I det sammanhang jag har min bakgrund ifrån, Trosrörelsen, har det sedan tidigt 80-tal talats om maktmissbruk från pastorers sida, och människor vittnar om djupa sår, ensamhet, utfrysning, hur de hamnat utanför församlingsgemenskapen osv. Gemensamt för många av dessa är att personer man borde förvänta att sökte upp dessa, inte gjort det, och bortförklaringarna har i mina ögon ofta varit mycket svaga. Man har i en del fall lagt felet på dessa sargade personer och därmed låtit bli att söka upp de behövande. Nu är det faktisk inte så att man behöver uppleva vare sig maktmissbruk eller utfrysning för att märka att ett antal av dem som kallar sig herdar endast är det i titeln, men inte i praktiken.

"Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig."

På slutet av min tid i trosrörelsen var vi trötta på det vi upplevde som falskhet hos en del människor och en kristendom som handlade om att tjäna pastorn och en vision. Trots att vi var engagerade i arbetet, kände vi oss bara utmattade och upplevde heller ingen tacksamhet från ledarna. Vi bestämde oss för att ta en paus från församlingen och var faktiskt borta från den under ett års tid. Under detta året var det ingen som tog kontakt. Ingen! Ingen pastorer som ringde, besökte oss eller undrade hur vi hade det, och för oss bekräftade våra erfarenheter att detta var i allt för stor grad var en kristendom där kärleken inte hade den platsen den borde ha. Detta är ett sjukdomstecken i kristenheten som måste tas mer allvarligt än att bara avvisas som kritik mot ledare, för det är något grundläggande fel när kristna ledare inte bryr sig i att människor far illa och mår dåligt.

Vart var de uppsökande herdarna som lämnar de 99 och söker upp det förlorade fåret? Finns dessa överhuvudtaget idag? Har vi helt missat vad Jesus, Petrus och Paulus undervisade om detta, för detta är ingen parentes i den kristna undervisningen, men något av det mest grundläggande sanningarna. Om vi verkligen ska gå på djupet med detta problem, behöver vi ta för oss den destruktiva tankegången och felaktiga läran om det hierarkiska ledarskapet där Ignatius av Antiokia lyfts upp som en apostel för maktmissbruk av herdeämbetet. Jag ska inte gå in på hans undervisning idag, men jag vet att hans läror om hierarki är omtyckta av ledarskapet på Livets Ord i Uppsala, min tidigare församling. Historien visar att inte all frukt varit lika god, något man kan få intryck av när man ser de proffsigt gjorda videorapporterna som presenteras av Livets Ord på både konferenser och nätet. Tänk om man hade lagat en videorapport som tog för sig fallfrukten, frukten som ramlade ned från trädet och ruttnade. Hur många skulle vilja se den videon och framförallt – hur hade man reagerat?

Nu hoppas jag inte att man gör detta, men att man hellre rannsakar sitt hjärta och frågar sig hur man kan nå människor som har behov för förlåtelse och upprättelse. Priset kanske är högt då dessa personer i en del fall utsatts för behandling av just de ledarna som skulle behöva visa sig som äkta herdar. Jag säger inte att det inte finns äkta herdar inom trosrörelsen, men det är i denna rörelsen jag har de flesta av mina erfarenheter, och jag har sett hur maktmissbruk och hårdhet sårat och skadat människor.

Personligen blir jag ledsen när jag hör om människor som av olika orsaker hamnat utanför den etablerade församlingsgemenskapen och som känner sig helt överlämnade. När jag var med i trosrörelsen talade vi ibland om vad som hände med Jehovas Vittnen som gick ut från sin rörelse. Vi talade om dem som en sekt där församlingen och ledarna behandlade dessa personer som persona non grata, men efter mitt utträde från trosrörelsen har jag insett att vi var precis likadana, kanske värre.

Vad sa då Jesus, Petrus och Paulus som i mina ögon står i kontrast till en del kristna ledare i vissa sammanhang i dagens Skandinavien?

Jesus
”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det?” (Lukas 15:4)

Den som känner till vad Jesus undervisade i detta ämne ser hur han med sina liknelser illustrerar hur stark omsorgen är för de som hamnat snett, de förlorade, och oavsett hur fel dessa personer i utgångspunkten hade så visar ände Jesus och Fadern hur enormt mycket de älskar dessa. Det är en vilkorslös kärlek från Faderns hjärta, och detta borde definitivt vara ett exempel till efterföljelse hos de som kallar sig herdar idag.

