Cross in sand - by Andy©

Det är en enorm skillnad mellan att en elit av kristna institutionsbasar kommer överens om att samlas under samma paraply, och på att kristna som individer ledda av samma Gud enas i sin gemensamma kärlek till Gud. Detta är alltså två helt olika saker, och den förstnämnda är ingenting annat än vad bibeln kallar för en världslig ordning.

Man väljer den förstnämnda vägen, den med institutionerna, när ens tro inte räcker. När man har slutat tro att Gud kan ena sitt folk och bygga upp en kyrka som bygger på bibelns principer utan människans hjälp – då börjar man arbeta efter världens mönster, och samlas till diskussioner och kompromisser.

Ett vanligt grepp för att åstadkomma denna form av enhet är att skrämmas. Om man hänvisar till en auktoritets legitimitet och hävdar att de som inte erkänner denna auktoritet har ställt sig utanför Guds ordning – så gör man sig till talesperson för Gud själv och bär ansvaret för konsekvenserna som kommer om man skulle ha råkat ta miste. Jag förstår inte hur någon äkta kristen törs göra detta – tror man på Gud, så förstår jag inte hur man kan vilja ta Guds plats.

Nu senast talas det mycket i vissa kretsar om den apostoliska successionen, som gör gällande att legitimt ledarskap för Guds församling överförts i obruten ordning sedan Jesu tid. I kombination med pratet om denna ordning, gör man gällande att de som inte accepterar denna ordning står i uppror emot Gud själv. Men i själva verket är det bristen på tro som gjort att man kräver giltighet hos ett system som fungerar om så Gud inte ens skulle existera. Ett system som bygger på makt och kontroll, med ett falskt skimmer av fromhet och gudsfruktan. Ett system som i forna tider förtryckt alla som inte böjt sig för det, och skulle gjort så än idag, vore det inte för dem som satte Guds röst högre än människors. De som reformerat och återskapat kyrkan med alla dess grenar.

Några vill samla alla dessa små grenar och binda ihop dem snyggt till en bunt ris. Jag tror inte att den som vill detta är Gud. Jag tror snarast att Guds modell är att alla små grenar vajar åt samma håll när vinden blåser, snarare än när en elit viftar med risbunten.

Jag är kristen och har trott sedan jag blev kristen för femton år sedan, att Gud önskar enhet mellan alla kristna som en förutsättning för att kyrkan ska nå framgång. Men vägen dit är inte att använda sig av mänskligt konstruerade institutioner, om så Guds namn falskeligen används som reklam för detta mänskliga system.

Du som längtar efter enhet – se upp så att du inte hamnar i risbunten, där möjligheten att svaja för vinden skurits av när grenen kapades från trädet – dvs Kristus.

Den kristna vandringen är inget soloprojekt. Alla kristna behöver resten av kyrkan. Alla som tar sin tro på allvar behöver ansvarighet inför andra kristna, liksom inför bibeln. Men det är inte meningen att den som bär ansvarigheten även ska vara en medlare mellan dig och Gud. Endast en person är medlare mellan Gud och människa, och det är Jesus Kristus. Ingen människa. Ingen kyrka. Ingen institution. Endast Jesus Kristus och det kors han erbjuder.

Korset är dock något som inte sammanfaller med människans natur. Människan kan gå nästan hur långt som helst för att försöka kringgå korset, och återskapa det man tror blir effekten av ett äkta korsverk. Människans svar på korset är institutioner som har makt och kontroll som sin djupaste natur. Institutionerna tämjer människans kött och lär det gå i koppel och sitta fint. Men bibelns berättelse om köttets öde är en annan – köttet måste dö.

/John Nilsson

Min blogg hittar du här - http://polaritet.blogspot.com/

___________________________________________________________________