I det sammanhang jag har min bakgrund ifrån, Trosrörelsen, har det sedan tidigt 80-tal talats om maktmissbruk från pastorers sida, och människor vittnar om djupa sår, ensamhet, utfrysning, hur de hamnat utanför församlingsgemenskapen osv. Gemensamt för många av dessa är att personer man borde förvänta att sökte upp dessa, inte gjort det, och bortförklaringarna har i mina ögon ofta varit mycket svaga. Man har i en del fall lagt felet på dessa sargade personer och därmed låtit bli att söka upp de behövande. Nu är det faktisk inte så att man behöver uppleva vare sig maktmissbruk eller utfrysning för att märka att ett antal av dem som kallar sig herdar endast är det i titeln, men inte i praktiken.

"Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig."

På slutet av min tid i trosrörelsen var vi trötta på det vi upplevde som falskhet hos en del människor och en kristendom som handlade om att tjäna pastorn och en vision. Trots att vi var engagerade i arbetet, kände vi oss bara utmattade och upplevde heller ingen tacksamhet från ledarna. Vi bestämde oss för att ta en paus från församlingen och var faktiskt borta från den under ett års tid. Under detta året var det ingen som tog kontakt. Ingen! Ingen pastorer som ringde, besökte oss eller undrade hur vi hade det, och för oss bekräftade våra erfarenheter att detta var i allt för stor grad var en kristendom där kärleken inte hade den platsen den borde ha. Detta är ett sjukdomstecken i kristenheten som måste tas mer allvarligt än att bara avvisas som kritik mot ledare, för det är något grundläggande fel när kristna ledare inte bryr sig i att människor far illa och mår dåligt.

Vart var de uppsökande herdarna som lämnar de 99 och söker upp det förlorade fåret? Finns dessa överhuvudtaget idag? Har vi helt missat vad Jesus, Petrus och Paulus undervisade om detta, för detta är ingen parentes i den kristna undervisningen, men något av det mest grundläggande sanningarna. Om vi verkligen ska gå på djupet med detta problem, behöver vi ta för oss den destruktiva tankegången och felaktiga läran om det hierarkiska ledarskapet där Ignatius av Antiokia lyfts upp som en apostel för maktmissbruk av herdeämbetet. Jag ska inte gå in på hans undervisning idag, men jag vet att hans läror om hierarki är omtyckta av ledarskapet på Livets Ord i Uppsala, min tidigare församling. Historien visar att inte all frukt varit lika god, något man kan få intryck av när man ser de proffsigt gjorda videorapporterna som presenteras av Livets Ord på både konferenser och nätet. Tänk om man hade lagat en videorapport som tog för sig fallfrukten, frukten som ramlade ned från trädet och ruttnade. Hur många skulle vilja se den videon och framförallt – hur hade man reagerat?

Nu hoppas jag inte att man gör detta, men att man hellre rannsakar sitt hjärta och frågar sig hur man kan nå människor som har behov för förlåtelse och upprättelse. Priset kanske är högt då dessa personer i en del fall utsatts för behandling av just de ledarna som skulle behöva visa sig som äkta herdar. Jag säger inte att det inte finns äkta herdar inom trosrörelsen, men det är i denna rörelsen jag har de flesta av mina erfarenheter, och jag har sett hur maktmissbruk och hårdhet sårat och skadat människor.

Personligen blir jag ledsen när jag hör om människor som av olika orsaker hamnat utanför den etablerade församlingsgemenskapen och som känner sig helt överlämnade. När jag var med i trosrörelsen talade vi ibland om vad som hände med Jehovas Vittnen som gick ut från sin rörelse. Vi talade om dem som en sekt där församlingen och ledarna behandlade dessa personer som persona non grata, men efter mitt utträde från trosrörelsen har jag insett att vi var precis likadana, kanske värre.

Vad sa då Jesus, Petrus och Paulus som i mina ögon står i kontrast till en del kristna ledare i vissa sammanhang i dagens Skandinavien?

Jesus
”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det?” (Lukas 15:4)

Den som känner till vad Jesus undervisade i detta ämne ser hur han med sina liknelser illustrerar hur stark omsorgen är för de som hamnat snett, de förlorade, och oavsett hur fel dessa personer i utgångspunkten hade så visar ände Jesus och Fadern hur enormt mycket de älskar dessa. Det är en vilkorslös kärlek från Faderns hjärta, och detta borde definitivt vara ett exempel till efterföljelse hos de som kallar sig herdar idag.

