Anders Gerdmar

Här publicerar jag ett genmäle från Dr. Theol. Anders Gerdmar från Livets Ord i Uppsala. Då jag själv skrivit om Livets Ords ledare i flera av mina artiklar, och dessutom varit förhållandevis skarp, är det inte mer än rimligt att jag tillåter ett genmäle från personerna artiklarna handlar om.

Jag vill samtidigt passa och tacka broder Gerdmar för hans fina initiativ genom att ta kontakt med undertecknade, och välkomnar honom och andra ledare inom Livets Ord tillbaka.

Trots våra meningsskiljaktigheter är vi syskon. Låt oss för allt i världen inte glömma det!

/Andréas Glandberger (Andy)
____________________________________________________________________ 

Anders Gerdmar: ”Sanning och enhet”

Anders Gerdmar ©Livets Ord University

Andy har hedrat mig med sin uppmärksamhet och jag skulle gärna komma till tals själv också.

Med sin stora energi har Andy funnit och publicerat en intervju med mig från 1989 och poängen är att jag har ändrat mig. Jag hoppas verkligen att jag har ändrat mig mycket sedan 1989. Andy säger i samband med mig:

”Jag vet att det jag skriver kan uppfattas som väldigt beskt och mindre trevligt, men dessa bröder talar emot sig själva, och jag ger inte fem öre för deras trovärdighet när de svänger på det sätt de gjort. Gud är inte schizofren i den bemärkelse att han säger en sak på 80-talet och det motsatta 2008.”

Jag tycker inte det var juste. Besk är en sak, men Andy bekänner sig till att vara noga med sanningen. Jag sa offentligt och citerades med rubrik i Dagen dagen efter FKE:s möte: ”Vi har varit alldeles för slutna mot andra kristna.”

Jag säger alltså att både jag och frikyrkor behöver ändra sig!! Jag har varit fördomsfull mot visa kyrkliga traditioner på samma sätt som jag tidigare var fördomsfull mot frikyrkliga – vem ska frälsa mig från denna dödens kropp…? Men samtidigt är min inriktning mot evangeliets förkunnelse i den Helige Andes kraft absolut oförändrad – det är bara att jag idag ser att ”alla ska med”, att vi behöver enhet för att nå ut med evangeliet.

Nu till citat från Andys blogg och mina kommentarer:

1. I ett citat säger jag ”Människan blir frälst genom att i tro acceptera Jesus som sin Herre. Inte genom att bli döpt som barn. Det farliga är att denna barndopsteologi förskjuter evangeliets tyngdpunkt från personlig omvändelse till en rit. Genom denna rit ger man så en hel nation falsk trygghet”. Tanken att dopet isig verkar frälsning är naturligtvis inte korrekt. Genom tro och dop bli man frälst.

2. Artikeln berättar att vi rensade vårt hem från krucifix, bilder, vissa böcker etc. Det stämmer. Jag tror vi är många som i ett väckelseskede gjort liknande saker – radikalitet går naturligtvis lite för långt ibland, men det är hjärtat som räknas. Vad som hände under den här perioden var att vissa saker som hade intagit en alltför viktig plats i mitt liv rensades bort. Idag tycker jag nog att jag gick för långt när jag kastade bort vissa böcker . min granne som gått i konkurs och t o m var glad för gratis material att värma huset med sa: det funkade inte att bränna dina böcker… =). Jag skulle vilja beskriva min attityd idag med Luthers tanke om adiafora. Det finns saker som inte är fel men som man kan ha och mista. Så ser jag på krucifix m fl andra saker Men jag är jätteglad för ett fint stort krucifix som jag har vid min favoritfåtölj och som jag fått efter min svärfar, en äktluthersk präst. Det påminner mig om Jesus och hans offer för mig på korset. Om yttre ting: en skrivbordsbild, några ord på kylskåpet eller ett krucifix påminner mig om frälsningen och glädjen över frälsningen fyller mig – vad är det för fel med det?

3. Observera att Andy citerar ett referat av jag sa på FKE, inte mina egna ord. Men jag är uppriktigt glad över att nattvarden har fått en starkare ställning i Livets Ord; de första kristna bröt ju till och med brödet varje dag! Att Gud verkar i dopet är ju det viktigaste med dopet, inte att vi gör det och de sjukas smörjelse är ju inget nytt på Livets Ord – det hade referatet inte fått riktigt rätt. Men min poäng var denna: i karismatiska sammanhang har man en förståelse för att något fysiskt kan förmedla något andligt, t ex en böneduk, smörjelseolja eller handpåläggning. Detta har vi gemensamt med kyrkor som har odlat det sakramentala och det var min poäng.

4. Min relation till andra kyrkor än min egen bygger på övertygelsen att alla de som bekänner Jesus Kristus som Herre är ett i honom, barn till samma far och följaktligen syskon. Att troende hittar varandra är väl underbart – och på tiden. Jesus har bett om det i två tusen år och det är dags att han ska få bönesvar – för att världen ska tro. Jag har naturligtvis punkter där jag inte är överens med Romersk-katolska kyrkan, lutheraner eller ortodoxer, eller baptister och pingstvänner. Inklusive att man bedriver självkritik inom sitt eget sammanhang. Men liksom i en äktenskaps- eller syskonrelation där det är kärvt kan man välja att koncentrera sig på det viktigaste och gemensamma eller på det som skiljer. Om vi börjar i det som förenar: tron på den Heliga Treenigheten, på Jesus som Herren, på frälsning genom ett enda namn, på Guds Ords primat, på grundläggande normer för ett kristet liv, ser vi snart att de viktigaste sakerna förenar. Längre ner på listan kommer sådant som skiljer: ledarskapsmodeller, synen på Maria, på yttre bruk etc. Det är där jag har mina frågetecken i samtal med t ex katolska syskon, och det finns ett självkritiskt samtal om vissa mariadogmer också inom Romersk-katolska kyrkan.

Men Jesus kommer tillbaka för att hämta EN brud, inte ett harem och denna brud ska renas och helgas genom Guds Ord. Andy, du behöver det och jag behöver det. Enheten mellan dem som bekänner Jesus är ett sådant område som måste upprättas enligt Jesu bön i Joh 17:21.

Anders Gerdmar