Gästblogg av S-E Daniel Nilsson

Det går en tidvattenvåg över Sverige. Vågen jag tänker på kännetecknas av två saker, lekmän som dras mot riter och ledare som dras mot den katolska och ortodoxa ordningar. Inte minst i ett stort samfund som pingstvännerna och ibland en del av Livets Ords folk märks denna våg av intresse. Även förlag som Libris och Cordia ger i sitt bokval uttryck för denna nygamla betoning.

Mycket av detta ifrågasätts av de större kristna bloggarna i Sverige och Norge. Där har mängder av frågor kring denna märkliga utveckling belysts, och belysts på ett bra sätt. Detta håller många inte med mig om. Men i denna nya värld där alla kan få yttra sig offentligt, även mindre vetande personer, måste man ändå efter sträng sållning och sortering på frågan ”belystes sakfrågorna mångsidigt och utan alltför stor slagsida” summera till betyget i genomsnitt godkänt. Men något har fattats.

Fokus har varit på vad de här lekmännen och ledarna gör. Det som fattas är detta, att diskutera vad de inte gör! Nu när Ulf Ekmans blogg lättat på sina modereringsregler och med posten om glada polska katoliker återväckt intresset för frågorna kan det vara lämpligt att sätta fokus på det här som har fattats.

Alltså, när man bland sympatisörer för riter och former i allmänhet och emergingrörelsen (googla ”emerging church”) och ”katoliksvärmarrörelsen” i synnerhet gör vad man gör, vad är det då man inte gör? Vad är det som vi skeptiker och kritiker tycker att man borde göra istället? Svaret kan nog variera. Jag hoppas att denna variation av synvinklar kan komma till uttryck i många bloggposter framöver. Detta är förvisso en optimistisk och from förhoppning, för den innebär ju att skribenter och kommentatorer verkligen sätter sig ner och tänker och ber, och sedan skriver sådant som är äkta reflektion och inte bara är ett tillgripande av dynamitgubbar. Men omöjligt är det inte.

En sak som jag tror många skulle vilja hålla med mig om är att det som inte görs längre är att bevara hoppet om väckelse. Enhet och förnyelse är en sak, väckelse är en annan, båda behövs. Men det är väckelse som vi från frikyrklig bakgrund ända sedan artonhundratalet har längtat efter. Och ifrån lutherskt håll är det många som har hoppats som vi.

Många studsar till inför detta enkla påstående. ”- Skulle inte vi på Livets Ord, vi i Pingst, vi i den levande xy-församlingen ha kvar hoppet om väckelse!?” Jag vill påstå att det är dåligt beställt med den saken om man sätter mer än ett högst marginellt hopp till katolska och ortodoxa synsätt, ordningar och fromhetsövningar istället för att på det hela taget nöja sig med att eftersträva kärlekens enhet med dem.

Det som brunnit i oss under den tid som jag har erfarenhet av, sedan 60-talet, är hoppet om att vi i det enskilda livet, i församlingens liv, i vårt samfunds liv och i nationens ska få se Guds närvaro till att bränna bort allt slagg, i omvändelsens och kärlekens ande, och att se Andens gestaltade kraft i Apostlagärningarnas anda. ”- Jo, men det hoppet har aldrig minskat hos oss!” ropar nu de jag nyss nämnde. Jag tvivlar! Vad ser vi för bevis på det? Vad vi ser och hör är om är sådant som inte har gett väckelse i de historiska kyrkorna.

Nej, de syskon vi ska ge förnyad uppmärksamhet och lära något av är fortfarande Koreas kyrkor, tredje världens väckelser, inte minst den pågående väckelsen i Mocambique, och de fräscha kyrkor som ännu finns i Amerika, se tex ibethel.com.

Vilken stubbe ska man tro ännu kan skjuta skott, den gamla katolska eller den ännu rätt fräscha evangelikala? Det är hos den senare jag för min del ser Nya Testamentets enkelhet och liv.

Vilken stubbe ska man tro ännu kan skjuta skott, den gamla katolska eller den ännu rätt fräscha evangelikala?

Men någon kan invända, lär oss inte det frikyrkliga arvet oss att vi saknar något fundamentalt, kanske Katolska kyrkans ämbeten och struktur eller Ortodoxa kyrkans mystik, när vi aldrig förmår behålla väckelsen i mer än en generation? Nej, det gör det inte. Församlingen har ända sedan gammaltestamentlig tid haft denna egenhet, att varje generation själv måste lära sig gå vägen. Att kyrkan ska vara så beroende av den innevarande generationen istället för på en oföränderlig institution kan kännas så otryggt att vi flyr från synsättet. Men en av de röda trådarna i Bibeln är just den om ”kvarlevan”, ”resten”, på engelska det bättre ordet ”the remnant”. Guds församlings historia är historien om denna skara, den som ständigt på nytt blir en enkel lärjunge som bara ser på Jesus.

S-E Daniel Nilsson