För er som följt vad denna blogg skrivit om den nya ekumeniken och speciellt Ulf Ekman och Livets Ords vandring på enhetens väg, kommer jag än en gång uppsummera några av de mest essentiella händelserna under de sista två åren. Jag gör detta än en gång för att du ska ha något att se tillbaka på när de nästa stegen tas, för jag tror att en del steg kommer tas under 2010 och några av dessa kommer vara avgörande för en del människor.

Livets Ord har uttalat att de inte önskar föra kristenheten in under påven, men när man sett vad Ulf Ekman gjort under de sista åren undrar man om han egentligen förstår hur hans olika uttalanden och handlingar uppfattas. Journalisten och författaren Thomas Dixon  påpekar i sin bok ”Enhet under påven?”¹ att man stödjer mer än man vill, och kanske det är just detta Ulf Ekman gör?

Östanbäcksuppropet

De kristna ledare som samlades under det så kallade Östanbäcksuppropet² där man gav sitt stöd till byggandet av Enhetens kyrka, uttalade gemensamt något som är svårt att missuppfatta. Ulf Ekman var en av dem som signerade detta upprop. Thomas Dixon ställer en berättigad fråga efter citatet från uppropet.

”Ett genomgående drag i den monastiska rörelsen har varit en djup känsla för samhörighet med hela kyrkan. Kloster och kommuniteter är ett allmänkyrkligt alternativ till sekterism och separatism. Till skillnad från många andra väckelserörelser och reformationssträvanden har de monastiska avstått från att bilda nya församlingar och kyrkor. En medveten ekumenisk kallelse, grundad på övertygelsen om ’en enda, helig, katolsk kyrka’, präglar många av de kommuniteter som växer fram i vår tid – även i samfund som tidigare inte haft sådana gemenskaper.”

Hur tror undertecknarna att detta uppfattas?³)

När man samtalar med en del människor inom Livets Ord säger de ofta att ”Livets Ord har inte förändrat sig som ni påstår, vi är de samma, har samma dna som vi haft hela tiden, samma vision som alltid, vi är inte på väg mot Rom,” etcetera. Blundar man för de radikala teologiska förändringar som ägt rum? Blundar man för de samtal Ulf Ekman för med Vatikanen och höga personligheter inom den katolska kyrkan och som uttryckligen uttalat att det är just enheten som präglar dessa samtal, och att man önskar om möjligt inleda officiella dialoger med katolska kyrkan⁴? Blundar man för att man numera accepterar det som tidigare karakteriserades som mörker⁵?

Var det ingen som reagerade på samtalet Ulf hade med Sveriges katolska biskop Anders Arborelius då denne sa att ”påven är själva symbolet, garantin för enheten”? Ulf Ekman sa inte emot biskopen, något som kan uppfattas som att han håller med honom angående påvens roll och betydelse. Det är fler än mig som tänker så.

”Sveriges katolska biskop Anders Arborelius sa, när jag intervjuade honom för Charisma, att frikyrkliga ledare som Peter Halldorf och Ulf Ekman enligt han, biskopens, uppfattning börjat inse påvens betydelse som ”symbolfigur för enheten.”⁶

Om det är så att de katolska ledarna uppfattar att Ulf Ekman och Livets Ord i allt större grad erkänner och accepterar påven och en del katolska dogmer, kan man kanske med rätt ställa frågan hur det kommer sig att så många inom Livets Ord inte gör det?

Det är för mycket som skett under de senare åren som gör att jag har svårt för att avfärda att Livets Ord, medvetet eller ej, sakta men säkert är på väg mot en enhet som tyvärr har Rom som destination. Jag betvivlar att medlemmar och en del ledare inom rörelsen verkligen kan säga ja och amen till det som sker, och jag ställer mig undrande till Ulf Ekmans syfte med delar av det han sysslar med. Vågar verkligen ingen resa sig och säga att det räcker nu? Vad handlar allt detta om egentligen?

Kackalorum

Under förra årets Nyårsfestival talade Ulf om att det skulle ske något som verkligen skulle skaka om och att det som skedde på 80-talet inte var något i jämförelse. Jag minns ju 80-talet på Livets Ord med skräck, så detta ”kackalorum” som Ulf talar om bör med andra ord vara något väldigt stort. Jag återger här vad han sa⁷.

”På samma sätt finns det liknande tillfällen som blir fullständiga överraskningar. Och nu ska vi ju inte avslöja det, men jag kan ändå säga så mycket som att det blir en chockeffekt i den Helige Ande och ett kackalorum utan like. 80-talet kommer att vara som en liten bris jämfört med det kackalorum som kommer en bit framåt om de här bitarna kommer samman, och om den här koordinationen kan ske, om den här andliga mognaden kan inträffa […] Det kommer att ske, det kommer att […] det är en mobilisering.”

