

Monolog eller dialog?

Jag skall här försöka att ge en liten analys och kommentar till sakernas tillstånd.

Tillbaka till nyårskonferensen. När Ulf och Birgitta Ekman intervjuades på Livets Ord TV under nyårsvakan och skulle uppsummera 2008, uttrycktes det bland annat att dem tyckte att året hade präglats av mycket motstånd från vissa bloggare. Detta var en kommentar som vi som bloggar självklart tyckte var intressant. Speciellt med tanke på att det är mycket möjligt att det inte hade varit så mycket bloggande från nuvarande och tidigare församlingsmedlemmar, och även tidigare elever på Livets Ord, om bara Ulf Ekman hade varit lite mera mån om att många ser det som arrogant att han inte svarar klart och tydligt på dessa uppriktiga frågor som folk ställer honom. Hur som helst. Nu blev alltså de som ifrågasatte Livets Ord’s och Ulf Ekman’s 180-gradiga kursändring på flera områden, kategoriserade som ”motstånd” av Pastorsparet Ekman.

Först lite om Ulf Ekman’s blogg. Ulf Ekman har en del kommentarregler på sin blogg, och om du läser reglerna¹ ser du liksom mig att de flesta är bra och användbara. Men det var en punkt jag inte kunde låta stå utan kommentar, och det rör seg om denna meningen:

”Jag vill gärna veta vilka jag samtalar med. Därför ser jag gärna att kommentarer skrivs under med riktigt namn.”

Lägg märke till att Ulf Ekman faktisk använde ordet ”samtalar” här.

Jag vet inte exakt hur länge han har haft dessa kommentarsregler på sin blogg, men jag skulle verkligen önska att man kunde utgå från detta och förvänta att Ulf Ekman snart vill utvidga sin dialog- og samtalskrets att omfatta flera än enbart präster och predikanter som t.ex Peter Halldorf, Hans Weibrocht, Biskop Arborelius, John Noble, Charles Whitehead.  Dessa är blant dom Ulf har samtalad med, några har han inbjudit till ”Samtalskvällar på Livets Ord”, andra sitter han tillsammans med i den förberedande samtal för Officiell dialog mellan Vatikanen och ”Non-Denominational Evangelicals”(( Organisatorisk enhet )).

Kan man hoppas på att vi ”vanliga lekmän” också får samtala med Ulf Ekman så länge vi gör det under våra riktiga namn? Är det for mycket att hoppas på nu som censuren är borta från Ulf Ekman’s blogg, att skall han även börja samtala med dem som kommenterar, som ju faktisk bloggare har för vana att göra? Eller är det helt enkelt så att Ulf Ekman redan nu menar att han praktiserar ”samtal” i och med att vanliga människor av allmogen får lov att kommentera på hans blogg?

Det är ingen tvekan om att Livets Ord har upptäckt informations- och internetsamhället för allvar och gett detta större uppmärksamhet mer och mer de senare åren. Livets Ord har sedan en tid tillbaka en Pressansvarig som informerar och svarar på frågor gällande Livets Ord och Ulf Ekman. Ett filter/buffert  kanske man kan kalla det, och som har ett utdelat mandat och professionell träning på att besvara besvärliga frågor på stiftelsen Livets Ords vägnar. Är detta en signal som kan tyda på att man tycker det är lite ”jobbigt” med alla som ställer frågor? Jag bara undrar. En sådan anställning signaliserar väl inte precis att man önskar mera åtkomlighet för omvärlden från Ulf Ekman/Livets Ord sin sida. Personligen tycker jag det är märkligt att en organisation vars främsta uppgift är att sprida världens viktigaste budskap – evangeliet om Jesus, anställer en pressansvarig.

Jag är en av flera som verkligen har försökt genom flera personliga email till Ulf Ekman att uppmuntra honom att börja samtala och svara dem som ställer ärliga och uppriktiga frågor om tro, lära och annat relaterat till Livets Ord. Jag fick som svar tillbaka från Birgitta Ekman att ”om Ulf skulle svara på alla frågor han fick skulle han inte ha tid med annat”. Detta blir ett alldeles för enkelt svar, och representerar enligt min uppfattning en ursäkt det inte finns tillräckligt grundlag för. Visst har man tid, men frågan är om man önskar använda tid på detta?

Kommunikation på nytestamentlig tid

Jag tror knappast att det är så att Ulf Ekman sätter sig högre än Jesus och Paulus, men om vi jämför hans samtalsvägran med bloggare etc gentemot Bibelns många exempel, kan det kanske verka så. Låt oss titta lite på hur Jesus, de första lärjungarna och Paulus förhöll sig till människor runt sig. Jag tror att Ulf Ekman känner sin Bibel ganska bra och att han även har läst alla exempel jag nu skall plocka fram, många gånger. Därför är jag förvånad att han inte följer bibelns exempel på detta område. För visst var det  ju så att de som kom till Jesus och ställde frågor att Han svarade på dem? I bland (till fariséerna) svarade han lite konfunderat med liknelser och metaforer så de gick därifrån och kliade sig lite i huvudet. Men Jesus var alltid mån om att svara. Han undvek aldrig de frågor som ställdes honom.

Även mitt på natten då Nikodemus kom till Jesus med sina frågor². Blev Jesus sur och skickade någon av lärjungarna för att skälla på honom och säga åt honom att komma tillbaka nästa dag med besked att han aldrig fick ”störa Mästaren på natten igen?” Nej, Han tog sig tid och bjöd in Nikodemus där Han svarade på frågorna han hade. Jesus var varm, generös, kärleksfull och tålig. Vi bör faktisk vara Nikodemus evig tacksamma för att han var så frimodig att komma till Jesus mitt på natten, för tack vare detta fick vi ”den lilla bibeln”, historiens kanske mest citerade bibelvers! Men Nikodemus var han som hörde det allra först med Jesu egen röst.

I husarrest

Jag kommer i håg en händelse en gång under en sommarkonferens på Livets Ord. En församlingsmedlem i Livets Ord och familj förhindrades att åka hem efter semester i ett muslimsk land och fick inte tillåtelse att lämna landet. De hade hållits kvar där ganska länge, långt över den planerade semestern, så då en annan familjmedlem till denna församlingsmedlem berättade detta för mig med oro, frågade jag henne om hon hade berättat detta för Ulf Ekman, hennes pastor. Då fick jag till svar att hon hade försökt men att han hade varit svåråtkomlig. Hon hade även lite svårt att våga ta upp detta med Ulf Ekman eller några andra ledare personligen.

Konferensen var redan slut, men jag tyckte att detta var av sådan allvarlig karaktär att jag lånade en kompis’ bil och tog med mig systern och åkte direkt hem till Ulf Ekmans bostad i Årsta för att göra honom uppmärksam på situationen. Han var hemma och befann sig ute i trädgården, så vi berättade genast för honom om situationen och bad honom göra vad han kunde genom sitt nätvärk och församlingens medarbetare för att bidra till att de kunde sättas fri från husarresten och tillåtas komma hem till Sverige.

Han sade där och då att han var tacksam för att vi berättade detta för honom. Dagen efter ringer en av Ulf Ekmans medarbetare och skäller ut mig för att jag gjorde något så felaktigt att åka hem till Ulf och störa honom på detta sätt. M.a.o. inte direkt samma hållning som Nikodemus upplevde när han vistade Jesus, och det var ju trots allt mitt i natten. Tack vare att vi åkte hem till Ulf, tog han och några av hans medarbetare genast kontakt med svensk UD som bidrog att hjälpa församlingsmedlemmen och hennes mamma ut av det muslimska landet.

Tillgänglighet

Vem kommer väl inte också i håg den sorgliga tiden av tragiska löjligheter på Livets Ord när pastorer kom till mötena 30 minuter efter att lovsången påbörjats och lämnade innan mötena tog slut? Oftast med vakter och mötesvärdar springande före och efter precis som om det vore kungen eller någon annan dignitär som besökte församlingen. Det var inte direkt lätt för folk att få kontakt med predikanterna på den tiden. Det finns säkert flera exempel som folk kommer på som inte stämmer överens med bilden som NT ger av  Jesus, Petrus, Paulus och lärjungar som i kontrast var tilgängliga för sin omvärld.

Det finns många exempel i NT om hur samtal, frågor och svar-sessions var ett vanlig sätt undervisa. Jesu började redan i 12-års åldern, och vi kan läsa i Bibeln hur han satt i templet under fyra dagar och ställde frågor och svarade de skriftlärda som fanns där.³ Vi har vidare exemplet i Luk 24:13-27 där Jesus samtalar, ställer frågor och svarar på frågor då Emmausvandrarna inte förstod att Jesus – Frälsaren hade dött.

I Apg 8:26-40 kan vi läsa om hur Filip blir ledd av Anden ut på en väg i öknen för att samtala och svara på frågor till den Etiopiska Hovmannen. Eller i Apg 10:27 där Petrus samtalar med hedningen Kornelius.

I Apg 17:2 ser vi att Paulus under en av sina resor, stannar i Tessalonika i över två veckor och ”under tre sabbater samtalade han med dem utifrån Skrifterna…” I Apg 17:17 ser vi Paulus samtala i Aten både på torget och i synagogan med judar och olika filosofer om Gud, gudar och Ordet⁴) Han följde till och med filosoferna till Areopagen⁵ för att förklara sin lära läser vi, trots att de kallade honom pratmakare⁶

I Apg 18:4 står det så här:

”Varje sabbat förde han (Paulus) samtal i synagogan och övertygade både judar och greker.”

Här var Paulus i Korint. Vi ser alltså att han samtalade vart än han kom. Apg 18:19 Här har Paulus kommet frem til Efesus. Här står det att han (på vanlig Paulinsk sätt) gick till synagogan för att samtala med Judarna.

I Apg 19:8 står det så här:
”Sedan gick han in i synagogan och under tre månader predikade han frimodigt. Han samtalade med dem och försökte övertyga dem om det som hör till Guds rike.”

Detta var i Efesos, och efter dessa 3 månader är det troligt att Paulus tvingades hyra en egen och större lokal så att flera skulle få höra Evangeliet⁷ Men där fanns några som förhärdade sig och inte ville tro utan talade illa om ‘den vägen’, så att alla hörde det. Då lämnade han dem och tog lärjungarna med sig, och varje dag höll han samtal i Tyrannus hörsal.⁸ Detta pågick under två år, så att alla som bodde i Asien, judar och greker, fick höra Herrens ord.

Han hade m.a.o. q & a sessions omkring Ordet i 2 år och 3 Månader i Efesos.

Samtal eller monolog?

Det verkar för mig som vi har fått en monologisk församlingskultur var enbart oavbrutet predikande och undervisning är det enda som gäller. Först nu de senaste åren har det öppnats upp för lite offentliga samtal, men enbart med andra präster och predikanter. Om vi också ser på Paulus olika brev är det tydligt att dessa var i många tillfällen svar på olika frågor som ”unga och nya troende” hade skickat och bett Paulus svara på.

I det stora och det hela verkar det som man hade en tradition i antiken att lära genom samtal och frågeställningar. Varför har vi missat detta i vår egen tradition och fullständigt gått över till den hierarkiska och medelålders monologen som det enda sättet att lära och kommunicera i kristna sammanhang?

Ulf Ekman har haft sina kommentarsregler på sin blogg i mer än ett år, men jag känner inte till att han ännu har inlett eller hållit ett enda samtal med någon av dem som kommenterar eller ställer frågor på hans blogg, eller de som har skickat email till honom. Jag tycker inte vi skall släppa detta tema då jag undras över att det tar sådan lång tid för Ulf Ekman att svara på allvarliga och uppriktiga frågor som folk har. Denna princip gäller självklart inte enbart för Ulf Ekman att implementera, men är något som varje kristen ledare borde lägga märke till och ta till sig.

Jag tycker att det är på hög tid att Ulf Ekman tar allvarligt på de olika frågor som ställs honom och lägger bort denna kultur och fason att inte svare på alvarliga frågor, som jag inte vet riktig var han har tagit med sig ifrån. Detta är något som jag tyvärr måste konstatera med besvikelse. Jag vill heller inte spekulera för mycket i hur många problem som kunde lösts om man vore lite mera ödmjuk och svarat på dessa frågor som människor bär på.