Petrus
”Jag uppmanar nu de äldste bland er, jag som själv är en av de äldste och vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som kommer att uppenbaras: var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. När den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar.” (1 Petr. 5:1-4)

Petrus visar liksom Jesus med detta att det är kärleken som ska vara drivkraften hos herdarna och inte ens egna motiv. Dessa ledare ska inte uppträda som härskare, men utifrån ett ödmjukt hjärta tjäna i den uppgift de anförtrotts. Det står i skarp kontrast till den hierarkiska modellen som finns i allt för många kristna sammanhang idag. Det är tragiskt att man överhuvudtaget kan tro att det är rätt att utöva auktoritet utifrån hierarkiska principer som inte har grundlag i det nya testamentet. Här lutar man sig hellre mot kyrkofäder och Traditionen som lyfter upp det som efter min förståelse är en obiblisk modell, och som i sin tur ger en sk. huvudpastor allt för mycket makt och stjärnstatus.

”När man ser att biskopen tiger bör man frukta honom desto mer. Var och en som husets herre sänder som en förvaltare bör vi ta emot på samma sätt som den som har sänt honom. Det står alltså klart att man bör beakta biskopen som Herren själv” [...] ”Därför bör ni vandra enligt biskopens vilja, något som ni också gör.” [...] ”Låt oss därför vara angelägna att inte sätta oss upp mot biskopen så att vi underordnar oss Gud.” (Från Ignatios brev till Efesierna, ur ”De apostoliska fäderna”. Keryx nr 4, 2004)

Se vad Johannes sade om en person som ville vara den främste (kanske huvudpastor?), och notera att det omtalas som något negativt. Lägg också märke till hur denna använde makt för egen vinning.

”Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som älskar att vara den främste bland dem, vill inte ha med oss att göra. Om jag kommer skall jag därför påminna honom om vad han gör, hur han sprider elakt förtal om oss. Och han nöjer sig inte med det utan vägrar dessutom ta emot bröderna, och när andra vill göra det, hindrar han dem och driver ut dem ur församlingen.” (Johannes tredje brev v. 9-10)

Paulus
”Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.” (Apg 20:28)

Paulus talade mycket om de äldste och instruerade Titus att insätta äldste i varje stad på Kreta. Kriterierna för att vara en av de äldste var stränga, men vi ser också här att omsorg och kärlek är viktiga egenskaper (se Tit 1). Så var finner vi de goda herdarna som lämnar flocken för att uppsöka dem som kommit bort, de sårade, de som kanske ligger i diket? Som jag kan se det så omtalas de äldste som församlingens ledare. De omtalas alltid i flertal och jag anser alltså att det finns god grund för att påstå att dagens ordning med en huvudpastor inte är biblisk. Den enda gången ordet huvudpastor framträder i Bibeln är i 1 Petrus 5:4. Ordet på grekiska är archipoimēn och betyder ”den översta herden” (pastor är det latinska ordet för herde). Lägg märke till att den enda gången denna benämning används talas det om Jesus, inte en mänsklig ledare i någon församling, men om församlingens huvud och Herre – Jesus Kristus.

Därför bör ingen pastor tilltalas med en titel som endast Jesus har, men han bör följa Jesu undervisning om vilkorslöst tjänande. Givetvis ska vi respektera våra andliga ledare om de följer anvisningarna och kriterierna som finns i Ordet , men en del pastorer behöver kliva ned från sin pidestal och börja tjäna i stället för att bli tjänade. Det sistnämnda är tyvärr ofta en regel hellre än undantaget i vissa karismatiska sammanhang. Vad tänker du om andligt ledarskap, om herdar och vilkorslös kärlek där fokuset är Faderns omsorg för de som behöver det mest? Vilka erfarenheter har du med goda/dåliga herdar. Vad ska till för att ledarskap i olika sammanhang ska vakna upp och förändra sig där det behövs förändring?

”HERREN (Yĕhovah) är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.”

Länktips
Roland Utbult lämnar KD
En kyrka utan Kristus?
Har USA’s kristna förändrat världen?
Aktion mot asylsökare i kyrka upprör – Dagen & Vårt Land
Präst ber om ursäkt Präst ber om ursäkt II VG

Intervju med Are Karlsen i Bergen.

Här under finner du ett utdrag från Are Karlsens blogg. Jag rekommenderar ett besök där för han skriver mycket om det som omhandlar husförsamlingar, hierarki och ledarskap.