Vad detta ”kackalorum” var avslöjades inte vad jag känner till, och jag fick en känsla av att Ulf delade med sig av denna ”profetia” till konferensdeltagarna för att de därigenom ska känna att det är med på något extraordinärt och helt unikt. På så sätt skapar man samhörighet och till dels lojalitet. Jag känner igen detta från min tid i rörelsen, och med faciten i handen skäms jag ibland för att man bet på. Då vi under 2009 inte sett något av detta ”kackalorum” gissar jag att året använts som ett mobiliseringsår, för att använda Ekmans retorik. Som jag skrev i rubriken här ovan tror jag att det kommande året kan bjuda på en del tydlighet med tanke på det som sker inom enhet och ekumenik, och då givetvis inom Livets Ord. Jag antar också att Ulf och hans allianspartners använt tiden efter förra Nyårsfestivalen väl, och att många pusselbitar lagts på sin rätta plats så att bilden snart framträder tydligt. Det förutsätter att de har hatt de rätta koordinaterna väl att bemärka.

Om 2010 är ett år där skiljelinjerna markeras tydligare, så är det också ett år där gräsrötterna i större grad kommer att mobilisera och söka sig närmare varandra. Gräsrötterna är nog en större gruppering inom kristenheten än vi anar, men vi behöver samla oss och våga mer. Därför ser jag väldigt positivt på det nästa året och vilket kackalorum som än kommer vet jag att gräsrötterna allt mer kommer upptäcka och leva ut Johannes 17-enheten. Denna enhet skiljer sig markant mot den organiserade enheten som i en del fall framförhandlas. Jag gläder mig över att vara en av gräsrötterna och är privilegierad att få delta i något som kommer lämna bestående frukt efter sig.

Vad kommer du att göra under 2010? Vad du än bestämmer dig för önskar jag dig ett fantastiskt gott nytt år.

På återseende!

1. Enhet under påven, 2008 sid 53.
2. se Världen idag’s artikel i ”Lögn eller sanning?
3. Enhet under påven – Thomas Dixon 2008, sid 55. (Se också min tidigare artikel ”Enhetens dolda ansikte”
4. Se ”Organisatorisk enhet”
5. Se artikeln om retreaten på Berget
6. Enhet under påven – Thomas Dixon 2008, sid 121
7. ”Fördomar eller fakta” – Gammal artikel från 11 jan d.å.

I Sverige talas det idag mycket om behovet av ekumenik och enhet. Många välkomnar detta budskap. Men vilken slags enhet är det man förespråkar? Är det Bibelns enhet det handlar om eller är det någon annan enhet?

1867 ”profeterade” en katolsk präst vid namn Don Bosco följande om framtiden:

”Det kommer att bli kaos i kyrkan. Lugnet kommer inte att återvända förrän Påven lyckas förankra Petri båt mellan de två pelarna ‘eukaristisk tillbedjan’ (1) och ‘hängivenhet till Vår Fru’” (2, 3)

Katolska Kyrkans enhetssträvanden idag bygger framför allt på dessa tre fundament:

1. Påven 2. Mässan och 3. Jungfru Maria.

Lägg märke till att detta inte handlar om en enhet på Ordets och Andens grund, utan om en enhet byggd i första hand på kyrklig hierarki, religiösa ceremonier och utombibliska traditioner.

Förbundet för Kristen Enhet (FKE) bildades redan 1965. De förklarar i sin målsättning: ”Förbundet arbetar för en enad kristen kyrka med biskopen av Rom som enande och enad gestalt.” (4) Här är agendan glasklar och budskapet tydligt. Det är under påven som Kyrkan skall enas. Det anmärkningsvärda är att vid FKEs vårstämma 2006, var företrädare för såväl OAS rörelsen som Livets Ord gästtalare. Peter Halldorf, en av pingströrelsens mest inflytelserika ledare, har också sagt att vi alla måste böja vår nacke för Petri ämbete5. Exemplen kunde mångfaldigas när det gäller det inofficiella erkännandet av påven som högste ledare i den ekumenik som man nu arbetar på både inom såväl OAS-rörelsen, trosrörelsen, stora delar av pingströrelsen och en växande del av den övriga kristenheten.

Den mest dramatiska förändringen har onekligen skett inom Livets Ord. Ulf Ekman hävdade under sitt vårseminarium 2007, att precis som Kyrkan var ett under de första 1000 åren, så kommer den att bli ett igen innan Jesus kommer tillbaka. ”Jesus kommer inte för att hämta ett harem utan en enad brud”. Kyrkan kommer återigen att bli ett. Samtidigt har Livets Ord gjort en markant kursändring på vart och ett av de tre områden som den katolske prästen Don Bosco beskrev som nyckeln till enhet i sin ”profetia” för 150 år sedan.