Kära Ulf Ekman – Mycket av detta bloggande har ju startats tack vare din brist på att svara människor! Jag uppmanar Ulf Ekman och Livets Ord att göra bättring på detta området under 2010, men blir inte förvånad om det inte kommer någon ändring. Intrycken av Livets Ord som en fortfarande allt för sluten institution är för starkt för detta. Jag och flera andre har t.ex i email konkret förslagit till Ulf Ekman att han och Åge Åleskjær sätter sig ner tillsammans och har en samtalsserie om olika lärofrågor med teman som t.ex:

• Arvet efter Kenneth Hagin,
• ”Crazy grace”,
• Lagen & nåden
• Lakeland, Toronto, Brownsville etc
• Prosperity gone wrong
• Förförelser etc

Samtidigt finns det en hel massa konkreta frågor som vi inte tycker vi fått tillräckligt bra svar på. Vad med att upprätta en plats på livetsord.se där man förklarar vad man lär om olika frågor med grundlig förklaring så att det är tydligt för alla?

• Maria som evig jungfru,
• Apostolisk Succession
• Väckelserörelser och de historiska kyrkorna
• Enhet
• Nattvarden, dvs realpresens, transubstationsläran o.l
• med mera, med mera…

Vidare har en del tidigare förslagit att Ulf Ekman kunde t.ex invitera folk att fråga om precis vad som helst på sin blogg under t.ex. en vecka. Detta är viktigare än Ulf Ekman kanske anar. Det händer så otrolig mycket i kristenheten nu för tiden, och det är mycket förförelse som sprids. Jag är bland dem som tycker att ”den absoluta tystnaden” från Skandinaviska pastorer under Todd Bentleys kampanj i Lakeland i 2008 var direkt oansvarigt. Många kunde ha sparats för mycket förvirring och kanske även några resor, om pastorer och förkunnare hade varit tydliga från början. En del sålde även sina ägodelar för att åka på mötena i Lakeland, och somliga reste dit flera gånger under de månader detta varade.

Til slutt vill jag bara sitera något Ulf Ekman sagt. ”…Alla skall med”. Bland dessa ”alla” finns det människor med uppriktiga trosfrågor och oro kring sin ovisshet kring dessa. Låt oss skapa en atmosfär där det är lätt för människor att ställa frågor och även ifrågasätta. Svara på frågorna folk har. Snälla Ulf Ekman – Lägg av med det jag tror flera uppfattar som högmod och börja samtala med människor, inte bara präster, biskopar och predikanter.

Relaterade artiklar, Twingly & bloggar

Pingströrelsen satsar på pastorsakademi
Sandra Bullock förändrade sin syn på kristna
”Modiga pastorer på resa”
John Nilsson

Fotnoter

1. • Kommentarer ska ske på en saklig nivå och i en respektfull ton.
   • Personangrepp, skvaller, förtal och allmänt smaklösa kommentarer kommer inte att publiceras.
   • Håll inläggen korta och koncisa.
   • Jag vill gärna veta vilka jag samtalar med. Därför ser jag gärna att kommentarer skrivs under med riktigt namn.
   • Bloggen är inte allmänt diskussionsforum. Kommentarerna ska hålla sig inom ämnet för respektive inlägg.
   • Ibland kan det vara svårt att hinna med att moderera alla kommentarer som kommer in. Vi försöker så gott det går att hinna med alla, men om din kommentar skulle fastna i moderering kan det helt enkelt bero på att vi inte hunnit med. Ber om överseende med detta. Normalt modereras bloggen minst 3-4 gånger om dagen
2. Joh 3.1-21
3. Luk 2:46
4. ”Han samtalade nu i synagogan med judarna och med dem som fruktade Gud och dessutom varje dag på torget med dem som han träffade där. 18 Även en del filosofer, både epikureer och stoiker, diskuterade med honom och en del sade: ”Vad kan den där pratmakaren vilja säga?” Andra sade: ”Han tycks vara en som förkunnar främmande gudar.” Detta sade de, eftersom han predikade evangeliet om Jesus och uppståndelsen. 19 Och de tog honom med sig upp till Areopagen och sade: ”Kan vi få veta vad det är för en ny lära du förkunnar? 20 Det är underliga ting du låter oss höra. Nu vill vi veta vad det egentligen rör sig om.” 21 Athenarna liksom främlingarna där ägnade nämligen all sin tid åt att tala om och lyssna till senaste nytt för dagen.” (Apg 17:17-21
5.  Läs mer om Areopagen här
6. Läs mer om detta ordet ”pratmakare” och dess betydelse på Blue Letter Bible
7. Läs mer här –  Apg 19:9
8. http://bit.ly/5DAnds Apg 19:10

Gästblogg av S-E Daniel Nilsson

Det går en tidvattenvåg över Sverige. Vågen jag tänker på kännetecknas av två saker, lekmän som dras mot riter och ledare som dras mot den katolska och ortodoxa ordningar. Inte minst i ett stort samfund som pingstvännerna och ibland en del av Livets Ords folk märks denna våg av intresse. Även förlag som Libris och Cordia ger i sitt bokval uttryck för denna nygamla betoning.

Mycket av detta ifrågasätts av de större kristna bloggarna i Sverige och Norge. Där har mängder av frågor kring denna märkliga utveckling belysts, och belysts på ett bra sätt. Detta håller många inte med mig om. Men i denna nya värld där alla kan få yttra sig offentligt, även mindre vetande personer, måste man ändå efter sträng sållning och sortering på frågan ”belystes sakfrågorna mångsidigt och utan alltför stor slagsida” summera till betyget i genomsnitt godkänt. Men något har fattats.

Fokus har varit på vad de här lekmännen och ledarna gör. Det som fattas är detta, att diskutera vad de inte gör! Nu när Ulf Ekmans blogg lättat på sina modereringsregler och med posten om glada polska katoliker återväckt intresset för frågorna kan det vara lämpligt att sätta fokus på det här som har fattats.

Alltså, när man bland sympatisörer för riter och former i allmänhet och emergingrörelsen (googla ”emerging church”) och ”katoliksvärmarrörelsen” i synnerhet gör vad man gör, vad är det då man inte gör? Vad är det som vi skeptiker och kritiker tycker att man borde göra istället? Svaret kan nog variera. Jag hoppas att denna variation av synvinklar kan komma till uttryck i många bloggposter framöver. Detta är förvisso en optimistisk och from förhoppning, för den innebär ju att skribenter och kommentatorer verkligen sätter sig ner och tänker och ber, och sedan skriver sådant som är äkta reflektion och inte bara är ett tillgripande av dynamitgubbar. Men omöjligt är det inte.

En sak som jag tror många skulle vilja hålla med mig om är att det som inte görs längre är att bevara hoppet om väckelse. Enhet och förnyelse är en sak, väckelse är en annan, båda behövs. Men det är väckelse som vi från frikyrklig bakgrund ända sedan artonhundratalet har längtat efter. Och ifrån lutherskt håll är det många som har hoppats som vi.

Många studsar till inför detta enkla påstående. ”- Skulle inte vi på Livets Ord, vi i Pingst, vi i den levande xy-församlingen ha kvar hoppet om väckelse!?” Jag vill påstå att det är dåligt beställt med den saken om man sätter mer än ett högst marginellt hopp till katolska och ortodoxa synsätt, ordningar och fromhetsövningar istället för att på det hela taget nöja sig med att eftersträva kärlekens enhet med dem.

Det som brunnit i oss under den tid som jag har erfarenhet av, sedan 60-talet, är hoppet om att vi i det enskilda livet, i församlingens liv, i vårt samfunds liv och i nationens ska få se Guds närvaro till att bränna bort allt slagg, i omvändelsens och kärlekens ande, och att se Andens gestaltade kraft i Apostlagärningarnas anda. ”- Jo, men det hoppet har aldrig minskat hos oss!” ropar nu de jag nyss nämnde. Jag tvivlar! Vad ser vi för bevis på det? Vad vi ser och hör är om är sådant som inte har gett väckelse i de historiska kyrkorna.

Nej, de syskon vi ska ge förnyad uppmärksamhet och lära något av är fortfarande Koreas kyrkor, tredje världens väckelser, inte minst den pågående väckelsen i Mocambique, och de fräscha kyrkor som ännu finns i Amerika, se tex ibethel.com.

Vilken stubbe ska man tro ännu kan skjuta skott, den gamla katolska eller den ännu rätt fräscha evangelikala? Det är hos den senare jag för min del ser Nya Testamentets enkelhet och liv.

Vilken stubbe ska man tro ännu kan skjuta skott, den gamla katolska eller den ännu rätt fräscha evangelikala?

Men någon kan invända, lär oss inte det frikyrkliga arvet oss att vi saknar något fundamentalt, kanske Katolska kyrkans ämbeten och struktur eller Ortodoxa kyrkans mystik, när vi aldrig förmår behålla väckelsen i mer än en generation? Nej, det gör det inte. Församlingen har ända sedan gammaltestamentlig tid haft denna egenhet, att varje generation själv måste lära sig gå vägen. Att kyrkan ska vara så beroende av den innevarande generationen istället för på en oföränderlig institution kan kännas så otryggt att vi flyr från synsättet. Men en av de röda trådarna i Bibeln är just den om ”kvarlevan”, ”resten”, på engelska det bättre ordet ”the remnant”. Guds församlings historia är historien om denna skara, den som ständigt på nytt blir en enkel lärjunge som bara ser på Jesus.

S-E Daniel Nilsson

I det syftet kontaktade jag dr. Margaret Matheson, en bibelläsande vän och en mycket skicklig förlossningsläkare, som har förlöst över tiotusen barn. Jag frågade ut Margaret om havandeskapet rent allmänt, om tidsbestämningar och om hur barnet utvecklas inne i modern. Jag fick lära mig att en genomsnittlig graviditet varar i 280 dagar och räknas från den senaste menstruationens första dag före befruktningen.

Att göra uträkningar efter den judiska kalendern är en av mina hobbies och jag lade ut dessa 280 dagar över ett idealiskt judiskt år. Det ideala judiska året börjar exakt vid vårdagjämningen, den första dagen i Nisan, vid nymånen i den första månaden, vilket inträffar den första vårdagen, den 21 mars. Det var intressant att upptäcka, att en graviditet på 280 dagar, med början den 21 mars, skulle vara fullgången i månaden Kislev, till själva Channuka (Tempelinvigningsfesten) ,som också vår Herre firade (Joh. 10:22). Den upptäckten lät mig förstå, att det faktiskt finns något mycket bibliskt i havandeskapets utsträckning i tid.

Foster vid 14 veckor (Källa: www.etters.net/14week.gif)

Jag bad Margaret ge mig fler detaljer om hur en baby blir till och hur den växer och hon inledde så här: Den fjortonde dagen i första månaden uppstår ägget. Jag hörde spontant orden i 3 Mos. 23:5: I första månaden,… på fjortonde dagen i månaden, är Herrens påsk, Guds ursprungliga föreskrift för påskfirandet (Pesach). Judarna använder ett ägg på påskbordet som symbol för det nya liv de gavs genom lammet som slaktades i Egypten. Ägget är en mycket stark symbol för ett nytt liv och jag fascinerades av att den fjortonde dagen i en graviditet gör samma sak som den fjortonde dagen i Guds årshögtider: Det ger en möjlighet till nytt liv.

Redan nu tänkte jag inom mig att babyn nog utvecklas efter de sju högtidernas ordning, men jag dolde min upphetsning för Margaret. Jag ville inte locka henne till att förvanska fakta på minsta sätt bara för att bevisa ett bibliskt argument. Jag frågade ut henne noggrant och höll i minnet att nästa högtid, det Osyrade Brödets, infaller just natten därefter, den femtonde dagen i första månaden enligt 3 Mos. 23:6. Jag frågade Margaret hur snart ägget måste befruktas om modern ska bli gravid. Hennes svar var mycket klart och tydligt: Befruktningen måste ske inom 24 timmar. Annars stöts ägget ut.

Nu gick jag verkligen igång. De två viktiga händelserna före förlossning skedde inte bara på rätt dagar utan var också de rätta händelserna. Ägget står naturligtvis för Pesach, påsken, och befruktningstanken  fröet, som sås i jord  står för det Osyrade Brödet, vår Herres begravning. Hans korsfästelse på påsken gav var och en av oss möjligheten till ett evigt liv. Hans begravning i jorden förberedde oss alla för en kommande strålande uppståndelse.

