Även om det fanns det man kan kalla ”heliga handlingar” i den apostoliska församlingen, som dopet och nattvarden, fanns det inga ”sakrament”. Professor i kyrkohistoria, Gunnar Westin, skriver:

”Den romersk-katolska teorin att kyrkoinstitutionen, hierarkin och den sakramentala liturgin fanns redan i urkristendomen som grundläggande och väsentliga element, har genom tiden haft många försvarare. Kyrkan som mysterieorgan, en ”under och nådanstalt” som hålls uppe av sakrala element och kulthandlingar, har fått tillslutning även från protestantiskt håll. För andra är detta ett historiskt faktum att detta är främmande för Det Nya Testamentet och församlingarna som omtalas där”. 

Westin hävdar vidare att det var en främmande tankegång i NT att de kristna ledarna hade en sakral postition i likhet med kultpräster och mystagoger inom judedomen och de hedniska religionerna. Det fanns heller inte någon altar eller tempeltjänst på den här tiden.

Allt eftersom kyrkans ledarskap fick större och större makt, började den gammal-katolska kyrkan ta form.

”Den upprätthålls av judiska ämbets och offerbegrepp, romersk-juridiska föreställningar och praktiskt-kyrkliga auktoritetsbehov. Det var framförallt den monarkiska biskopens krav på personlig auktoritet i lärofrågor, som mer än något annat markerade det nya kyrkobegreppet. En hierarkisk och sakral orden skapades, och man åberopade det gamla testamentets judiska förebilder. Sådana offerpräster med heliga rum och altare fanns ju inte i urkristendomen.”

Det yttre blev mer och mer viktigt, på bekostnad av det inre. Ett sådant exempel är barndopet, där yttre vattendroppar fick en magisk betydelse, där det tidigare varit avgörande att man först omvände sig i sitt innersta. Kyrkohistorikern Dr. theol Em. Linderholm skriver följande om den magiska sakramentläran:

”Det var ett stort, olyckligt felsteg, när oldkyrkan omkring år 200 överförde de nytestamentliga bekännelserna på det då nyligen införda barndopet. Bekännelser om det urkristna dopet och de erfarenheter de vuxna och troende kristna gjorde vid sitt dop, helt till den religiösa höjdpunkten och dess känsla av en totalt ny skapelse. Man fick då stora problem med barnen, och tiden var fullt av magiska föreställningar som hade smält samman med de religiösa. Och det gick som det gick: Barndopet fick sin senare bevarade ingång till kyrkorna. Spädbarndopet tog över allt mer.”

Att barn skulle vara syndiga, eller behöva frälsning trots sin oskuld, slogs senare fast som ett faktum genom Augustins arvsyndlära.

Man började ”vigsla” både byggnader och dopvatten och gav dessa ett värde I SIG SJÄLV. Samma magi tllades också nattvarden. Från att vara en måltid till minne om Jesu försoningsverk, blev den till något magiskt-sakramentalt, tydligt baserat på den tidens ockulta föreställningar. Nattvarden var plötsligt ett ”offer” där Kristi kropp och blod belv offrat på nytt, och där prästen ”förrättade” det hela. Förkunnare blev ”offerpräster”, så som judarna hade i det gamla förbundet. Arve Arrestad skriver i sin bok ”Den forfulgte menighets historie” (”Den förföljda församlingens historia.” Övers. anm.) :

”Nu byggdes det praktfulla kyrkor där man kunde samlas för att ta del i offerhandlingen och på ett kultaktigt sätt ha samvaro med guddomen. Den urkristna uppbyggelsegemenskapen med fri bruk av nådegåvor och den enkla samlingen runt Herrens bord försvann mer och mer till fördel för en opersonlig, sakramental och liturgiskt tempelgemenskap, med biskopen som centrum och Kristi ställföreträdare.”

Man kan med god grund hävda att den tillstelnade liturgiska gudstjänsten fick mer och mer plats allt eftersom de andliga nådegåvorna sakta men säkert försvann från församlingen. Men under allt detta fanns det alternativa samfund som tillvaratog den enkla ordningen från den urkristna församlingen. Som regel stämplades de som kättare. Arrestad:

”Det har inte lyckats för MÄNGDEN av troende att hålla fast vid detta (urkristendomen) genom tiderna. De olika grupperingarna och riktningarna som uppstod hade ofta bara delar av hela sanningen. Trots detta kan man inte vara blind för att det under hela nådens och Andens tidsålder har levd ett ringa och föraktat och lite erkänt folk, vars stora förtjänst varit att de hållit urkristendomen levande i sina liv.”

En sak de flesta ”kättare” haft gemensamt, är att de har ansett att den magiska sakramentläran vara meningslös. Det är svårt att veta vart alla stod läromässigt, för den katolska kyrkan har skrivit många saker om dem som är regelrätt lögn, och troligtvis användes ordet ”gnosticism” oftare än nödvändigt. Man talade till och med om sådana saker som barnoffringar och sexuella orgier, på samma sätt som romarna spred rykten om de kristna i för-katolsk tid. ( I ljus av detta får ord som ”romerska kyrkan” en annan betydelse!) Ofta blev också ”kättare” genom våld pressade att erkänna förfärliga saker. De hade valet mellan att erkänna lögner och slippa tortyr, eller säga sanningen och bli torterade. 

Läser man lite mellan linjerna, de gångerna linjerna i sig själv inte är tydliga nog, ser man att det hela tiden handlar om en strid mellan Andens kraft och yttre former. Ibland kan en del referat från förhör av kättare påminna om rättegången mot Jesus: Här är det två olika världar som kolliderar, och man talar förbi varandra. Den ena talar andligt, den andra tolkar det som politisk maktkamp.

Jag är medveten om att kyrkohistorien inte är svart/vit, och att det ofta är människor som har läst väldigt lite som ser den så. Men även om våldet i en del fall gick motsatt väg, är det otvivelaktigt den katolska kyrkan som framstår som själva Övergriparen genom historien. Jag känner att en del av vår moderna kristendom bara blir skummare och skummare ju mer historia jag läser när man upptäcker sakers ursprungliga upphav. Jag känner att allt större behov för att göra som tusentals av Jesustroende ”kättare” gjort innan mig: ”Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek.” (Hebr. 13:13) Som tur är har så pass många andra känt så genom århundraden att det finns alternativa församlingar, för ingen tjänar på att vara en ensam varg. Ingen tjänar heller på att vara historielös, så som en del anklagar oss att vara. Det är just historien som har framkallat behovet för en ny tankegång.

David Åleskjær

______________________________________________________________

David Åleskjærs blogg

(Svensk översättning: Andy)

Lite twingle från Dagen.se
Lite mera om kyrkan och makt

______________________________________________________________