Ulf Ekman reser numera till Rom och förhandlar med påvens representanter om enhet i kyrkan. Han har skrivit en ny bok om nattvarden i linje med den katolska mässan (6), som lovordas av katoliker. Mariastatyer, halsband med Maria bilder, etc syns mer och mer bland medlemmarna. Medlemmar studerar idag för att konvertera till katolska kyrkan. Vem kunde föreställa sig allt detta för bara fem år sedan?

Ulf Ekman vill se väckelse i Sverige och Europa. Det vill även Katolska Kyrkan. Men frågan vi måste ställa oss är: Vilken väckelse handlar detta om? Handlar det om den utlovade utgjutelsen av den Helige Ande i den yttersta tiden? Eller är det möjligen den yttersta tidens falska ”väckelse” som kommer att svepa in folkmassorna i en ekumenik ledd av antikrist? (Se t ex 2 Tess 2:1-12 och Matt 24:4-5,10-11)

Ett främmande evangelium

Låt oss titta på några uttalanden av både den förre och den nuvarande påven, som många ledare i Sverige idag vill ena hela kristenheten under. Så här sa Johannes Paulus II om eukaristin:

”Eukaristin är ett ‘missionerande sakrament’ inte enbart därför att missionens nåd strömmar ut därifrån, utan också därför att den innehåller i sig principen och den eviga källan till frälsning för alla. Firandet av det eukaristiska offret är därför den mest effektiva missionshandling i världens historia som den kyrkliga gemenskapen kan utföra.” (7)

Johannes Paulus använde effektivt mässan som ”missionsredskap” över hela världen inför miljontals människor, framför allt i Polen. Frågan vi behöver ställa oss är om denna ”eukaristiska väckelse” verkligen handlar om en väckelse av den Helige Ande. Vad har frukten av detta blivit i t ex Polen? De evangeliska kristna där säger att de är idag mer förtryckta i Polen än de var under kommunismen.

Är det bibliskt att ”mässan” är församlingens främsta missionssredskap? Står det någonting om ”eukaristiskt offer” eller om ”eukaristisk tillbedjan” i Bibeln? Innehåller eukaristin i sig den eviga källan till frälsning? Handlar inte Herrens måltid om en förbundsmåltid för dem som redan tillhör honom?

Den förre Påven hade som sitt livs valspråk och motto ”Totus Tuus Maria!” som fritt översatt betyder ”Allt till dig Maria!” Hans överlåtelse och hängivelse till Maria var total. Är detta bibliskt? Han förklarade också:

”Efter jag valdes till Påve då jag blev mer och mer involverad i den universella Kyrkan, kom jag till en liknande övertygelse: Om seger uppnås på det universella planet så kommer den genom Maria. Kristus kommer att erövra genom henne för han vill att Kristi seger nu och i framtiden ska förknippas med henne”. (8)

Jungfru Maria är enligt den förre påven, Kyrkans främsta redskap till att erövra världen. Kan någon påstå att detta överensstämmer med Guds Ord? Har vi råd att ignorera detta? Låt oss se vad den nuvarande påven säger om Jungfru Maria. Här kommer ett citat:

”Och låt oss bedja till Maria, vår Herres Moder, så att hon kan hjälpa oss att uppleva hennes kärlek som en kvinna och en moder, i vilken vi kan förstå hela djupheten i Kristi hemlighet”. (9)

Påven beder alltså till Maria. Men han går längre än så. Han påstår här att det är genom Maria som ”vi kan förstå hela djupheten i Kristi hemlighet”? Är detta ett äkta eller ett falskt evangelium? Jag riktar mig till Sveriges kristna ledare med ett citat av Paulus:

”Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium som ni tidigare inte tagit emot, då fördrar ni det bara alltför väl.” (2 Kor 11:4)

Endast en månad efter det att Benedikt XVI blev påve överlät han hela Kyrkan i händerna på Maria i skepnaden av en vit marmorstaty kallad Our Lady of Guadalupe. Denna staty står på den högsta platsen i Vatikanens trädgård. Så här bad Påven inför denna staty:

”Heliga Maria, som företrädd av Our Lady of Guadalupe, åkallas som moder till alla män och kvinnor i Mexiko och Latinamerika, uppmuntrade av den kärlek du inspirerar i oss, lägger vi återigen våra liv i dina moderliga händer. Du som är närvarande i Vatikanens trädgård, regera i hjärtana hos alla mödrar och i våra hjärtan. Med stora förhoppningar kommer vi till dig och förtröstar på dig”. (10)

För katolska kyrkan är Maria nyckeln till enhet, inte bara bland kristna utan bland alla religioner. ”Himmelens drottning” (se Jer. 7:18; 44:16-19) är den vanligaste titeln som används om Maria i de manifestationer av henne som uppträder på olika platser i världen, som t ex i Guadalupe dit tiotals miljoner människor vallfärdar varje år med påvens välsignelse. Samma titel används emellertid om liknande ”uppenbarelser”, både bland hinduer, buddister och taoister. Även miljontals muslimer har vallfärdat till uppenbarelser av Maria i t ex Egypten. I alla mariauppenbarelser är det alltid enheten som betonas. Hon är modern till alla.