Jag höll andan, då jag frågade om tiden för Förstlingskärvens högtid. Jag förstod, att denna tredje högtid inte äger rum i en bestämd tidscykel. Den infaller helt enkelt på söndagen i det Osyrade Brödets vecka. Det kunde bli dagen efter eller nästan en vecka senare. Försiktigt frågade jag Margaret vad som därefter händer i graviditetsprocessen. Ja, det är lite obestämt, sade hon. Det befruktade ägget passerar ner i äggledaren i sin egen takt mot livmodern. Det kan ta två till sex dagar innan det planterar sig i livmoderväggen.  Jag älskade hennes ord plantera sig, för det associerade starkt till Förstlingskärvens högtid, vårsådden, och det var dessutom, fick jag senare veta, den korrekta termen. Den medicinska termen är implantation (eng.) Det beskriver det ögonblick, då det befruktade ägget tryggt och säkert landar i livmodern och påbörjar sin mirakulösa tillväxt i en mänsklig varelse.

Jag behöver inte säja att Margaret och jag snart var fullt upptagna med en hög böcker om förlossningskonst, diagram över det befruktade äggets utveckling och, naturligtvis, Bibeln i olika översättningar. Jag bad henne fortsätta att förklara, men ännu avslöjade jag inte vad jag anade. Jag tänkte bara fråga henne om hur vårt lilla ägg förmodades utveckla sig utan att berätta att jag fullt och fast förväntade mig ett mycket exakt schema i enlighet med Herrens högtider som de finns beskrivna i Torah, (Guds Ord) 3 Mos 23.   Jag behöver nog inte säja, att jag vid det här laget höll andan och hoppades att det verkligen var fråga om en upptäckt. Vad som hittills hade framkommit var ju så fantastiskt. Uppenbarligen skapar Gud var och en av oss efter dessa första tre majestätiska högtider, vilka så till fullo uppfylldes av vår Herre Yeshua. Men skulle systemet fortsätta att passa när jag nu fortsatte undersökningen?

Så kom den svåra biten. Det verkade som om saker och ting nu snabbt hände i graviditetsutvecklingen men schemat över de sju högtiderna uppmanade till en lång väntan till Shavout (Pingst). Jag frågade försiktigt Margaret om nästa steg för vårt planterade ägg. Ja, naturligtvis har vi nu ett ägg, som långsamt utvecklar sig under en lång tid, sade hon. Det genomgår olika stadier men det blir ingen dramatisk förändring förrän det har blivit ett verkligt foster. Det är nästa stora händelse. Du kan tydligt se det här på diagrammet. Hon vände på sin medicinska bok så att jag kunde se en sida uppdelad som en kalender. Den visade på embryots utveckling under de allra första veckorna.

Jag tittade på de små bilderna, på något som såg ut som ett litet yngel, som snart fick simfötter och sedan började likna en liten människa från Mars och så vidare till den sista bilden på sidan. Därefter såg jag en mänsklig baby, och i ena kanten på teckningen den skriftliga upplysningen femtio dagar. Jag såg upp på Margaret, försökte dölja min upphetsning och sade långsamt: ÄR den femtionde dagen viktig? Ja, sade förlossningsläkaren, FRAM TILL den femtionde dagen vet du inte om du ska föda fram en anka eller en cocker spaniel. Men på den femtionde dagen räknar man att embryot är ett mänskligt foster.

Olika bibelställen flög runt i mitt huvud. En ny skapelse tycktes vara det ord som passade för den betydelsefulla förändringen från embryo, denna o-formliga livsform, till något som i huvudsak var en mänsklig varelse.Så var det verkligen: på pingstdagen blev de icke pånyttfödda israeliterna i sanning nya skapelser. De blev andliga. De tog emot evigt liv. De skulle nu gå vidare till ett liv som överträffar de gränser deras köttsliga kroppar satte. På liknande sätt som fostret skulle gå vidare till ett annat liv utanför moderns kropp.

Margaret underrättade mig om att varje programmerad händelse i barnets utveckling varierade från fall till fall precis som hela graviditetens längd var olika från mamma till mamma. Diagrammet i facklitteraturen hade räknat femtio dagar från befruktningsögonblicket snarare än från in-planteringen i livmoderväggen (förstlingskärven i Bibeln) men variationerna när det gäller graviditeter får stå för skillnaden. Det viktiga är detta: efter den sjunde veckan, som följer på befruktningen, skulle alltså detta embryo  denna omänskliga livsform  bli en varelse skapad efter Guds egen avbild.

Sedan frågade jag Margaret om den första dagen i den sjunde månaden. Jag hade hoppats på att inga stora saker skulle ske under den tid som motsvaras av den långa sommaren på högtidernas schema, och faktum är att inga fanns. Det verkade som att fostret växte till utan betydande händelser, när det en gång börjat sin tillväxt till människa. Jag förstod att barnet hade utvecklats mycket tidigt och nu enbart växte i storlek och styrka. Men några små förbättringar fanns förstås för Skaparen att lägga till och jag var förtjust över att upptäcka att en av dem sammanföll så exakt med nästa högtid.

En fullbordan som kom just i början på den sjunde månaden var barnets hörsel. Margarets medicinska läroböcker, inklusive den fullödiga Williams Obstetrics, fastslog att nu var barnets hörsel fullt utvecklad. Den första dagen i den sjunde månaden kunde barnet urskilja ett ljud från ett annat, till exempel var en trumpet just en trumpet! Precis på den tidpunkt då Herren stiger ner från himlen med högt rop och med starkt shofarljud, (trumpet) skulle barnet kunna uppfatta dessa ljud!

(Utgivaren: Yeshua avlades sex månader efter Johannes Döparen. Om vi låter det ta en viss tid för Maria att färdas från Nasaret för att möta sin kusin Elisabeth i Judéen, kunde Johannes, då hon kom fram och hälsade sin kusin, ha påbörjat sin sjunde månad  precis lagom för att HÖRA hennes hälsning och hoppa av glädje i sitt gensvar!  S.Z.)

Nu var jag ute efter blod, det vill säja det blod som skulle representera den sjätte högtiden, Yom Kippur(Försoningsdagen). Den var den förnämsta dagen för blodsoffer och jag klargjorde för Margaret att jag ville veta om något inträffade under de tio första dagarna in i den sjunde månaden. Jag aktade mig fortfarande för att låta henne förstå vad jag var ute efter. Om Margaret hade sagt att armbågarna fullbordades, hade antagligen mitt system rasat samman. Men på något sätt kände jag vid det här laget tillförsikt och läkaren svek mig inte.

Hon läste till en del ur sin lärobok, koncentrerade sig ordentligt och sade, att de viktiga förändringarna nu skedde i blodet. Det var nödvändigt att fostrets blod, som bar moderns syre genom barnets system, förvandlades på ett sådant sätt att barnet självt skulle kunna forsla det syre, som blev barnets efter förlossningen. Tekniskt sett måste blodets hemoglobin förändras från ett fosters till en människas med egen andning och egen cirkulation. Ett foster andas inte utan är beroende av det syre som finns i moderns blodcirkulation. Detta måste förstås ändras på före födelsen och denna förändring sker, enligt Margarets medicinska böcker, under den andra veckan i den sjunde månaden samt, för att vara exakt, på den tionde dagen!

Det rena blodet ljöd det i mina tankar. Jag har givit er blodet… till att bringa försoning, konstaterar Gud (3 Mos. 17:11). Varje enskild person i Israel måste faktiskt bära fram blod till Herren genom översteprästen på Försoningsdagen. Om det blodet godtogs, skulle det innebära liv. Likaså skulle fostrets blod, när det mognat, föra liv med sig.

Men fostret är naturligtvis inte redo att födas. Ännu en högtid återstod och nu var jag helt säker på att Margaret skulle komma med den fullkomning, som passade precis. Jag frågade om den femtonde dagen i den sjunde månaden, och omedelbart såg hon denna dag som inledningen på den trygga förlossningsperioden. Du förstår, det är nu lungorna utvecklas, sade hon, och så snart de får igång sina små lungor kan vi hjälpa dem, även om de föds i förtid. Jag är rädd att om de bestämmer sig för att komma innan lungorna har utvecklats färdigt, är chansen att de klarar sig mycket liten. Men från den femtonde dagen i den sjunde månaden har ett normalt barn två friska lungor och om det föds då, kan det använda sin egen luft och leva av den.

Lövhyddohögtiden (Sukkot) då, grubblade jag  men Tabernaklet är ju Andens hus, Anden är livsluften i Bibeln! Blåste inte Gud sin Ande in i Adam och gav honom liv? Andades inte Messias den Helige Ande på sina lärjungar? Och för att ta ett ännu starkare exempel: I Hesekiels vision om de torra benen (Hes. 37) såg han hur Gud fogade samman döda ben, senor och muskler till mänskliga varelser och så befallde Gud profeten: Då sade han till mig: ´Profetera till Anden, ja profetera, du människobarn, och säg till Anden: Så säger Herren, Herren: Kom, du Ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna, så att de får liv´. (Hes. 37:9)

Lövhyddor är slutet på vägen  slutet på högtiderna, slutet på Guds plan, början på Riket. Barnet skulle leva, om det föddes på Lövhyddohögtiden. Den troende ska leva, när han/hon en gång går in i Riket.

DET EVIGA LJUSET

Jag följde detta system vidare, även om jag hade sett i Guds högtider på berget Sinai vars och ens födelse. Fortfarande har vi hela 280-dagarsperioden att tänka på, den som leder till den faktiska tiden för födelse. Vid det här laget hade jag en sådan förtröstan till Bibelns logik, att jag tog fram min judiska kalender igen och arbetade med Ljusfesten, Chanukka, en högtid som lagts till de övriga. Den gavs inte av Gud på berget Sinai, men Daniel profeterade om den (Dan. 8:9-14) och den ägde rum 165 f.v.t., när Templet återinvigdes. Innebörden i Chanukka har att göra med det eviga ljuset i Templet (och i varje synagoga idag). Gud gjorde ett stort under vid den här tiden. När Antiokus Epifanes steg in i Templet och skändligt offrade en sugga på altaret besegrade Mackabéerna honom. Men när de senare skulle återinviga templet fann de enbart helig olja  för en enda dags behov  till det eviga ljuset i tempelljusstaken. Ett stort mirakel besvarade emellertid deras böner. Oljan räckte i åtta dagar tills mer helig olja hade framställts. Och fortfarande tänder judar ett ljus varje kväll i åtta kvällar på Channukahögtiden.

Jag fann det som jag utan att tvivla hade förväntat i min judiska kalender. Chanukka ligger precis på rätt avstånd bortom Lövhyddohögtiden för att stå för barnets verkliga födelse. Medan jag arbetade med den judiska kalendern, slog det mig att de 280 dagarna exakt uttryckte tio av de förunderliga  28-dagars måncyklerna, ett system som bättre håller sig till hur Gud skulle planera saker och ting än vad vårt västerländska med nio månaders graviditet gör. Hursomhelst fick Chanukkas åttadagars-period  också stå för alla födslar, som inträffar utanför det normala schemat, i de flesta fall, och denna högtid som lagts till de andra bidrog helt klart med en djup symbol till hela systemet. Bortom Lövhyddohögtider  bortom Riket  har vi en evighet med Gud. Detta är så uppfyllelsen av det eviga ljuset.

EN KUNGS FÖDELSE

Alla slutsatser i denna artikel har jag dragit allt eftersom de framkom i utforskandet tillsammans med min vän, förlossningsläkaren. Inget försök har gjorts i bokform för att skapa precisa medicinska diagram enligt tekniska kalendrar och så vidare. Jag hoppas överlämna det till mer vetenskapligt kunniga personer, som kan göra det rättvisa. Men jag betvivlar, att någon felaktighet kan hittas, för här har vi med Guds ord att göra och det är den första viktiga punkten i denna intressanta upptäckt.

Det visar, att Bibeln inte är bara någons poesi eller mytologi. Vi behöver inte backa och defensivt proklamera att vi bara tror på Ordet i ett fall som detta. Jag iakttog med djup respekt hur doktorn noggrant kopierade data om de sju högtiderna ur 3 Mosebok och lade dem i sina egna obstetrik-böcker för att ännu omsorgsfullare kunna följa patienternas graviditeter i framtiden. Jag såg, att det som Gud sade på berget Sinai gäller idag och kan användas på ett vetenskapligt sätt. Mer än så, för jag såg att var och en av oss har uppfyllt de sju högtiderna på ett unikt sätt innan vi faktiskt var födda! Det är helt klart att vi alla utvecklades enligt den högtids-cykel som ovan förklarats. I evolutionsteorin lär man att embryot och fostret beskriver serier av förgången utveckling genom andra arter, som slutligen frambringade människan. Men Margaret sade i bestämda ordalag, att förklaringen enligt de sju högtiderna var mycket bättre och att evolutionstanken i alla fall aldrig hade lockat henne, vetenskapligt sett.