/Andy

*************************************************************************************************

VÄRDERINGAR  
Detta är värderingar för den kristna gemenskapen jag sätter högt och som  i stor grad diskuteras på min egen blogg. Om du besöker min blogg och klickar på de olika värderingarna finner du poster som omhandlar dessa. /Are Karlsen

• Förkunna evangeliet för de fattige – inte underhålla de rika 
• Ömsesidig underordning – inte hierarki
• Tjäna varandra – inte lederskap
• Kropp – inte institution
• Tjänstegåvor – inte ämbeten
• Dialog – inte monolog
• Bära de svaga – inte dyrka stjärnorna
• Barmhärtighetsarbete – inte moralism
• Gemenskap – inte retorik
• Pröva – inte munkavle
• Relationer – inte organisation
• Insyn – inte stängda dörrar
• Tolerans – inte överensstämmelser
• Husförsamling – inte kyrklig verksamhet

Länkar av diverse slag
Are Karlsens blogg
Sjur Jansen – skriver mycket om hierarki
Dagen har en artikel om biskopar
Dagen hade en utmärkt artikel om Knutby som diskuterades på Uppsala universitet
Carl Henric Jaktlund skriver om kvinnliga förkunnare på sin blogg

Apostolisk succession (Källa. Wikipedia)

De flesta känner nog till att den katolska kyrkan påberopar att påveämbetet är en del av den sk. apostoliska successionen. Kanske inte alla ens vet vad den apostoliska successionen är för något och aldrig menat att detta har någon som helst betydelse för dem. Enligt Svenska Akademins ordlista kommer ordet succession av latinets successio och betyder att man efterträder någon. Enligt den katolska uppfattningen av successionen finns det en obruten kedja av efterföljare till de första apostlarna och då speciellt Simon Petrus som man anser att kyrkan är byggd på. Hur många vet att även Ulf Ekman och en del av Livets Ords prästvigda ledare också påberopar sig vara en del av den apostoliska successionen? Det är kanske ingen nyhet för en del, men jag ska ändå se närmare på det i denna artikel och även en del formuleringar Ulf Ekman gjort om både den historiska kyrkan och frikyrkorna.

Låt oss börja med ett citat från Keryx där Ulf Ekman uttalar sig om den apostoliska successionen.

«Att kyrkan är apostolisk innebär alltså att den bygger på en apostolisk grund som apostlarna mottagit från Herren Jesus Kristus själv. Denna grund, dvs. denna tro och apostoliska undervisning overlämnas sedan från generation till generation. Ingen har fått ett mandat att förvränga eller förändra den. Däremot, genom den helige Andes upplysning och ledning, så kommer den tro som en gång för alla blivit överlämnad att belysas och fördjupas på olika sätt för att möta olika behov på olika platser och i olika tider. Igenom tiderna kommer Anden att leda till en allt djupare oeh klarare förståelse och tillämpning av det som en gång för alla blivit givet. På detta sätt bevaras både originalet och samtidigt som kontinuiteten och den andliga mognaden och växten säkras. Häri ligger endel av det vi kallar för den apostoliska successionen.» (1)

Att ordningen med den apostoliska successionen påstås vara en garanti för att det rena Guds Ord bevarats genom tiderna är en sanning med stor modifikation. Inom den katolska kyrkan finner vi väldigt många läror det inte finns ett bibliskt grundlag för, och jag vill nog snarare påstå att successionen blev en garanti för att enbart den katolska kyrkans lära blev den rätta. Historien har visat att detta stämmer, för de som inte höll sig till den «äkta läran» förföljdes. Att man genom den apostoliska successionen säkrade sig kyrkoplilitisk makt genom att hävda att den institutionella kyrkan bevarade och vidareförde den rena läran är däremot en aspekt av ordningen. Men först vill jag visa dig en faksimil från en intervju som stod i Norska Magazinet/Världen idag (2) där det framkommer att Ulf Ekman och några av Livets Ord ledare sägs vara en del av den apostoliska successionen. Nu säger inte Ulf Ekman själv detta i intervjun, men kontexten blir att man anser sig vara en del av den apostoliska successionen. 