Så här sa Benedikt XVI vid firandet av Marias upptagande till himmelen:

”Maria är upptagen med själ och kropp i himmelens härlighet, och med Gud och i Gud är hon himmelens och jordens drottning… Medan hon levde på denna jord kunde hon enbart vara närvarande hos några få människor… När hon nu är i Gud och med Gud, är hon närvarande hos oss var och en, känner våra hjärtan, kan höra våra böner, kan hjälpa oss med sin moderliga vänlighet… Hon lyssnar alltid till oss och är alltid nära oss och som Moder till Sonen, deltar hon i Sonens makt och hans godhet. Vi kan alltid förtrösta hela våra liv till denna Moder, som inte är långt borta från någon enda av oss”. (11)

Maria är alltså allestädes närvarande precis som Gud och hör alla våra böner! Är detta bibliskt? Är inte detta ett falskt evangelium? Den nuvarande påven sa vid ett annat tillfälle:

”Maria har vakat med moderlig ömhet över påveämbetet hos alla mina ärade föregångare. Var och en av dem har med pastoral vishet väglett Petri båt längs vägen av äkta förnyelse… Jag går denna eftermiddag till Piazza di Spagna till foten av den obefläckade avelsens staty… för att överlåta till henne den älskade staden Rom, Kyrkan och hela mänskligheten”. (12)

Himlens drottning? (Motivet är från Skattungbyn kyrka i Orsa. Foto: Andy)

Vi har alla ett ansvar

Många ursäktar den katolska kyrkan med att kritiken mest handlar om avarter i tredje världen. Uttalandena ovan visar att detta är helt fel. Hädelserna och det obibliska, falska evangeliet kommer direkt från högsta ledningen genom påven själv! Har vi råd att ignorera dessa hädiska uttalanden och arbeta för att denne man ska ena Guds församling som köpts med Jesu blod? Är det verkligen på detta sätt som bruden ska beredas för Messias bröllop?

Utvecklingen går nu med rasande fart. Är det meningen att vi ska verka för enhet bland alla kristna på påvens och den Katolska Kyrkans grund? Nej nu måste vi säga ifrån! Nyligen fick en pastor i norra Sverige ett mycket skakande budskap från Herren: ”Falsk enhet håller på att förkväva min brud!”

Om vi tiger nu så blir vi medbrottslingar till denna förförelse!

Jag riktar en utmaning till alla som läser detta. Ingen kan enligt min mening längre förhålla sig neutral till denna utveckling. Tiden har kommit då det är nödvändigt att ta ställning innan det är för sent. Antingen är du medskyldig till den utveckling som nu pågår med rasande fart, eller också står du upp för sanningen i Guds Ord och protesterar. Vi har alla ett ansvar i detta. Många väntar på din röst! Herren vill resa upp befriare. Du kan bli en av dem!

Antikrist kommer till slut att upprätta ett system där man varken kan köpa eller sälja utan att ta hans märke. Vi måste lära oss nu att ta ställning och inte kompromissa med vår överlåtelse till vår Mästare och vår inre övertygelse om vadsom är rätt och fel. När vi kompromissar ger vi automatiskt vårt stöd till det onda och dessutom trubbas så småningom vårt samvete av, så att vi till slut inte reagerar längre.

Endast den förföljda och den bibeltrogna församlingen får godkänt av Jesus i Uppenbarelseboken. Det är dags att beräkna kostnaden. Jag är övertygad om att vi till slut måste hitta tillbaka till församlingens ursprungliga rötter så som vi ser dem i Apostlagärningarna, om vi ska kunna klara oss från den sista tidens bedrägerier.

”Vaka alltid och be om kraft att kunna undfly allt det som skall komma och kunna bestå inför Människosonen.” Luk 21:36