Snarare kan vi se organismen bli till organism och i sitt mästerverk, människan, använder Gud denna magnifika högtidskalender i formandet och utvecklingen av varje speciell varelse. Vare sig vi vet något om högtiderna eller inte, har vi var och en fullgjort varenda en av dem!

Slutligen kan vi se, på ett väldigt och kosmiskt sätt, Yeshua födas som Kung. Vi såg honom född på jorden som Guds Lamm och Hans liv blåstes snart ut men inte förrän Hans stora syfte hade fullbordats. Men i en större mening ska vi se Honom komma som Konung, när den stora Lövhyddofesten börjar för alla troende. Vi har alltså sett vår Herre gå igenom Påsken (Pesach), det Osyrade Brödet, Förstlingsfrukten och Pingsten (Shavout), och vi ska se Honom snart igen, ber vi, på Shofarblåsardagen (Yom Teruah) och vi ska komma åter med Honom på Försoningsdagen. Men Hans fullbordade födelsecykel kommer, så att säja, att se Honom krönas till rättmätig Konung över denna skapelse, när den slutliga Lövhyddohögtiden är inne. Då ska vi alla börja det storslagna liv med Gud, som vi har blivit lovade och vår Herre inleder sitt kungliga styre, som Han så tålmodigt föregrep, medan vi arbetar på Hans åker.

Jag har översatt denna artikel från norska till svenska, och om norska läsare önskar den norska versionen så låt mig få veta det så fixar jag det enkelt.

/Andy

Gordon Andersson

Från myskällare till radikalitet

När jag var 15 år kom jag i kontakt med trosrörelsen för första gången. Det var en avgörande upplevelse då mina föräldrar tog mig med på öppningsmötet i Livets Ord Bergen en augustilördag 1992. En för mig okänd svensk man med glasögon, karaktäristiskt skratt och höga spark gick framme på scenen i Bønes Racketsenter medan folk dansade i salen under lovsången. Jag minns att jag var imponerad över konditionen, spänstigheten och uthålligheten hos flera av mötesdeltagarna.

Mitt starkaste minne från mötet var då predikanten inbjöd till förbön. Folk gick inte fram, de sprang, de stormade fram för att sedan falla som dominobrickor efter några solida handslag från predikanten. Det var nästan lite rock’n roll över det hela minns jag.

Efter detta gick det ett år och jag tänkte inte mer på den svenske mannen med det karaktäristiska skrattet och de höga sparkarna. Augusti 1993 var jag med på ett ungdomsmöte i Livets Ord Bergen. En ung norsk predikant stod på scenen och talade om att vara en krigare. Han hade gått två år på bibelskola i Uppsala och talade med en blandning av norska och svenska ord och hade publiken i sin hand. Jag, som kom från en liten församling nästan utan ungdomar, var fascinerad och positivt överraskad över att man kunde samla så många till ett möte. Folk fäktade med armarna och biblarna. Det var en helt ny upplevelse.

Jag var van med att några få ungdomar samlades i en källare varje lördag och spelade spel och hade andakt. Ungdomsmötena på Livets Ord i Bergen var totalt annorlunda. Där var bordtennis och spel bannlyst för att ungdomsledaren hatade detta och menade att sådant var tecken på andlig död bland ungdomarna. Efter mitt andra ungdomsmöte på Livets Ord bjöds jag hem till några brinnande kristna ungdomar. De fick chock när de hörde att jag inte var döpt i anden. De bad för mig tills jag ”bröt igenom” och utrustade mig med Jerry Savelles bok ”Du kan vittna effektivt” och lovsångskassetten ”Vi har hört trumpeten ljuda”. Jag var igång. Jag var en livets ordare – även om jag var norsk.

Boken lästes från pärm till pärm, och för första gången fick jag en konkret förståelse för hur enkelt det faktiskt var att berätta för andra om Jesus med utgångspunkt i bibelversen som säger att den som med sin mun bekänner att Jesus är Herre ska bli frälst. Kassetten lyssnades på om och om igen, och speciellt kraften i Ulf Christianssons låt ”Det brinner en eld” och Robert Ekh’s ”Vi är pionjärer” fångade mig. Vi ger våra liv” blev ett slags soundtrack för den här tiden, och det var en fin tid på många sätt.

Min stora förebild i livet

Mannen med de höga sparkarna och det speciella skrattet från öppningsmötet på Livets Ord Bergen året innan, gick från att vara en okänd svensk till att bli en stor förebild – Ulf Ekman. Även om vi var medlemmar i Livets Ord Bergen märkte jag fort att vårt andliga Mecka var Livets Ord i Uppsala. Det var i alla fall så jag upplevde det, och kanske det var därför vi sjöng svenska lovsånger i 17- majtåget i Bergen centrum de första åren.

Under gymnasietiden hade jag och en annan kamrat bilder av Ulf Ekman i klassrummet. Jag köpte predikokassetter, abonnerade på Månadens kassett och Månadens video. Det glansiga utgåvan av Magazinet lästes tills inget kvarstod av den nästan. Allt Ulf Ekman skrev studerades mycket noga.

Jag minns att jag älskade videon ”Hemma hos Ulf och Birgitta” från december 1993, och i mötet som följde med på bandet tog Ulf Ekman av fullständigt. Han sjöng skärande falskt om det nya vinet, rev ned hela kören, sparkade med foten i öst och väst och predikade om frihet. Besvikelsen var stor när det var andra än Ulf Ekman som talade. Som den gången det var Norval Hayes i juni 1994. Den orkade jag inte se igenom ens. Det var tråkiga saker av en gammal, fet amerikan med ett (som jag ser det i eftertid) helt tokigt budskap om lovprisning.

Februari 1994 skulle Ulf Ekman predika på Livets Ord Bergen och jag stod fyra timmar i kö för att få en plats långt fram. Jag hade klätt mig upp med konfirmationskostymen och lånat pappas slips. Besvikelsen var stor när jag upptäckt att de sju första raderna var reserverade och jag var tvungen att sitta mitt i salen. Efter predikan sprang jag och 85 procent av tillhörarna fram till förbön och klämdes hårt av Ulf Ekman innan jag ramlade omkull som en potatissäck.

Hösten 1995, som 17-åring, reste jag från Bergen till Uppsala, en 17 timmar lång tåg och busstur, för att delta på Ulf Ekmans höstseminarium. Jag hade med mig en kasse som var proppfull av Ulf Ekmans böcker och stoppades faktiskt av polisen på centralstationen i Oslo. De vill undersöka vad som fanns i kassen.

Samtidigt som jag var en stor fan av Livets Ord och Ulf Ekman älskade jag också Jerusalem och Petra bland några kristna rockgrupper. Jag höll mig undan Stryper och Bloodgood för att de såg så värdsliga ut och säkert hade en ”låg standard”, som det hette. Livets Ords ungdomspastor Stefan Salmonsson varnade dessutom mot Stryper i en av sina undervisningsserier som jag hade köpt i mediabutiken. ”- Lyssna inte på Stryper”, sa Stefan där. Jag fick givetvis dåligt samvete för att jag lyssnade på rockmusik, och på en tidpunkt gjorde jag mig av med hela Petra-samlingen. Ulf Ekman hade ju dessutom berättat från scenen att en av medlemmarna i gruppen hade rökt ombord på ett flyg.

Jag behöll skivorna med Uffe och Jerusalem. De hade ju trots allt gått på Livets Ord, och skivan ”Dancing of the head of the serpent” var ju full av oldschool Uppsalateologi. Jag beställde också alla talkassetterna med Ulf Christiansson från den tiden då han var en del av Livets Ords innersta krets. Schlagern blev ”Bara musik från himlen vinner världen” från 1989.

Livets Ord-punkare

I eftertid ser jag att ungdomsgruppen jag var en del av på mitten av 90-talet var en slags Livets Ord-punkare som dyrkade den extrema och radikala stilen. Precis som andra ytterliggående ungdomar från andra miljöer ofta gör. Vi dyrkade den aggresiva trosförkunnelsen, de höga ropen från Ulf Ekman och Stefan Salmonsson, den vilda förbönstekniken och demonsparkarna. En del av oss gick runt och pratade med en slags blandning av svenska och norska, och drömmen var att gå på bibelskola i Uppsala. Mycket av denna trospunk-kulturen hade en del humor i sig, som den gången vi samlade de högsta tungotaleropen från diverse predikanter och spekade in det på band i en egen tungotalmix. Men också i de alvarliga stunderna kände jag att predikanterna inom Livets Ord, och då i första hand Ulf Ekman, hade svaret på riktningen i flera av livets stora frågor.

En eller annan gång i slutet av 90-talet började fascinationen för Livets Ord att slå sprickor. Ulf Ekman fick skägg och slutade sparka i lösa luften. Epoken med Livets Ord-punken var över. Både vi och kanske Livets Ord hade blivit mer vuxna och mognat en del. Jag fick berättat en del historier för mig om människor i rörelsen som hade det tungt. Många av löftena som var förbundet med trosförkunnelsen blev det heller aldrig något av. Det var inte bara att komma till skolan och ropa ”shakabahaiaaaaaaaaaaaaaaaariallakandey” längre för att göra intryck på sina medelever och omgivelserna.

Det som skrämde mig mest var att många av dem som gick på bibelskola, både i Uppsala och Bergen, egentligen inte förändrades på det sätt man trodde det skulle bli. För saken är den att detta reklammerade man så starkt för i både Uppsala och Bergen. Förkunnelsen var den samma hela tiden, och jag började tröttna på att predikningarna ofta kunde vara uppmuntrande i början men alltid hade en gnagande underton av: ”Det är något fel med dig, du är allt för köttslig. Du måste förändra dig. Det är ditt fel att du är som du är. Du är inte lydig nog. Någonstans har du vikit bort från vägen och därför hör du inte från Gud.”

Väldigt mycket från Livets Ord Uppsala och Livets Ord Bergen (bytte senare namn till Levende Ord. Övers. anm.) präglades av slit, strävan och misslyckanden. Det verkade som om församlingarna stod för en form för hårdhet där ledarna alltid hade svaret på vart vägen gick vidare och där vi medlemmar ofta kunde ses på som egenrådiga rebeller som inte ville betala tillräckligt i kollekten, som inte ville kliva upp tidigt på morgonen, och som helst ville köpa hamburgare istället för att gå på ungdomsmöten. Detta tröttnade jag på. Jag hoppade av tåget och gick mer sällan på möten. Jag började aldrig på bibelskola utan istället utbildade jag mig till lärare på Högskolan i Bergen innan jag senare blev journalist.

Världens farligaste förkunnare

En del kanske påstår att jag blev slapp och mätt. Kanske. Men i eftertid måste jag fråga varför detta skedde med så fruktansvärt många i den så kallade trosrörelsen? I min egen församling i Bergen där jag var medlem i 12 år från 1994 till 2006 såg jag hur människor kom och gick. Många av dem som var med på början av 90-talet försvann sakta men säkert under dessa 12 år. Alla de fem ungdomarna utom en, som bad för mig och gav mig en bok och en lovsångskassett efter ett ungdomsmöte i 1993, är idag så kallade avfälliga eller har tagit fullständigt avstånd från rörelsen. Till och med en av ungdomsledarna som lite skämtsamt sa att han såg fram emot himlen för att han då skulle tala i tungor tillsammans med Ulf Ekman, har idag uttalat på fullt allvar att Ekman är en av världens farligaste förkunnare.

Når så många faller bort, antingen för att de inte längre tror på Gud eller att de förlorat tron på församlingen, vart ligger då felet? Är det ett tidstecken och uppfyllelsen av det Bibeln säger om att i den sista tiden kommer striden vara hård och många kommer att falla bort? Eller är avfallet ett tecken på att församlingar som Livets Ord och Levende Ord drev och driver sina medlemmar för hårt? Jag är rädd för att det sista kan vara en del av svaret.

När Levende Ord kollapsade i 2006 framkom det många historier om fruktan, manipulation och andliga hot. Idag har församlingen en pastor som erkänner att de hade sekteristiska drag och man har bytt namn till Credokirken. Man önskar kontakt med andra församlingar utanför den traditionella trosrörelsen, och vem hade trott det för bara några år sedan?