 

Magazinet/Världen idag 13 jan 2005

(forts. av samma artikel)

Vilken annan funktion anser då Ulf att den apostoliska successionen har? De som är en en del av den apostoliska successionen fungerar också som beskyddare av «den äkta kristna tro», och vem definerar vad som är äkta respektive falskt? Antagligen är det den apostoliska successionen arvtagare som gör det enligt den logiska slutsatsen. Låt oss se vad Ulf Ekman säger vidare i samma artikel i Keryx:

« Den apostoliska successionen blev alltså ett kraftfullt medel att bekämpa villolärare med och att garantera den äkta kristna tron. Den gällde både kontinuiteten av den apostoliska läran av det andliga livet och de olika uttrycken i ämbeten och strukturer och i sakramentala handlingar. Att ignorera detta är att ha en ofullständig eller felaktig uppfattning av kyrkans egentliga väsen. Att inte vilja förstå dessa frågor är att inte på djupet våga se hur en verklig och andlig enhet ska komma till ett fulIt uttryck.»

Vem vågar opponera sig mot de som påberopar sig den apostoliska successionen och som anser sig vara bärare och beskyddare av «den äkta kristna tron»? Den apostoliska successionen har skapat en religiös maktelit som använt sig av kyrkopolitisk makt för att uppnå de syften man till varje tid önskat uppnå. Att detta vidareförts i Livets Ord kan vi med facit i handen också se till en viss grad, för den hierarkiska ledarstruktur man har inom trosrörelsen är förhållandevis lik den modell som katolska kyrkan i alla tider haft. 

Den apostoliska successionen enligt Katolsk Obeservatör 

«Irenaeus beskriver den apostoliska successionens ”nät” som en garant för förblivandet i Herrens Ord och han kommer sedan målmedvetet in på den ”största, äldsta och av alla kända Kyrkan, som har grundats och konstituerats i Rom av de båda mycket ärorika apostlarna Petrus och Paulus”. Därmed betonar han trons tradition, som i denna Kyrka från apostlarna, över biskoparnas succession har nått fram ända till oss. För Irenaeus och för den universella Kyrkan är Roms Kyrkas biskopliga succession på detta sätt tecken, kriterium och garanti för det oavbrutna överlämnandet och vidareförandet av den apostoliska tron: ”På grund av hennes [Roms Kyrkas] särskilda företräde (propter potiorem principalitatem) måste varje kyrka, det vill säga de troende i hela världen, stå i samklang med denna Kyrka, eftersom apostlarnas tradition alltid har bevarats i henne” (Adversus haereses III, 3, 2: PG 7, 848).

Den apostoliska successionen, som verifieras på basis av gemenskapen med Roms Kyrka, är alltså kriteriet för varje enskild Kyrkas förblivande i traditionen av den gemensamma apostoliska tron, som genom denna kanal från sitt apostoliska ursprung kunnat nå fram till oss: ”Genom denna ordning och genom denna succession har traditionen, som i Kyrkan är närvarande som sanningens förkunnelse alltsedan apostlarnas tid, nått fram ända till oss. Och detta är det fullständiga beviset för att denna livgivande tro är en enda och alltid densamma i Kyrkan, alltifrån apostlarna och som har bevarats ända till denna dag och förts vidare i sanningen” (ibid.: III, 3, 3: PG 7,851).

Enligt dessa vittnesbörd från den gamla Kyrkan består den kyrkliga gemenskapens apostolicitet i troheten mot apostlarnas lära och praxis, genom vilken Kyrkans historiska och andliga enhet med Kristus garanteras. Den apostoliska successionen i biskoparnas ämbete är den väg på vilken det trogna vidareförandet av det apostoliska vittnesbördet garanteras. Det som apostlarna representerar och utgör i förhållandet mellan Herren Jesus och urförsamlingen, det representerar och utgör på ett analogt sätt den biskopliga successionen i förhållandet mellan urkyrkan och den nuvarande Kyrkan. Det rör sig inte bara om en rent materiell vigningskedja (concatenazione materiale). Det handlar fastmer om det historiska verktyg som Anden använder sig av, för att göra Herren Jesus – som är huvudet för sitt folk – närvarande genom dem som ordinerats och vigts till ämbetet genom biskoparnas handpåläggning och bön. Genom den apostoliska successionen är det Jesus Kristus som kommer till oss. I apostlarnas och deras efterföljares ord är Han den som talar med oss. Genom deras händer är Han den som verkar i sakramenten. I deras blick är det Hans blick som omsluter oss och låter oss känna att vi är älskade och har vår tillflykt i Guds hjärta. Och även idag – precis som i början – är Kristus själv den sanne herden och beskyddaren av våra själar, som vi vill följa med hela vårt förtroende, med den största tacksamhet och glädje.»