Fotnoter

1. Den katolska läran att under nattvarden upprepas Jesu offer och man vänder sig i tillbedjan till det fysiska brödet och vinet som Jesu kropp och blod.
2. Dyrkan av Jungfru Maria.
3. Ted and Maureene Flynn, The Thunder of Justice, Signs of the Times, sid 213 (översatt från engelska)
4. Se http://kristenenhet.nu/
5. Påveämbetet
6. Den katolska nattvarden. Se fotnot 2 ovan!
7. Uttalande av Johannes Paulus II under ”The International Eucharist Congress”, den 21 juni, 2000 återgivet av L’Osservatore Romano, den 28 juni, 2000
8. Pope John Paul II, Vittorio Messori, editor, Crossing the Threshhold of Hope, New York, Alfred A. Knopf, Borzoi Book, 1994, Sid 215
9. Marian Thoughts of Pope Bendict XVI,” Online posting: www.udayton.edu/mary/popesaying.html, University of Dayton’s Marian Page, Dec 4, 2005.
10. Our Lady of Guadalupe Receives Papal Visit – We Place Our Lives in Your Maternal Hands.” Online posting: www.zenit.org, May 13, 2005
11. Benedict XVI’s Homiliy on Feast of Assumption – We Have a Mother in Heaven,” Online posting: www.zenit.org, Nov. 21, 2005
12. ”Angelus: Mary Has Accompanied Church in 40 years since Council,” Online posting: www.asianews.it/view_p.php?1=en&art=4831, accessed Dec 8, 2005

Twingly

En del tycker det är märkligt och mycket oroande att Ulf Ekman inte besvarade S-E Daniel Nilssons tre frågor om ”den nya enheten” den 8 jan i Dagen. Detta har lagrats ovanpå kritiken mot Enhetens kyrka-deklarationen och Östanbäcks uttalat organisatoriskt färgade strävan att föra kyrkan in under påven. Även andra har i många bloggposter fört fram de logiska frågorna på det här ämnesområdet. Detta är bakgrunden till videointervjun jag presenterar nedan. En del av det som sägs där kan somliga kalla spekulationer. Själv ser jag det som viktiga uttryck för en önskan om att Ulf Ekman ska komma ut med tydlig information om vad hans enhetssträvande innehåller och en stark maning till att han ska göra så. Så länge detta inte sker ökar faran för splittring.

Jag vill samtidigt mana kommentatorer att fundera noggrant innen kommentarer skrivs. Att omtala andra med etiketter ovärdigt en kristen är inte önskat här på bloggen, och kan du inte bemöta andras åsikter på ett sakligt sätt ombedes du låta bli att kommentera. Livets Ord med dess medlemmar och pastorer är människor som dig och mig, och oavsett vad andra än måtte mena så är de mina syskon även om vi ser olika på en del saker.

Intervju med S-E Daniel & John Nilsson from Andy on Vimeo.

I några dagar efter att min förra artikel publicerades funderade jag på vad som skulle skrivas om härnäst, och en tanke som dök upp var just det rubriken tillsäger – ”Vilken enhet önskar du?” Efter att jag bestämde mig för att skriva om detta läste jag Tomas Dixons nya bok ”Enhet under påven?” och kommer väva in en del av innehållet från boken i artikeln. Den blir med andra ord en blandning av mina egna tankar samt en recension av hans mycket läsvärda bok. En liten del med den apostoliska successionen finns också med.

Boken tar inte ställning mot katoliker och den katolska kyrkan som en del kanske tror. Tvärtom berättar Dixon mycket om de positiva upplevelser han gjort med katoliker. Det är ingen svartvit bok vi kan använda för att slå andra i huvudet med, men en bok som manar till bön för den äkta enheten, en enhet som tar utgångspunkt i Jesu bön i Johannes 17. Och det var just en känsla av nöd jag hade efter att ha läst boken. En nöd för att den äkta enheten syskon emellan hamnar i skymundan för den organisatoriska enheten som i allt för stor grad präglas av kyrkopolitik och hierarkiska maktanspråk.

Jag tar mig friheten att citera en del från Dixons bok, och speciellt de delar jag vill poängtera för att få fram vissa saker. Nu rekommenderar jag att du läser hela boken så att du själv kan få en fullkomlig bild av vad Tomas vill säga med sitt budskap. Han har trots allt levt i det jag skriver om och har både kunskap och erfarenheter jag inte haft så långt. Därför lyssnar jag när sådana talar.

Äkta enhet?

”En sak är klar: dagens enhetsrörelse har ett helt annat ansikte än 1970-talets och det tidiga 1980-talets. Den inkluderade också katoliker, men det som sades och gjordes då hade en annan ton. Idag hämtas inspirationen hos de katolsk-ortodoxa kyrkofäderna, hos ökenfäderna, i koptisk-ortodox -katolsk och möjligen högkyrklig-luthersk liturgi, på katolska vallfarter etc. Ulf Ekmans teologiska tidskrift Keryx har ett särskilt fokus på enhet. 2008 års utgåvor har dominerats av artiklar av typen ”Mötet med den odelade kyrkans tro” av Peter Halldorf, ”Ortodoxi” av den ortodoxe teologen John Behr och ”Kristi kropp” av Bo Brander, som är ”Fader Confessor” i Societas Sanctæ Birgittæ. Som sagt var: en helt annan ton!