Petrus
”Jag uppmanar nu de äldste bland er, jag som själv är en av de äldste och vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som kommer att uppenbaras: var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. När den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar.” (1 Petr. 5:1-4)

Petrus visar liksom Jesus med detta att det är kärleken som ska vara drivkraften hos herdarna och inte ens egna motiv. Dessa ledare ska inte uppträda som härskare, men utifrån ett ödmjukt hjärta tjäna i den uppgift de anförtrotts. Det står i skarp kontrast till den hierarkiska modellen som finns i allt för många kristna sammanhang idag. Det är tragiskt att man överhuvudtaget kan tro att det är rätt att utöva auktoritet utifrån hierarkiska principer som inte har grundlag i det nya testamentet. Här lutar man sig hellre mot kyrkofäder och Traditionen som lyfter upp det som efter min förståelse är en obiblisk modell, och som i sin tur ger en sk. huvudpastor allt för mycket makt och stjärnstatus.

”När man ser att biskopen tiger bör man frukta honom desto mer. Var och en som husets herre sänder som en förvaltare bör vi ta emot på samma sätt som den som har sänt honom. Det står alltså klart att man bör beakta biskopen som Herren själv” [...] ”Därför bör ni vandra enligt biskopens vilja, något som ni också gör.” [...] ”Låt oss därför vara angelägna att inte sätta oss upp mot biskopen så att vi underordnar oss Gud.” (Från Ignatios brev till Efesierna, ur ”De apostoliska fäderna”. Keryx nr 4, 2004)

Se vad Johannes sade om en person som ville vara den främste (kanske huvudpastor?), och notera att det omtalas som något negativt. Lägg också märke till hur denna använde makt för egen vinning.

”Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som älskar att vara den främste bland dem, vill inte ha med oss att göra. Om jag kommer skall jag därför påminna honom om vad han gör, hur han sprider elakt förtal om oss. Och han nöjer sig inte med det utan vägrar dessutom ta emot bröderna, och när andra vill göra det, hindrar han dem och driver ut dem ur församlingen.” (Johannes tredje brev v. 9-10)

Paulus
”Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.” (Apg 20:28)

Paulus talade mycket om de äldste och instruerade Titus att insätta äldste i varje stad på Kreta. Kriterierna för att vara en av de äldste var stränga, men vi ser också här att omsorg och kärlek är viktiga egenskaper (se Tit 1). Så var finner vi de goda herdarna som lämnar flocken för att uppsöka dem som kommit bort, de sårade, de som kanske ligger i diket? Som jag kan se det så omtalas de äldste som församlingens ledare. De omtalas alltid i flertal och jag anser alltså att det finns god grund för att påstå att dagens ordning med en huvudpastor inte är biblisk. Den enda gången ordet huvudpastor framträder i Bibeln är i 1 Petrus 5:4. Ordet på grekiska är archipoimēn och betyder ”den översta herden” (pastor är det latinska ordet för herde). Lägg märke till att den enda gången denna benämning används talas det om Jesus, inte en mänsklig ledare i någon församling, men om församlingens huvud och Herre – Jesus Kristus.

Därför bör ingen pastor tilltalas med en titel som endast Jesus har, men han bör följa Jesu undervisning om vilkorslöst tjänande. Givetvis ska vi respektera våra andliga ledare om de följer anvisningarna och kriterierna som finns i Ordet , men en del pastorer behöver kliva ned från sin pidestal och börja tjäna i stället för att bli tjänade. Det sistnämnda är tyvärr ofta en regel hellre än undantaget i vissa karismatiska sammanhang. Vad tänker du om andligt ledarskap, om herdar och vilkorslös kärlek där fokuset är Faderns omsorg för de som behöver det mest? Vilka erfarenheter har du med goda/dåliga herdar. Vad ska till för att ledarskap i olika sammanhang ska vakna upp och förändra sig där det behövs förändring?

”HERREN (Yĕhovah) är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.”

Länktips
Roland Utbult lämnar KD
En kyrka utan Kristus?
Har USA’s kristna förändrat världen?
Aktion mot asylsökare i kyrka upprör – Dagen & Vårt Land
Präst ber om ursäkt Präst ber om ursäkt II VG