Vart i nya testamentets undervisning finner man grundlaget för den apostoliska successionen? Kapitel och vers tack!

Trädet och grenarna

I Magazinets/Världens idags artikel från 13 januari 2005 intervjuas paret Ekman i Israel där de bodde och verkade under några år. Under samtalet med tidningens reporter framkommer det en hel del kontroversiella påståenden som tillsynalåtande stått oemotsagda fram till nu. Ulf Ekman talar om historielöshet bland de väckelsekristna i förhållande till den historiska kyrkan och delar en bild han sett i sitt inre beträffande detta. Den historiska kyrkan är stammen och grenarna är vår tids kristna rörelser. Stammen kan se död ut vid första ögonkast men Ulf menar att den förser grenarna med liv och det är farligt att skilja grenarna från stammen. Det kan verka som Ulf Ekman här menar att det är viktig at vi håller oss till den historiska kyrkan (katolska kyrkan) för att få del i det beskydd som finns där. I troskarismatiska sammanhang har det funnits en lära som tillsäger att man som matrikelförd medlem i en församling står under en speciell beskyddelse från Gud. Detta har under många år fört till att många inte vågat lämna sina respektive församlingar av rädsla för att förlora Guds beskydd. Samma villolära vidareförs fast i större skala genom ovan nämnda påstående att alla kristna rörelser behöver den historiska kyrkan för att det ska gå bra. 

Magazinet 13 jan 2005

(forts. av samma artikel)

Nu är det inte meningen att harselera med det Ulf säger i artikeln, men jag tycker det känns som han under olika tider säger mot sig själv och på så sätt skapar förvirring. 2005 talar han lite kryptiskt om viktigheten att grenarna (vår tids kristna rörelser) inte skiljs från stammen (den historiska kyrkan).

Enligt boken «Enhet under påven?» (det kommer en recenssion på sikt när jag läst den ordentligt) säger Ulf Ekman till författaren via sin presstalesman att det aldrig varit aktuellt att föra alla kristna under påven. (3)

Nu får läsaren själv göra bedömningen huruvida Ulf Ekman är otydlig eller inte, men det är min klara uppfattning att han i 2005 är väldigt tydlig att det är just detta vi behöver göra för att det inte ska gå snett, medan han i 2008 bedyrar att detta absolut inte är ett mål. Vad menar Ulf Ekman egentligen? När han talar om historielösheten bland väckelsekristna, är det då för att belysa ett problem han vill göra något med eller ligger det ett bakomförliggande förakt mot det han själv var en del av tidigare? Jag är osäker, men vill inte påstå att Ekman föraktar väckelsekristna för det har jag inte grundlag för att göra, men jag vill återbelysa något från Keryx som kan kasta ljus på ämnet lite mer än hittills. Det handlar dock om läroämbetet och har relevans till denna artikels innehåll och det är Ulf Ekman som skriver.

«De kyrkor och samfund som betonar läroämbetet, både katolska, ortodoxa och protestantiska gör ju inte detta enbart utifrån en maktposition som man vill utnyttja och bevara. En sådan beskyllning kommer ofta från väckelserörelser, men den är mer polemisk än saklig. I väckelserörelser kan man istället ha andra problem att ta itu med. Läran och etiken kan där lätt sönderfalla genom en mångfald av olika enskilda predikanters meningar och personliga gottfinnande. Läran kan bli mycket ensidig, ofullständig och till slut helt fragmentarisk. Att som många frikyrkliga gör, frånsäga sig varje form av auktorativt läroämbete, hur olika det än skulle kunna utformas, och bara hänvisa till varje enskild troendes förmåga att själva läsa Bibeln och bedöma allt utifrån sin egen begränsade upplevelse och erfarenhet är, menar jag, ohållbart. Det har inte visat sig vara en framkomlig väg utan har istället lett till en enorm godtycklighet i bibelutläggningen. Dessutom blandar många lätt ihop hur Bibeln utläggs dogmatiskt och hur den läses uppbyggligt, vilket är två skilda saker.» (4)

Ulf Ekman marginaliserar och polemiserar de väckelsekristna genom en del av sina uttalanden och man ser tydligt hur han genom sin undervisning skapar en bild av att den hierarkiska ordningen och den apostoliska successionen är en garanti och beskyddare för det som han själv karakteriserar som den «äkta kristna tron». Jag anser att detta är farliga tankar och att det strider mot Guds ordningar för både församlingen och den troende. Det Ulf Ekman säger om de väckelsekristna, den enskilde troende (det allmäna prästerdömet) och försoningens realiteter i form hierarkiets återuppbyggnad där den troende görs beroende av ett speciellt prästerskap som ska tolka och förstå Bibeln för dem, är något vi borde ta allvarligt. Vad är det Ulf Ekman kommunicerar och vad är hans mål med det han gör? Också här måste vi våga ifrågasätta om hans undervisning är biblisk eller inte, och framförallt vad den leder till.