Hunden vänder tillbaka till sitt spy

Min egen far blev utfrusen från Levende Ord för att han som cellgruppsledare nämnde att det kunde finnas andra sätt att leda en församling på än den enväldiga pastorsmodellen som är vanlig i trosrörelsen. Detta skedde i 1995 och förde till att han sattes under uppsyn av församlingen som satte en person in i cellgruppen för att kontrollera honom. Detta medförde till slut att han lämnade församlingen. Då tyckte jag att min far var allt för känslig som drog sig undan, men idag förstår jag att det var sekterism som gjorde att han lämnade församlingen och återvände till sitt gamla sammanhang. Bibelversen han fick med sig på vägen av pastor Enevald Flåten, var det om den som vänder sig bort från rättfärdighetens väg är som hunden som vänder åter till sitt spy, eller svinet som rullar sig i gyttjan rätt efter att den tvättat sig. Min far återvände som förman i en församling i Det Norske Misjonsforbundet. Ödets ironi ville det så att Enevald Flåten efter att ha sparkats som pastor i Levende Ord i Bergen, började gå i en församling som för inte så länge sedan ansökt om medlemskap i Det Norske Misjonsforbund.

Själv var jag med om att starta en bibelgrupp på Levende Ord utanför det etablerade cellgruppsystemet som styrdes från ovan. När ledningen fick höra om detta kom en av pastorns närmaste medarbetare och ville se vad det var vi höll på med. Hela gruppen kvävdes. Ett frivilligt initiativ sågs på som ett hot verkade det som.

För två år sedan hade jag en period där jag skrev om en del av mina egna erfarenheter från trosrörelsen i en blogg. Jag har nu raderat det mesta av det jag skrev, trots av att många av texterna hade en humoristisk underton i och med att jag inte ser på min ungdomstid som något negativt. Det är nog bättre att ha en predikant som förebild i ungdomstiden än t.ex Tommy Lee, och Ulf Ekman är nog många hack bättre än honom om du förstår vad jag menar. Man kan ju heller inte klandra Ulf Ekman för att han blev en förebild för många ungdomar. Unga människor söker ofta tydliga svar och radikala lösningar. Det var inte Ulf som sa att vi skulle prata svorska och sparka med foten. Han var alltid tydlig på att vi skulle följa Jesus och inte människor.

Trots detta tror jag att en av utmaningarna för sådana predikanter som Ulf är att skilja mellan vad de själva menar och vad Gud har sagt till dem. De kunde också vara mycket folkligare än de är idag. De hade t.ex inte behövd gå direkt från scenen och in i ett avskilt vip-rum efter mötena. Tänk vad det hade betytt om superstjärnorna från Livets Ord hade gått ut i kafeterian efter mötena och pratat med vanliga människor. Om de hade gjort detta tror jag det hade bidragit till en större trovärdighet runt dessa predikanter. Det hände nästan aldrig under min tid, men det är möjligt det har ändrat sig i senare tid.

Personligen är jag färdig med tiden i trosrörelsen. Mitt liv handlar inte längre om vad den eller den predikanten menar. Jag har sett bakom fasaden för länge sedan och sett att de alla är helt vanliga människor, ofta med väldigt jordiska motiv för vad de håller på med, och ibland med en tendens att leva ett saftigt dubbelliv.

Homosexuella avslöjanden och hot

Predikanten Roberts Liardon, som hade hjältestatus på Livets Ord och som också besökte Bergen julen 1996 där han hade järngrepp om församlingen med sin predikan där han hånade dem som ville gå mitt på vägen, för där blev man överkörd, visade sig vara allt annat än intrycket tillsa. Under 2000-talet framkom det faktaupplysningar om att Liardon var homosexuell. Detta är inte meningen att vara kritisk mot homosexuella, men den som vet vad Liardon stod för i sin förkunnelse förstår att detta var ett dubbelliv som var långt mer allvarligare än den utskällda permanenten och sminket till alla grabbarna i den kristna rockgruppen Stryper.

Jag har hört historier från personer jag har respekt för och som har blivit överkörda och tillrättavisade av ledare och predikanter inom trosrörelsen, och en del av dessa skulle man tro inte var möjliga. En journalistkollega av mig ble utskälld av Ulf Ekman för att han hade skrivit något i en intervju som Ekman ansåg var ofördelaktigt. Denna kollegan sa nyligen detta till meg:

”Av alla jag har intervjuat genom åren, så har den värsta utskällningen jeg har fått inte kommit från vänsterradikala homosexseulla palestinaaktivister, men från två pastorer från karismatiske forsamlinger”.

Kyrkopolitik, pengar och fruktan

I förbindelse med att jag skrev om mina erfarenheter på min personliga blogg kontaktades jag av en rysk man på min egen ålder som på mitten av 90-talet blev en del av Livets Ord Moskva. Han berättade en historia som var ganska lik min egen om hur han först attraherades av förkunnelsen innan han han också såg vad som fanns bakom fasaden. Mycket handlade om kyrkopolitik, pengar och fruktan, skrev denna mannen till mig i ett mail sommaren 2007. Han lämnade församlingen efter tio år tillsammans med väldigt många andra, enligt honom själv. Detta var något annat än historierna vi alltid fick höra från Carl-Gustaf Severin, som berättade med humor om de glada ryssarna som tog emot Jesus på kommando för att de var så vana att lyda order.

En stund var jag väldigt angelägen om att ledarna i systemet skulle göra upp med det förflutna och be om förlåtelse för vad de hade sagt, menat och gjort. Jag ville t.ex att Ulf Ekman skulle beklaga hur han hade slaktat kristna musiker, och hur han hade överkört predikantkollegor som tänkte annorlunda än honom. Jag känner till innehållet från ett brev som Ekman skrev till en känd norsk musiker som under rockdebatten i 1993 hävdade att Ekman inte hade någon kunskap om musik. Detta blev Ulf Ekman så förolämpad av att han skrev brev till musikern och bad honom ta tillbaka uttalandet. Personen i fråga vågade inte göra något annat än det Ekman bad honom om.

Jag ville också att Stefan Salmonsson och andra ungdomsledare skulle beklaga hur de hade pekat ut människor i offentliga möten där han sa att de var fulla av orenhet osv. Jag tror kristna ungdomspredikanter från den här tiden och dessa församlingar, har skadat hundratals av kristna ungdomar med en allt för rå förkunnelse som ofta inte var verklighetsrelaterad och som få, om någon alls, klarade av att leva efter.

En folklig Ekman

Idag bryr jag mig inte alls om vad predikanter gör eller säger. Jag respekterar fortfarande flera av dem och tycker mycket av det de säger kan vara uppmuntrande och bra. Jag läser ofta Ulf Ekmans bloggposter och följer honom på Twitter. För inte så länge sedan hade han en väldigt uppmuntrande post där han listade upp en del tips för hur man tar vara på sitt andliga liv. Det var ett otroligt enkelt, konkret och folkligt budskap.

Det betyder inte så mycket för mig idag vad han än måtte beklaga eller erkänna. Jag tycker inte att någon ska pressa andra att be om ursäkt eller ta självkritik. Sådant blir det bara pinsamma situationer utav. Jag såg en del exempel av detta från min egen församling Levende Ord när det bröt ihop för tre år sedan. En del av ledarna, som hade varit stenhårda församlingsfolk, fick upp ögonen för vad de hade sysslat med och fick plötsligt dåligt samvete för nästan allt de varit med om. Med rätta bad de om förlåtelse, även för saker de inte hade behövt ångra ens. Problemet var bara att en del av församlingens medlemmar inte nöjde sig med självkritiken utan ville se dessa ledare krypa ännu mer. Personligen menar jag att det måste vara lov att göra fel, beklaga det och gå vidare, utan att behöva krypa på sina knän i flera år efteråt.

Även om det inte betyder något för mig om Livets Ord beklagar eller bara trampar taktfast vidare med höga knälyft, så tror jag det kunde betyda något för Livets Ord och deras trovärdighet om de hade klarat av att ta tydlig självkritik.

Vad borde så Livets Ord beklaga? Jag tror demontiden på slutet av -80 talet skadade många personer. Nyligen såg jag ett klipp på YouTube med gästpredikanten Jane Whaley, och det var skrämmande att se. Jag känner till flera historier om hur människor fått berättat för sig vilka demoner de hade i sig, alltifrån onanidemoner och nikotindemoner till upprorsdemoner. Jag tror att dessa som sa detta själva hade stora problem i sina liv med både det ena och det andra.

Rockdebatten, löftena och profetiorna

De hårda domarna över kristna musiker, ungdomar och deras musikstil var också helt meningslös. Onödig fokusering på utseende och hårlängd, örringar och den så kallade höga standarden för ungdomar, tror jag också bara var ren fariseeisk okultur som inte resulterade i annat än det Jesus beskrev som vitkalkade gravar i Matt 23:27. Personen som skrev Antirockboken ”Dina harpors buller”, Thomas Arnroth, önskar ju inte konfronteras med att han skrev dem och han ser inte ens längre på sig själv som en kristen.

Jag tror också att om någon hade tagit sig mödan att lyssna igenom vad många predikanter i trosrörelsen predikat, profeterat och lovat de sista 15-20 åren så hade man hittat mycket att sätta fingret på. Det mest kända är nog profetiorna om Raoul Wallenberg, som räddade 100 000 judar under andra världskriget och tillfångatogs av ryssarna, och som enligt Ulf Ekmans profetia skulle vara i livet och komma hem igen och stå på Livets Ords scen. Man berättade även om hur man skulle hämta honom med Livets Ords eget jetflyg som man hade köpt.

Detta hände ju som bekant inte utan att det behöver vara så allvarligt. Värre är det med alla profetior och löftena om förändringarna i Skandinavien, men som ändå inte uppfyllts ännu. Man ska givetvis vara försiktig med att håna profetior, för i det stora sammanhanget och i Guds ögon är en tidsperiod på 15-20 år väldigt lite. Gud gör som Han vill när Han vill. Trots detta är det konstigt att man inte börjar efterfråga resultat och uppfyllelsen av många av löftena om väckelse och reformation som proklamerats under årens lopp.

”På stridsfältets höjder vill vi ge våra liv”, hette en av sångerna på lovsångskassetten jag fick då jag blev med i Livets Ord Bergen i 1993. Även om jag säger att jag är färdig med (o)kulturen från trosrörelsen så vill jag ta med mig det som jag upplevde som bra. Fortfarande kan jag sätta på lovsång från Livets Ord och känna att det ger mig positiva vibbar. Styrkan i trosrörelsen måste vara hängivenheten till Gud, och när den kommer från ett ärligt hjärta smittar det alltid över till andra på ett gott sätt.

Varför skriver jag detta?

En del av er som har läst detta kanske undrar vad som är poängen med att formulera en text som detta. Är det inte dags att bara lägga allt det negativa bakom sig och gå vidare? Kan det komma något gott utav kritik gentemot personer som år efter år jobbat med Guds rikes utbredning? När jag får en sådan chans som detta, att skriva en gästartikel hos Andréas Glandberger, tycker jag att det kan vara på sin plats med att dela med sig av sina erfarenheter. Jag har rätt att berätta min historia utifrån där jag är idag utan att anklagas för bitterhet och negativitet, även om det självklart är klassiskt och helt i överensstämmelse med hur sektkristna bemöter kritik med just sådana argument.

Jag har goda vänner som var mycket djupare inne i systemet i både Uppsala och Bergen, och som är mycket mer kritisk till dessa två församlingar än mig. En del av dem använder så pass starka ord som att de har kastat bort halva livet sitt på något de idag anser som livsfarligt. Så långt vill inte jag gå, men jag menar helt klart att det är sidor som varit negativa.

Idag kan det verka som om Livets Ord har ändrat sig kraftigt på ett positivt sätt. Ungdomsmiljön verkar inte längre vara så uniformerad och enformig som för 15 år sedan. Det verkar också som om kontakten med andra kristna förbättrats. För mig betyder det inte så mycket om det är katoliker eller statskyrkan man nu bygger allianser med.

Det enda jag hoppas är att det också bakom fasaden skett en förändring, och att det även där blivit mjukare och mindre militant. Jag hoppas också att det i större grad är möjligt att själv tänka och fundera och utifrån detta ta egna beslut, utan att utsättas för press från personer som ser på sig själva som Guds utvalda med en helt speciell auktoritet till att näst intill kunna bestämma över andra människor.