Är det Johannes 17-enheten – den som jag privat kallar för ”Ingemar Källströms-enheten” – som dessa inflytelserika rörelser och personer står för? (1)

När jag läser Dixons bok känner jag igen delar av den från de artiklar jag själv skrev om olika saker i ämnet, bla Ulf Ekmans engagemang i Enhetens kyrka. Det var gott att se att fler än jag drog en del av de slutsatser jag gjorde m.t.p. Ekmans ekonomiska bidrag till Enhetens kyrka samt broder Caesarius uttalande om att Ekman är en av pelarna för projektet. När man då ser vilken vision som ligger bakom Enhetens kyrka kunde man fastslå att Ulf Ekman genom detta stöder enhet under påven vare sig han säger sig vilja det eller ej. Dixon skriver att man troligtvis stöder mer än man vill och just därför hoppas jag att man inom Livets Ords ledarskap förstår vilka signaler man skickar ut genom de olika projekt man deltar i och stöder.

Enhetens kyrka och retreaten på Berget i Rättvik med Per Mases som retreatledare är sådana exempel, och när det är sagt hoppas jag retreaten ställs in.

Varför ställde jag då frågan ”vilken enhet önskar du?” i rubriken? Är inte all enhet den samma och är det inte Jesu enhet från Johannes 17? Tyvärr så är det inte det, och därför diskuteras detta runt omkring på bloggar, i samtal och på konferenser. Vad är då skillnaden och hur vet man vad som är äkta och falsk enhet?

För den katolska kyrkan har målet med enhet varit oförändrat och målet har alltid varit att samla de kringspridda under Petrusämbetet. Peter Halldorf har för länge sedan böjt sin nacke för detta. Arborelius menar (enligt Dixons bok) att även Ekman börjat inse påvens betydelse som ”symbolfigur ”för enheten. (2) Ulf Ekman kanske inte säger rätt ut att han menar att kristna ska böja sin nacke för påveämbetet men om man ser på helheten i det han sagt, säger och gör är det bara en fråga om tid innan han uttalar detta offentligt. Detta är min högst personliga åsikt och ingen profetia eller konspirationsteori. Jag tror vi kommer se en tydligare bild av den organiserade enheten Ulf Ekman och Livets Ord tyvärr är en del av. Jag återkommer till de olika enheterna längre ned i artikeln.

”I Charisma-artikeln sa Ulf Ekman att väckelsekristendomen behöver en ”striktare ämbetssyn” och en koppling till klassiska läror”. Han sa vidare att det inte alls var som #vi fått lära oss”, att det ”från början”, det vill säga under den första kristna tiden, ”var happy karismatik och sen krånglade Katolska kyrkan till det. Så var det inte, det var ganska strukturerat”. När jag då frågade om han med den ”striktare ämbetssyn”, som han talade om, på något vis syftade på Katolska kyrkans upplägg med påven och biskoparna etc. blev svaret att behovet för stunden är att främja hjärtats enhet och bryta ned fördomar, inte att debattera teologi.” (3)

Här borde nog Tomas Dixon pressat Ulf Ekman en aning mer, och det är möjligt han försökte, för detta var ett allt för diplomatiskt undvikande svar på en viktig fråga som behövde besvaras. Bejakar Ulf Ekman Petri ämbete och vill han liksom Peter Halldorf uttala detta i tydliga ordalag? Utifrån en mångfald artiklar skrivna av Ulf Ekman om hierarki och den apostoliska successionen föreligger en förhållandevis tydlig bild av vart han står i denna fråga. Kanske han i 2009 kommer förtydliga detta i form av ett offentligt erkännande också?

Petri ämbete

I en artikel i Keyx som heter ”Det apostoliska uppdraget” skriver Ulf Ekman om den speciella funktion Petrus hade, och jag citerar en del från just detta avsnittet. Det är intressant att lägga märke till en del formuleringar.

”Hos evangeliekala kristna har Paulus en mycket framträdande plats och Petrus kommer ofta i skymundan. Lite förenklat kan man säga att Paulus är läraren och Petrus herden. Paulus hade hedningarna på sin lott och Petrus judarna på sin lott. Samtidigt måste man se att Petrus också hade ett vidare ansvar för hela Kristi kropp. Jesus hade ju bett honom vara herden för hans får, inte bara för hans judiska får. Vi har redan nämnt att det faktiskt var Petrus som legitimerade Paulus och inte tvärtom. Att Jesus kallade 12 apostlar och inte endast en, är givet. Det var ett apostoliskt kollegium med gemensamt ansvar för hela kyrkan. Inom denna grupp är det däremot lätt att identifiera Petrus som ledaren. Petrus nämns 114 gånger i evangelierna och 57 gånger i apostlagärningarna. Han är mycket mer framträdande än vad vi ofta vill erkänna. Han är den ende som Jesus ger ett speciellt namn, Kefas, klippan. Han ingår i den inre gruppen av tre specifikt utvalda. Han tilltalas speciellt av Jesu vid tre särskilda tillfällen. Det är dels när Jesus kallar honom Petrus och säger att han skall bygga församlingen på denna klippa (Matt 16:18-19)