Ulf Ekman och de prästvigda ledarna på Livets Ord anser sig alltså tillhöra den apostoliska successionen. Som jag tolkar det menar han att den historiska kyrkan är stammen och att vår tids kristna rörelser måste hålla oss till stammen och roten för att bevaras i tron. Att skilja sig från stammen säger Ulf Ekman är farligt. Visst har Livets Ord förändrat sig, något annat vore onaturligt för en 25 åring, men är folk medvetna om vilka fundamentala förändringar som ägt rum egentligen? 

Jag tror inte Ulf Ekman är ond på något sätt. Han följer sin inre övertygelse och måste förstås utifrån detta perspektiv. Han har heller inte fel i allt han skriver, säger och gör. Orsaken till att jag skriver om Ulf Ekman och Livets Ord baserar sig inte på en önskan att hitta så många fel som möjligt, men självklart önskar jag belysa det jag anser är fel. Att skriva en artikel om den apostoliska succesionen och visa till olika uttalanden gjort av Ulf Ekman handlar inte om att skapa en sensation men att belysa en hållning hos Ulf som gör att vi kanske kan förstå han bättre. När det är sagt tycker jag hela den apostoliska succesiontanken är elitistisk och sekteristisk och har svårt för att se att det finns grundlag i Guds Ord för den. Att en utvald prästelit skulle ha rätt att bedöma hur Bibeln ska tolkas och därmed styra vad människor ska tro är en osund tankegång. I en kommande artikel om hierarki och den nytestamentliga församlingsstrukturen hoppas jag kunna visa till vad jag anser är rätt andligt ledarskap enligt Guds Ord. Ulf Ekman har rätt i att det behövs en viss strukturell ordning i församlingen, men att Gud skulle ha utvalt ett prästerskap som till alla tider bestämmer vad som är den «äkta kristna tron» är att begränsa den Helige Ande. Jesu försoning öppnade dörren in i det allra heligaste för var och en av oss som tagit emot Jesus som vår frälsare och det kan ingen levande människa förändra på oavsett titel.

Den apostoliska succesionen har fört till att väckelsekristna upp igenom kyrkohistorien förföljts i uppdraget att bevara och försvara den «äkta kristna tron». Tendenserna finns även hos de som idag anser sig vara en del av den apostoliska successionen där man ibland på ett kraftfullt sätt tar i bruk de medel man menar gynnar det uppdrag man har – bevarandet av den «äkta kristna tron». Jag skulle önska att Ulf Ekman och de prästvigda ledarna inom Livets Ord svarar på hur de ser på sin roll som arvtagare till den apostoliska successionen och hur det ger sig utslag i trosrörelsen. Jag hoppas också på en precisering av vad som är Ulf Ekmans mål med hans arbete för en enad kristenhet. 2005 får man intryck av att det enda riktiga är att hålla sig till stammen och roten som är det historiska arvet/kyrkan, medan han 2008 är tydlig på att det inte är ett mål att alla kristna skal in under påven. Det är möjligt att jag som enkel lekman missat något och därför ber jag om ett förtydligande så att vi som tillhör den delen av kristenheten Ulf Ekman menar bör hålla sig till stammen får ett svar på detta (Se faksimil från Magazinet / Världen idag). 

Ett känt ordspråk säger att  – «den som inte känner sin historia är dömd att upprepa den»

Det gäller även kyrkohistorien…

Källor

(1) Keryx nr. 4, 2005 Sid 14-15

(2) Norska Magazinet / Världen idag 13 januari 2005

(3) Enhet under påven? av Tomas Dixon, sid 54. Gospel Media

(4) Keryx nr. 1, 2006 sid 6-7 (Synen på Israels återupprättelse av Ulf Ekman)

Se också Joachim Elsanders blogg där han tar upp liknande frågor.
Aletheia skriver också om ett liknande ämne.

___________________________________________________________