Jag hoppas också att allianserna som nu byggs handlar om mer än kyrkopolitik och inflytande, men hellre om äkta sammansmältning av personer som vill följa och jobba för mannen från Nasaret.

Om jag får lov att se på trosrörelsen som en stor fisk som serveras hel på en restaurang, så hade fiskens kött varit det enkla budskapet om Jesus som jag äter. Allt tjafset om pastorer som är på en högre nivå, med krav på respekt, och de yttre meningslösa kraven hade varit benen jag spottar ut så att de inte fastnar i halsen.

Dagens soundtrack: City on fire (Jerusalem).

/Gordon Andersson

I Sverige talas det idag mycket om behovet av ekumenik och enhet. Många välkomnar detta budskap. Men vilken slags enhet är det man förespråkar? Är det Bibelns enhet det handlar om eller är det någon annan enhet?

1867 ”profeterade” en katolsk präst vid namn Don Bosco följande om framtiden:

”Det kommer att bli kaos i kyrkan. Lugnet kommer inte att återvända förrän Påven lyckas förankra Petri båt mellan de två pelarna ‘eukaristisk tillbedjan’ (1) och ‘hängivenhet till Vår Fru’” (2, 3)

Katolska Kyrkans enhetssträvanden idag bygger framför allt på dessa tre fundament:

1. Påven 2. Mässan och 3. Jungfru Maria.

Lägg märke till att detta inte handlar om en enhet på Ordets och Andens grund, utan om en enhet byggd i första hand på kyrklig hierarki, religiösa ceremonier och utombibliska traditioner.

Förbundet för Kristen Enhet (FKE) bildades redan 1965. De förklarar i sin målsättning: ”Förbundet arbetar för en enad kristen kyrka med biskopen av Rom som enande och enad gestalt.” (4) Här är agendan glasklar och budskapet tydligt. Det är under påven som Kyrkan skall enas. Det anmärkningsvärda är att vid FKEs vårstämma 2006, var företrädare för såväl OAS rörelsen som Livets Ord gästtalare. Peter Halldorf, en av pingströrelsens mest inflytelserika ledare, har också sagt att vi alla måste böja vår nacke för Petri ämbete5. Exemplen kunde mångfaldigas när det gäller det inofficiella erkännandet av påven som högste ledare i den ekumenik som man nu arbetar på både inom såväl OAS-rörelsen, trosrörelsen, stora delar av pingströrelsen och en växande del av den övriga kristenheten.

Den mest dramatiska förändringen har onekligen skett inom Livets Ord. Ulf Ekman hävdade under sitt vårseminarium 2007, att precis som Kyrkan var ett under de första 1000 åren, så kommer den att bli ett igen innan Jesus kommer tillbaka. ”Jesus kommer inte för att hämta ett harem utan en enad brud”. Kyrkan kommer återigen att bli ett. Samtidigt har Livets Ord gjort en markant kursändring på vart och ett av de tre områden som den katolske prästen Don Bosco beskrev som nyckeln till enhet i sin ”profetia” för 150 år sedan.

Ulf Ekman reser numera till Rom och förhandlar med påvens representanter om enhet i kyrkan. Han har skrivit en ny bok om nattvarden i linje med den katolska mässan (6), som lovordas av katoliker. Mariastatyer, halsband med Maria bilder, etc syns mer och mer bland medlemmarna. Medlemmar studerar idag för att konvertera till katolska kyrkan. Vem kunde föreställa sig allt detta för bara fem år sedan?

Ulf Ekman vill se väckelse i Sverige och Europa. Det vill även Katolska Kyrkan. Men frågan vi måste ställa oss är: Vilken väckelse handlar detta om? Handlar det om den utlovade utgjutelsen av den Helige Ande i den yttersta tiden? Eller är det möjligen den yttersta tidens falska ”väckelse” som kommer att svepa in folkmassorna i en ekumenik ledd av antikrist? (Se t ex 2 Tess 2:1-12 och Matt 24:4-5,10-11)

Ett främmande evangelium

Låt oss titta på några uttalanden av både den förre och den nuvarande påven, som många ledare i Sverige idag vill ena hela kristenheten under. Så här sa Johannes Paulus II om eukaristin:

”Eukaristin är ett ‘missionerande sakrament’ inte enbart därför att missionens nåd strömmar ut därifrån, utan också därför att den innehåller i sig principen och den eviga källan till frälsning för alla. Firandet av det eukaristiska offret är därför den mest effektiva missionshandling i världens historia som den kyrkliga gemenskapen kan utföra.” (7)

Johannes Paulus använde effektivt mässan som ”missionsredskap” över hela världen inför miljontals människor, framför allt i Polen. Frågan vi behöver ställa oss är om denna ”eukaristiska väckelse” verkligen handlar om en väckelse av den Helige Ande. Vad har frukten av detta blivit i t ex Polen? De evangeliska kristna där säger att de är idag mer förtryckta i Polen än de var under kommunismen.

Är det bibliskt att ”mässan” är församlingens främsta missionssredskap? Står det någonting om ”eukaristiskt offer” eller om ”eukaristisk tillbedjan” i Bibeln? Innehåller eukaristin i sig den eviga källan till frälsning? Handlar inte Herrens måltid om en förbundsmåltid för dem som redan tillhör honom?

Den förre Påven hade som sitt livs valspråk och motto ”Totus Tuus Maria!” som fritt översatt betyder ”Allt till dig Maria!” Hans överlåtelse och hängivelse till Maria var total. Är detta bibliskt? Han förklarade också:

”Efter jag valdes till Påve då jag blev mer och mer involverad i den universella Kyrkan, kom jag till en liknande övertygelse: Om seger uppnås på det universella planet så kommer den genom Maria. Kristus kommer att erövra genom henne för han vill att Kristi seger nu och i framtiden ska förknippas med henne”. (8)

Jungfru Maria är enligt den förre påven, Kyrkans främsta redskap till att erövra världen. Kan någon påstå att detta överensstämmer med Guds Ord? Har vi råd att ignorera detta? Låt oss se vad den nuvarande påven säger om Jungfru Maria. Här kommer ett citat:

”Och låt oss bedja till Maria, vår Herres Moder, så att hon kan hjälpa oss att uppleva hennes kärlek som en kvinna och en moder, i vilken vi kan förstå hela djupheten i Kristi hemlighet”. (9)

Påven beder alltså till Maria. Men han går längre än så. Han påstår här att det är genom Maria som ”vi kan förstå hela djupheten i Kristi hemlighet”? Är detta ett äkta eller ett falskt evangelium? Jag riktar mig till Sveriges kristna ledare med ett citat av Paulus:

”Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium som ni tidigare inte tagit emot, då fördrar ni det bara alltför väl.” (2 Kor 11:4)

Endast en månad efter det att Benedikt XVI blev påve överlät han hela Kyrkan i händerna på Maria i skepnaden av en vit marmorstaty kallad Our Lady of Guadalupe. Denna staty står på den högsta platsen i Vatikanens trädgård. Så här bad Påven inför denna staty:

”Heliga Maria, som företrädd av Our Lady of Guadalupe, åkallas som moder till alla män och kvinnor i Mexiko och Latinamerika, uppmuntrade av den kärlek du inspirerar i oss, lägger vi återigen våra liv i dina moderliga händer. Du som är närvarande i Vatikanens trädgård, regera i hjärtana hos alla mödrar och i våra hjärtan. Med stora förhoppningar kommer vi till dig och förtröstar på dig”. (10)

För katolska kyrkan är Maria nyckeln till enhet, inte bara bland kristna utan bland alla religioner. ”Himmelens drottning” (se Jer. 7:18; 44:16-19) är den vanligaste titeln som används om Maria i de manifestationer av henne som uppträder på olika platser i världen, som t ex i Guadalupe dit tiotals miljoner människor vallfärdar varje år med påvens välsignelse. Samma titel används emellertid om liknande ”uppenbarelser”, både bland hinduer, buddister och taoister. Även miljontals muslimer har vallfärdat till uppenbarelser av Maria i t ex Egypten. I alla mariauppenbarelser är det alltid enheten som betonas. Hon är modern till alla.

Så här sa Benedikt XVI vid firandet av Marias upptagande till himmelen:

”Maria är upptagen med själ och kropp i himmelens härlighet, och med Gud och i Gud är hon himmelens och jordens drottning… Medan hon levde på denna jord kunde hon enbart vara närvarande hos några få människor… När hon nu är i Gud och med Gud, är hon närvarande hos oss var och en, känner våra hjärtan, kan höra våra böner, kan hjälpa oss med sin moderliga vänlighet… Hon lyssnar alltid till oss och är alltid nära oss och som Moder till Sonen, deltar hon i Sonens makt och hans godhet. Vi kan alltid förtrösta hela våra liv till denna Moder, som inte är långt borta från någon enda av oss”. (11)

Maria är alltså allestädes närvarande precis som Gud och hör alla våra böner! Är detta bibliskt? Är inte detta ett falskt evangelium? Den nuvarande påven sa vid ett annat tillfälle:

”Maria har vakat med moderlig ömhet över påveämbetet hos alla mina ärade föregångare. Var och en av dem har med pastoral vishet väglett Petri båt längs vägen av äkta förnyelse… Jag går denna eftermiddag till Piazza di Spagna till foten av den obefläckade avelsens staty… för att överlåta till henne den älskade staden Rom, Kyrkan och hela mänskligheten”. (12)

Himlens drottning? (Motivet är från Skattungbyn kyrka i Orsa. Foto: Andy)

Vi har alla ett ansvar

Många ursäktar den katolska kyrkan med att kritiken mest handlar om avarter i tredje världen. Uttalandena ovan visar att detta är helt fel. Hädelserna och det obibliska, falska evangeliet kommer direkt från högsta ledningen genom påven själv! Har vi råd att ignorera dessa hädiska uttalanden och arbeta för att denne man ska ena Guds församling som köpts med Jesu blod? Är det verkligen på detta sätt som bruden ska beredas för Messias bröllop?

Utvecklingen går nu med rasande fart. Är det meningen att vi ska verka för enhet bland alla kristna på påvens och den Katolska Kyrkans grund? Nej nu måste vi säga ifrån! Nyligen fick en pastor i norra Sverige ett mycket skakande budskap från Herren: ”Falsk enhet håller på att förkväva min brud!”

Om vi tiger nu så blir vi medbrottslingar till denna förförelse!

Jag riktar en utmaning till alla som läser detta. Ingen kan enligt min mening längre förhålla sig neutral till denna utveckling. Tiden har kommit då det är nödvändigt att ta ställning innan det är för sent. Antingen är du medskyldig till den utveckling som nu pågår med rasande fart, eller också står du upp för sanningen i Guds Ord och protesterar. Vi har alla ett ansvar i detta. Många väntar på din röst! Herren vill resa upp befriare. Du kan bli en av dem!

Antikrist kommer till slut att upprätta ett system där man varken kan köpa eller sälja utan att ta hans märke. Vi måste lära oss nu att ta ställning och inte kompromissa med vår överlåtelse till vår Mästare och vår inre övertygelse om vadsom är rätt och fel. När vi kompromissar ger vi automatiskt vårt stöd till det onda och dessutom trubbas så småningom vårt samvete av, så att vi till slut inte reagerar längre.

Endast den förföljda och den bibeltrogna församlingen får godkänt av Jesus i Uppenbarelseboken. Det är dags att beräkna kostnaden. Jag är övertygad om att vi till slut måste hitta tillbaka till församlingens ursprungliga rötter så som vi ser dem i Apostlagärningarna, om vi ska kunna klara oss från den sista tidens bedrägerier.