 [...] ”Det är tydligt att Petrus kärlek till Jesus var mycket stor. I upprättelsen fick han sitt apostoliska herdeämbete. Han hade redan tidigare getts himmelrikets nycklar, Matt 16:19, och det var med dessa han på pingstdagen öppnade för Andens utgjutande över judarna, senare även i Samarien och så över hedningarna i Kornelius hus. Det är nog ingen tvekan att Petrus tjänst som universell herde är stor.” [...] ”Kyrkan är byggd på den apostoliska grunden och bär med sig den apostoliska  undervisningen med dess tidlösa sanningar och dess styrka. Den är universiell, allmännelig, både i kvalitet och kvantitet. Det innebär att i den finns allt som behövs för människors frälsning, både begynnelsefrälsning, pågående frälsning och slutfrälsning. Kyrkan, församlingen, har funnits i alla tider sedan pingstdagen och den finns på alla platser där evangeliet om Jesus Kristus har förkunnats och tagits emot i tro.” (4)

Det sista avsnittet får en att fundera på om Ulf Ekman accepterat den katolska dogmen ”Extra Ecclesiam nulla salus”. I samma artikel ger Ekman uttryck för apostlarnas suveränitet i förhållande till det allmänna prästerskapet, ett hierarkiskt tänkande där den troende försätts i en position där de görs beroende av ett prästerskap som är förmer än andra. Stämmer det överens med Bibelns lära att apostlaämbetet är förmer än andra troende och att de ska utföra uppgifter som är förbehållet endast dem? Givetvis är det skillnad på de olika nådegåvorna och funktionerna i en församling, men stämmer det som Ekman skriver i slutet av det jag återger här under, att vanliga troende inte bör undervisa i läran? Det kolliderar i så fall med Livets Ords egen vision enligt min ringa mening. Låt oss se på det korta citatet från Ekmans artikel, men försök få tag i detta numret av Keryx så att du kan läsa helheten. 

”Detta är vad äkta, andlig tradition är. Man överför från generation till generation, ledd av den helige Ande, det trosinnehåll som man fått meddelat från apostlarna. På detta sätt har kyrkan inte bara en apostolisk grund utan är också i sitt väsen och sin funktion apostolisk. När apostlarna insatte äldste, lade händerna på till exempel Timoteus och förordnade insättning av episkopos, (biskopar, församlingsledare) , så var det bland annat med syftet att ge ett skydd åt undervisningen så att den var i kompetenta händer. Paulus säger i Andra Timoteus 2:2: ”Och det du hört av mig inför många vittnen skall du anförtro åt pålitliga människor som i sin tur skall bli utrustade att undervisa andra.”

Bibeln är för alla, evangeliet är för alla men att undervisa i läran och förmedla det vi hört, det vill säga det apostoliska trosinnehållet, är inte för alla.” (5)

Har Ulf Ekman rätt i det han säger eller är detta ett sätt att legitimera de hierarkiska ledarstrukturer som infördes av Ignatios, biskop av Antiochia. Om honom kan vi samtala mer om en annan gång. Kom gärna med inspel på huruvida detta med att undervisa i läran är förbehållt det apostoliska prästerskapet.

”Därför bör ni vandra enligt biskopens vilja, något som ni också gör, ty ert ansedda presbyterium är förbundet med biskopen som strängarna vid en cittra.” [...] ”Håll er till biskopen och presbyteriet och diakonerna.” [...] ”Gör ingenting utan biskopen, bevara er kropp som ett Guds tempel, älska enheten, undvik splittring, var Kristi efterföljare liksom han är sin Faders.” (6)

Katolska kyrkans mål för enheten

Vi lämnar Ulf Ekman för en liten stund och återgår till Tomas Dixons bok igen innan vi avslutar. En ständigt återkommande fråga är om vi kan söka enhet med katoliker eller inte. Givetvis kan vi det! Det är skillnad på hjärtats enhet med frälsta människor från andra sammanhang och den institutionella organisatoriska enheten som man försöker uppnå genom ekumeniska samtal där obekväma frågor till stor grad utlämnas. Vad är då skillnaden på den äkta enheten och den organisatoriska? Tomas Dixon beskriver detta i sin bok, och jag citerar ett avsnitt.