”Vaka alltid och be om kraft att kunna undfly allt det som skall komma och kunna bestå inför Människosonen.” Luk 21:36

Fotnoter

1. Den katolska läran att under nattvarden upprepas Jesu offer och man vänder sig i tillbedjan till det fysiska brödet och vinet som Jesu kropp och blod.
2. Dyrkan av Jungfru Maria.
3. Ted and Maureene Flynn, The Thunder of Justice, Signs of the Times, sid 213 (översatt från engelska)
4. Se http://kristenenhet.nu/
5. Påveämbetet
6. Den katolska nattvarden. Se fotnot 2 ovan!
7. Uttalande av Johannes Paulus II under ”The International Eucharist Congress”, den 21 juni, 2000 återgivet av L’Osservatore Romano, den 28 juni, 2000
8. Pope John Paul II, Vittorio Messori, editor, Crossing the Threshhold of Hope, New York, Alfred A. Knopf, Borzoi Book, 1994, Sid 215
9. Marian Thoughts of Pope Bendict XVI,” Online posting: www.udayton.edu/mary/popesaying.html, University of Dayton’s Marian Page, Dec 4, 2005.
10. Our Lady of Guadalupe Receives Papal Visit – We Place Our Lives in Your Maternal Hands.” Online posting: www.zenit.org, May 13, 2005
11. Benedict XVI’s Homiliy on Feast of Assumption – We Have a Mother in Heaven,” Online posting: www.zenit.org, Nov. 21, 2005
12. ”Angelus: Mary Has Accompanied Church in 40 years since Council,” Online posting: www.asianews.it/view_p.php?1=en&art=4831, accessed Dec 8, 2005

Twingly

Man valde då ordet ”testamente” istället för ordet ”förbund”, vilket hade varit något bättre. Uttrycket ”Gamla testamentet” finns inte i bibeln. Däremot förekommer uttrycket ”gamla förbundets skrifter” en gång i 2 Kor. 3:14: ”Än i dag finns samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses …”

Hur var det då på bibelns tid?

Ingen av apostlarna predikade utifrån Nya testamentet, eftersom det inte fanns vid denna tid. De ca 30 000 judar i Jerusalem som hade kommit till tro på evangeliet hade gjort det utan ett Nya testamente. I stort sett inga privatpersoner ägde ett ”Gamla testamente” eftersom det bestod av ett stort antal rullar som det nog behövdes flera åsnor för att frakta och som dessutom representerade en förmögenhet. De heliga Skrifterna fanns i stort sett endast i templet och i synagogorna. Kan det vara därför som de nyfrälsta uppmanades att gå till synagogorna för att få mer undervisning om vad Mose lär? (Apg. 15:21)

Uttrycket ”Gamla testamentet” är naturligtvis inte något som apostlarna hittat på, utan det har myntats av kyrkan. Teologer säger ofta ”den hebreiska bibeln”, eftersom den i stort sett skrevs på hebreiska. Men vad kallar då judendomen sina egna heliga Skrifter? De benämns ”Tanak” (Tanach). Tanak är uppdelad i tre delar: lagen, profeterna och skrifterna. På hebreiska: torah, neviim och ketuvim. Tar man den första bokstaven i dessa ord och sätter in vokaler så blir det TaNaK. Denna uppdelning är mycket gammal och vi ser att Yeshua (Jesus) använde sig av den. Vi läser i Luk. 24:44:

Och han sade till dem: ”Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna.”

Psalmerna var den viktigaste boken i den del som kallas skrifterna, så psalmerna här motsvarar ”skrifterna”.

Innehåller då Gamla testamentet bara ”gamla förbundets skrifter”? Nej, det innehåller mycket mer. Det gamla förbundets skrifter är delar av Moseböckerna. Paulus kallar sin ”bibel” för ”de heliga Skrifterna”. Han hade betydligt högre tankar om dessa Skrifter än vad de flesta har idag. Vi läser:

”Du vet av vilka du har lärt det, och du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus. Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.” 2 Tim. 3:15-17

Man kan alltså bli frälst, undervisad, straffad, upprättad, fostrad och fullt färdig genom Gamla testamentet!

Fråga 1: Om man kan bli ”fullt färdig” genom Gamla testamentet, vad skall vi då ha Nya testamentet till? Kan vi klara oss utan det?

Fråga 2: Judar och kristna har Tanak (GT) gemensamt. Judarna har Talmud och kristna har Nya testamentet som ett förklarande tillägg. Kan man se NT som motsvarigheten till Talmud?

Fråga 3: Om den första delen i bibeln behandlar det gamla förbundet och är för judarna, kan man då se Nya testamentet som en kristen katekes där man kan utläsa vad som gäller för kristendomen?

Fråga 4: Är Nya testamentet förbundsboken för nya förbundet?

Fråga 5: Är Gamla testamentet så gammalt att vi skulle kunna göra oss av med det och bara trycka NT + psalmerna i framtiden? Tänk vad lätt och smidigt att slippa släpa på ca 1300 sidor som man nästan aldrig läser i alla fall.

Jag ställer frågorna, ni ger svaren!

SÅ Gerdvall

Baal & Astarte

Katoliker brukar om Maria framhålla att ”den klassiska synen hos kyrkofäderna är att hon krossar alla kätterier”, citatet har jag hämtat från en intervju med katolske biskopen A. Arborelius i ”Signum”.  Och jag tror att katolikerna på sätt och vis har rätt. Det är bara det att vad de kallar kätterier är vad protestanter kallar bibelenlig tro. Det är den som undermineras och riskerar att krossas!

När man överträder Guds första bud om att inte ha andra gudar jämte honom, har man nämligen i samma ögonblick öppnat dörren för alla andra villfarelser också. Och när man har överträtt budet att inte kontakta de döda utan börjat tala till de heliga i tro att de hör och att de låter sig påverkas, samt förväntar sig att de ska uppenbara sig i syner för att vägleda oss, då har man öppnat dörren för att låta traditioner värderas lika högt som Bibeln.

Därför ska man dra öronen åt sig när man hör kristna ledare tala om Maria på katolikers vis, som ”Guds Moder” och ”Evig jungfru”. Då säger man nämligen sådant som inte står i Bibeln. Maria är Jesu moder, men Jesus var och är Sonen som jämte Fadern och Anden funnits av evighet. Att därför kalla henne Guds moder är att gå ett steg för långt, även om många högkyrkliga lutheraner också gör det.

Om man tar ytterligare steg och med katolikerna säger utöver det nämnda – googla John Paul II Mary och se vad det kan vara – innebär det att man inte kan ha särskilt svårt att även anamma allt annat obibliskt i katolsk tradition. Det är vad jag tror ligger bakom orden att Maria krossar alla kätterier. Öppnar man den dörren har man överträtt det första budet och befinner sig på ett sluttande plan.

Den som just har upptäckt att Maria är den människa som mer än t.o.m Abraham och Petrus ärats av Gud kan kanske tycka att det är gulligt och lite romantiskt att själv ära henne genom att närma sig Maria-dogmerna. Det är just därför som jag skriver den här artikeln. Jag vill säga att det inte alls är oskyldigt. Det får inte leda till att man tror på mariauppenbarelser eller till att man börjar tilltala de döda. Vi får inte göra det. Och eftersom Gud har förbjudit det kan vi vara säkra på att han även hindrar de döda från att lyssna på oss.

Kanske är det så att en del böner till helgon är tillkomna i en okunnig oskuldsfullhet och av rent hjärta. Då hoppas jag att Jesus tar dessa böner till sig istället för att de hamnar i tomma intet. Men alla andra? Vem tar dem till sig? När Maria tilltalas som ”Himmelens Drottning” kanske det är Astarte som istället lyssnar, hon som egentligen ägde titeln? Och hon är en av den Ondes skepnader. Kan man för övrigt säga att man kan be till Maria utan att tillbe henne? Knappast på svenska i vart fall. Köp Maria så får du Astarte på köpet.

Katoliker och ortodoxa är våra bröder och systrar och vi ska vara öppna mot dem som individer och välkomna dem i gemensamt uppskattande av Guds rikedomar. Men vi ska noga akta oss för deras anspråk i de ekumeniska samtalen och som A. Arborelius så tydligt beskriver så här i samma artikel som ovan: ”Det obekväma är naturligtvis att vi katoliker inte sticker under stol med att vi har mottagit uppenbarelsens fullhet”!

S-E Daniel Nilsson

_____________________________________________________________________

P.s Jag fick ett tips via mail om ett liknande ämne från och kommer med en egen artikel om detta på sikt. Artikeln om Kristi lag ska fullföras först. D.s
Se också filmen här under om Maria som himlens drottning.

/Andy

S-E Daniel Nilssons artikel i Dagen idag

Det började så vackert
Sten-Gunnar Hedin skrev sin bok om Jesus med katolske biskopen Anders Arborelius, Peter Halldorf uppmärksammade vad vi missat av ökenbrödernas vishet och Ulf Ekman skrev i Keryx om sådant vi kanske inte förstått om ortodoxa och katoliker. Och vi trodde alla att syftet var förståelse och närhet främst på det lokala planet, med bröder av kött och blod som vi tidigare varit främmande inför. Men allt fler undrar nu om detta var hela syftet. Detta har livligt kommit till uttryck i insändare och bloggar. I synnerhet förstärks denna undran då den sakliga kritik som finns på bloggarna knappast besvaras alls, tvärtom ibland behandlas med förtal och förakt.

Det som började så vackert har gått över i en ny fas som alla bör lägga märke till. När man börjar uttrycka sådant som att ”träda i gemenskap med biskopen av Rom”, dvs påven, anammar Maria-läror som ”evig jungfru” och aktualiserar apostolisk succession, som visserligen även betonas i luthersk tradition, men som nu nämns i samband till Katolska kyrkan, undrar många om Halldorf och Ekman försöker skapa något utöver reell gemenskapsekumenik. För sådan ekumenik behövs inget närmande av det slaget. Det är därför som många nu häpnar över att man går Katolska kyrkan till mötes på ett sätt som inte har ett dugg att göra med gemenskapsekumenik. Bakom det sagda tycks finnas en outtalad plan. Den observante kan inte annat än bli orolig för vart man syftar, och över att slutresultatet i praktiken kan bli splittring istället för enhet.  I synnerhet oroas man när man hör vad Ekman säger i sitt nyårstal. Minut 20 i talet säger han:

”Pingstdagen var en fullstädig överraskning för djävulen. På samma sätt finns det liknande tillfällen som blir fullständiga överraskningar. Och nu ska vi ju inte avslöja det, men jag kan ändå säga så mycket som att det blir en chockeffekt i den Helige Ande och ett kackalorum utan like. 80-talet kommer att vara som en liten bris jämfört med det kackalorum som kommer en bit framåt om de här bitarna kommer samman, och om den här koordinationen kan ske, om den här andliga mognaden kan inträffa /…/ Det kommer att ske, det kommer att ske /…/ det är en mobilisering”.

Vad talar han om? Det är uppenbart för vem som helst att detta inte beskriver hur kristna rörelsers folk närmar sig varandra utan hur deras ledare för hemliga samtal. Jag har svårt att se hur tänkbara dementier kan ändra på detta intryck, som för övrigt stärks av annat i de två talen på Nyårsafton.

Än finns det tid att undvika den splittring som med nödvändighet kommer av tal som uppfattas som ett doktrinärt närmande till Katolska kyrkan. Än går det att i huvudsak fokusera på verklig ekumenik, den som sker bland gräsrötter på det lokala planet, och förklara att det sagda varit privata åsikter och inte tänkta som biskopslika uttalanden om vart hjorden ska fösas. Sker inte detta kommer söndring! Och det skulle bli ett allvarligt hinder för att en väckelse äntligen ska komma i Skandinavien. Splittring kommer nämligen att uppmärksammas av medier och icke-troende långt mer än något korporativt närmande någonsin kommer att göra. Vi har allt att vinna och mycket lite att förlora på att låta gamla tvistefrågor vila.

Många av oss var med på 70-talet då Kyrkornas Världsråd var optimistiskt och aktivt för ett närmande mellan samfund på det övre, ideologiska planet, och vi har i gott minne att detta strävande inte smittade av sig på det bibeltroende folket, och knappt på några gräsrötter över huvud taget, och att det ledde till splittring, inte enhet! Om något, ledde samfundsledarskapens initiativ i KV till den negativa effekten att skillnader kom i fokus istället för den enhet som många redan hade kring Jesus och korset. Man misslyckades alltså med enhetsprojektet. 

Gräsrötterna var helt enkelt inte intresserade, och är det inte heller idag. De var engagerade i befrielseteologins och den karismatiska rörelsens gemenskaper och i evangelisation. Och många var det i det vanliga lokala församlingsarbetet, och de var nöjda med det. Det fanns en sund skepsis mot organisatorisk enhet. Och den sundheten finns kvar.

Vi vet att Katolska kyrkan inte backar, endast förklarar sig; de är bundna av sin tradition, som de inte kan bryta med utan att splittra kyrkan i tusen fraktioner. Jag talar inte om allmän konservatism, utan om att traditionen är del av själva deras teologi om vad kyrkan är. I den traditionen finns sådant som protestanter å sin sida inte kommer upphöra att anse vara delvis utombibliska. Påvens position, lärorna kring Maria, synen på vad kyrkan och prästämbetet är, detta är inget som Katolska kyrkan kan kompromissa om. Detta vet de nämnda ledarna. Det är i ljuset av det här som det i högsta grad är motiverat att börja undra. Vad är målet med att göra eftergifter gentemot en part som redan deklarerat sitt beslut att inte ändra sig? 

Vi gräsrötter har knappast svängt med mer än kanske två grader i den hundraåttigraderssväng som vi hört förespråkas de senaste åren. Föreställer de sig att vi ändrat oss mer? I så fall har de gjort en grundlig missbedömning! Har indremisjonens folk påverkats? Har västkustfromheten i Sverige, Smålands väckelseorientering eller norra Norrlands bibeltrohet, för att nu inte tala om flertalet av pingstvännerna påverkats? Ingen kan tro det! Halldorf och Ekman är inte ”dumma i huvudet”, så vad är det egentliga syftet om det inte är att i slutändan övertyga flertalet om att i praktiken acceptera katolska läror? En eventuell plan för ett korporativistiskt närmande kan mycket väl lyckas, men man kommer inte att ha väckelsefolket med sig.

Det är illavarslande för debattklimatet i den här frågan att Ulf Ekman på den just avslutade nyårskonferensen på webteve, de oklippta talen Nyårsaftons kväll, med stor vrede sa: ”demonerna har vrålat hela det här året för att vi går dit de inte vill att vi ska gå” och ”ingen demon i helvetet kommer att stoppa detta närmande”. Vilka meningsmotståndare är det som drivs av dessa demoner? Uppenbarligen syftar han på några få insändarskribenter och de få bloggare som kritiserat honom i den här frågan: Andreas Glandberger, John Nilsson och Michael G Helders. Och naturligtvis bloggen Aletheia. Är det så sanningssökande ska benämnas?  

S-E Daniel Nilsson/Hopp Media

_____________________________________________________________

Artikeln finns även att läsa i http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161625″>Dagen

Läs också dessa bloggarna
John Nilsson
Michael’s blogg

/Andy

Cross in sand - by Andy©

Det är en enorm skillnad mellan att en elit av kristna institutionsbasar kommer överens om att samlas under samma paraply, och på att kristna som individer ledda av samma Gud enas i sin gemensamma kärlek till Gud. Detta är alltså två helt olika saker, och den förstnämnda är ingenting annat än vad bibeln kallar för en världslig ordning.

Man väljer den förstnämnda vägen, den med institutionerna, när ens tro inte räcker. När man har slutat tro att Gud kan ena sitt folk och bygga upp en kyrka som bygger på bibelns principer utan människans hjälp – då börjar man arbeta efter världens mönster, och samlas till diskussioner och kompromisser.

Ett vanligt grepp för att åstadkomma denna form av enhet är att skrämmas. Om man hänvisar till en auktoritets legitimitet och hävdar att de som inte erkänner denna auktoritet har ställt sig utanför Guds ordning – så gör man sig till talesperson för Gud själv och bär ansvaret för konsekvenserna som kommer om man skulle ha råkat ta miste. Jag förstår inte hur någon äkta kristen törs göra detta – tror man på Gud, så förstår jag inte hur man kan vilja ta Guds plats.

Nu senast talas det mycket i vissa kretsar om den apostoliska successionen, som gör gällande att legitimt ledarskap för Guds församling överförts i obruten ordning sedan Jesu tid. I kombination med pratet om denna ordning, gör man gällande att de som inte accepterar denna ordning står i uppror emot Gud själv. Men i själva verket är det bristen på tro som gjort att man kräver giltighet hos ett system som fungerar om så Gud inte ens skulle existera. Ett system som bygger på makt och kontroll, med ett falskt skimmer av fromhet och gudsfruktan. Ett system som i forna tider förtryckt alla som inte böjt sig för det, och skulle gjort så än idag, vore det inte för dem som satte Guds röst högre än människors. De som reformerat och återskapat kyrkan med alla dess grenar.

Några vill samla alla dessa små grenar och binda ihop dem snyggt till en bunt ris. Jag tror inte att den som vill detta är Gud. Jag tror snarast att Guds modell är att alla små grenar vajar åt samma håll när vinden blåser, snarare än när en elit viftar med risbunten.

Jag är kristen och har trott sedan jag blev kristen för femton år sedan, att Gud önskar enhet mellan alla kristna som en förutsättning för att kyrkan ska nå framgång. Men vägen dit är inte att använda sig av mänskligt konstruerade institutioner, om så Guds namn falskeligen används som reklam för detta mänskliga system.

Du som längtar efter enhet – se upp så att du inte hamnar i risbunten, där möjligheten att svaja för vinden skurits av när grenen kapades från trädet – dvs Kristus.

Den kristna vandringen är inget soloprojekt. Alla kristna behöver resten av kyrkan. Alla som tar sin tro på allvar behöver ansvarighet inför andra kristna, liksom inför bibeln. Men det är inte meningen att den som bär ansvarigheten även ska vara en medlare mellan dig och Gud. Endast en person är medlare mellan Gud och människa, och det är Jesus Kristus. Ingen människa. Ingen kyrka. Ingen institution. Endast Jesus Kristus och det kors han erbjuder.

Korset är dock något som inte sammanfaller med människans natur. Människan kan gå nästan hur långt som helst för att försöka kringgå korset, och återskapa det man tror blir effekten av ett äkta korsverk. Människans svar på korset är institutioner som har makt och kontroll som sin djupaste natur. Institutionerna tämjer människans kött och lär det gå i koppel och sitta fint. Men bibelns berättelse om köttets öde är en annan – köttet måste dö.

/John Nilsson

Min blogg hittar du här - http://polaritet.blogspot.com/

___________________________________________________________________

Även om det fanns det man kan kalla ”heliga handlingar” i den apostoliska församlingen, som dopet och nattvarden, fanns det inga ”sakrament”. Professor i kyrkohistoria, Gunnar Westin, skriver:

”Den romersk-katolska teorin att kyrkoinstitutionen, hierarkin och den sakramentala liturgin fanns redan i urkristendomen som grundläggande och väsentliga element, har genom tiden haft många försvarare. Kyrkan som mysterieorgan, en ”under och nådanstalt” som hålls uppe av sakrala element och kulthandlingar, har fått tillslutning även från protestantiskt håll. För andra är detta ett historiskt faktum att detta är främmande för Det Nya Testamentet och församlingarna som omtalas där”. 

Westin hävdar vidare att det var en främmande tankegång i NT att de kristna ledarna hade en sakral postition i likhet med kultpräster och mystagoger inom judedomen och de hedniska religionerna. Det fanns heller inte någon altar eller tempeltjänst på den här tiden.

Allt eftersom kyrkans ledarskap fick större och större makt, började den gammal-katolska kyrkan ta form.

”Den upprätthålls av judiska ämbets och offerbegrepp, romersk-juridiska föreställningar och praktiskt-kyrkliga auktoritetsbehov. Det var framförallt den monarkiska biskopens krav på personlig auktoritet i lärofrågor, som mer än något annat markerade det nya kyrkobegreppet. En hierarkisk och sakral orden skapades, och man åberopade det gamla testamentets judiska förebilder. Sådana offerpräster med heliga rum och altare fanns ju inte i urkristendomen.”

Det yttre blev mer och mer viktigt, på bekostnad av det inre. Ett sådant exempel är barndopet, där yttre vattendroppar fick en magisk betydelse, där det tidigare varit avgörande att man först omvände sig i sitt innersta. Kyrkohistorikern Dr. theol Em. Linderholm skriver följande om den magiska sakramentläran:

”Det var ett stort, olyckligt felsteg, när oldkyrkan omkring år 200 överförde de nytestamentliga bekännelserna på det då nyligen införda barndopet. Bekännelser om det urkristna dopet och de erfarenheter de vuxna och troende kristna gjorde vid sitt dop, helt till den religiösa höjdpunkten och dess känsla av en totalt ny skapelse. Man fick då stora problem med barnen, och tiden var fullt av magiska föreställningar som hade smält samman med de religiösa. Och det gick som det gick: Barndopet fick sin senare bevarade ingång till kyrkorna. Spädbarndopet tog över allt mer.”

Att barn skulle vara syndiga, eller behöva frälsning trots sin oskuld, slogs senare fast som ett faktum genom Augustins arvsyndlära.

Man började ”vigsla” både byggnader och dopvatten och gav dessa ett värde I SIG SJÄLV. Samma magi tllades också nattvarden. Från att vara en måltid till minne om Jesu försoningsverk, blev den till något magiskt-sakramentalt, tydligt baserat på den tidens ockulta föreställningar. Nattvarden var plötsligt ett ”offer” där Kristi kropp och blod belv offrat på nytt, och där prästen ”förrättade” det hela. Förkunnare blev ”offerpräster”, så som judarna hade i det gamla förbundet. Arve Arrestad skriver i sin bok ”Den forfulgte menighets historie” (”Den förföljda församlingens historia.” Övers. anm.) :

”Nu byggdes det praktfulla kyrkor där man kunde samlas för att ta del i offerhandlingen och på ett kultaktigt sätt ha samvaro med guddomen. Den urkristna uppbyggelsegemenskapen med fri bruk av nådegåvor och den enkla samlingen runt Herrens bord försvann mer och mer till fördel för en opersonlig, sakramental och liturgiskt tempelgemenskap, med biskopen som centrum och Kristi ställföreträdare.”

Man kan med god grund hävda att den tillstelnade liturgiska gudstjänsten fick mer och mer plats allt eftersom de andliga nådegåvorna sakta men säkert försvann från församlingen. Men under allt detta fanns det alternativa samfund som tillvaratog den enkla ordningen från den urkristna församlingen. Som regel stämplades de som kättare. Arrestad:

”Det har inte lyckats för MÄNGDEN av troende att hålla fast vid detta (urkristendomen) genom tiderna. De olika grupperingarna och riktningarna som uppstod hade ofta bara delar av hela sanningen. Trots detta kan man inte vara blind för att det under hela nådens och Andens tidsålder har levd ett ringa och föraktat och lite erkänt folk, vars stora förtjänst varit att de hållit urkristendomen levande i sina liv.”

En sak de flesta ”kättare” haft gemensamt, är att de har ansett att den magiska sakramentläran vara meningslös. Det är svårt att veta vart alla stod läromässigt, för den katolska kyrkan har skrivit många saker om dem som är regelrätt lögn, och troligtvis användes ordet ”gnosticism” oftare än nödvändigt. Man talade till och med om sådana saker som barnoffringar och sexuella orgier, på samma sätt som romarna spred rykten om de kristna i för-katolsk tid. ( I ljus av detta får ord som ”romerska kyrkan” en annan betydelse!) Ofta blev också ”kättare” genom våld pressade att erkänna förfärliga saker. De hade valet mellan att erkänna lögner och slippa tortyr, eller säga sanningen och bli torterade. 

Läser man lite mellan linjerna, de gångerna linjerna i sig själv inte är tydliga nog, ser man att det hela tiden handlar om en strid mellan Andens kraft och yttre former. Ibland kan en del referat från förhör av kättare påminna om rättegången mot Jesus: Här är det två olika världar som kolliderar, och man talar förbi varandra. Den ena talar andligt, den andra tolkar det som politisk maktkamp.

Jag är medveten om att kyrkohistorien inte är svart/vit, och att det ofta är människor som har läst väldigt lite som ser den så. Men även om våldet i en del fall gick motsatt väg, är det otvivelaktigt den katolska kyrkan som framstår som själva Övergriparen genom historien. Jag känner att en del av vår moderna kristendom bara blir skummare och skummare ju mer historia jag läser när man upptäcker sakers ursprungliga upphav. Jag känner att allt större behov för att göra som tusentals av Jesustroende ”kättare” gjort innan mig: ”Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek.” (Hebr. 13:13) Som tur är har så pass många andra känt så genom århundraden att det finns alternativa församlingar, för ingen tjänar på att vara en ensam varg. Ingen tjänar heller på att vara historielös, så som en del anklagar oss att vara. Det är just historien som har framkallat behovet för en ny tankegång.

David Åleskjær

______________________________________________________________

David Åleskjærs blogg

(Svensk översättning: Andy)

Lite twingle från Dagen.se
Lite mera om kyrkan och makt

______________________________________________________________