”Så här sa Sveriges katolske biskop Anders Arborelius, när jag intervjuade honom i augusti 2008:

”Vi kan inte gå förbi Jesu egen önskan att all enhet måste relatera till Petrusämbetet.” (Petrusämbetet = påven.) Något annat kan inte Arborelius säga – vare sig nu eller i framtiden. Katolska kyrkans lära är nämligen inte bara bindande för alla katoliker, och självfallet i första hand för biskoparna, utan betraktas också som evig och fullkomlig. Den får alltså inte ändras, inte ens av någon framtida påve.” (7)

Målet för den katolska kyrkan i arbetet för kristen enhet leder i slutändan till Rom och påven. Så är det bara. Snart kommer Ulf Ekman tvingas ta ställning till huruvida han vill leda sin församling på den här vägen. Han har ju sagt via sin presstalsman att han inte har som mål att leda människor in under påven, men förr eller senare står han vid korsningen ”Point of no Return” och då måste han göra ett offentligt ställningstagande. Man leker inte enhet med den institutionella katolska kyrkan, och mitt intryck är att det är den Ulf i stor grad fört samtal med. Enhet med enskilda människor som bekänner Jesus som Herre och där Johannes 17-enheten präglar våra hjärtan och vårt sinnelag är något helt annat. Det bör vi be för så att vi kan upptäcka våra syskon i alla sammanhang. 

Förbannelserna i Trient

Under Trientkonciliet förbannade katolska kyrkan Luthers lära och reformationen, och för den som inte känner till detta kan det vara viktigt och intressant att veta vad de förbannade.

”Om du för exempel tror att Gud förlåter dig allting när du bekänner din synd och sätter din tro till Kristi ställföreträdande död på korset (oavsett om du gör detta på pingstvänners vis eller i högkyrklig-luthersk bikt), och att du med detta är välkommen i himlen, så står du under Katolska kyrkans förbannelse. Den förbannelsen spikades i Trient och gäller i evighet. Enligt Katolska kyrkan. Bara helt kort: Katolska kyrkan menar att förlåtelsen genom Jesus inte renar oss från all synd – det blir en rest som du måste göra bot för själv, antingen under ditt jordeliv eller i skärselden. Det står i samma ”antema-sats” från Trient. Jag frågade Sveriges katolska biskopAnders Arborelius vad han hade att säga om Trient-förbannelserna. Han svarade: ”Anatema-satserna är riktade mot idéer som man ser som avvikelser från tron, inte mot personer. De utsäger inte att lutheraner alltid tänker just så.” 

Med andra ord: det är ok om du kallar dig lutheran, bara du inte omfattar de idéer som kyrkomötet förbannade.” (8)

De kyrkoledare som söker enhet med den institutionella katolska kyrkan, och som därtill stöder olika projekt som har som mål att fullföra den katolska visionen för enhet, kommer snart att ställas inför ett viktigt vägval. Är de villiga att gå hela vägen och acceptera de regler och förutsättningar katolska kyrkan satt för enhet, för detta är oföränderliga regler, eller kommer de att vända om vid den korsning de närmar sig? 2009 kommer som sagt ge oss en del svar tror jag.

”Längtan efter en stor ledare har alltid lett fel i historien. Alltid.” (Tomas Dixon) (9)

”Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig.” (Joh 17:21-23)

Källor

(1) Enhet under påven? Tomas Dixon, Gospel Media, sid 33
(2) Enhet under påven? sid 121
(3) Enhet under påven? sid 55
(4) Keryx nr 2, 2004. ”Det apostoliska uppdraget” av Ulf Ekman, sid 11
(5) Keryx nr 2, 2004. ”Det apostoliska uppdraget” av Ulf Ekman, sid 9
(6) Keryx nr 4, 2004. ”De apostoliska fäderna” av Ignatios sid 43 & 51
(7) Enhet under påven? Tomas Dixon. Sid 50
(8) Enhet under påven? Tomas Dixon. Sid 61-62
(9) Enhet under påven? Tomas Dixon. Sid 122

Köp ”Enhet under påven?” hos Gospel Media

En rykande aktuell bok om den senaste trenden i Kyrk-Sverige: det stora intresset bland svenskkyrkliga och frikyrkliga ”väckelsekristna” för katolsk och ortodox teologi, liturgi, katolska vallfarter, Jungfrun Maria och påven.

”Jag tar inte ställning mot katolicismen. Det vore alldeles för svart-vitt”, skriver Tomas Dixon, som jobbat flera år för Katolska kyrkan i sitt andra hemland Österrike och säger att han aldrig upplevt ett så nytestamentligt församlingsliv som i sin gamla katolska gemenskap i Wien på 1980-talet.

Men samtidigt varnar han för konsekvenserna av en ”enhet under påven”. Denna skulle få följder för vår:

• självbild
• Gudsbild
• demokrati

Tomas Dixon skriver bland annat:

”Kyrkohierarkin gör oss små och obetydliga. Vi är inte nog i oss själva, det räcker inte att vi är Guds barn. Om kyrkan hävdar att dess ledning är ofelbar är risken stor att folk vänjer sig vid tanken och inte reagerar i tid när politiska ledare handlar som om de vore ofelbara. Med den historia som vi har i Europa har vi inte råd att ta sådana risker.”

Boken behandlar utförligt ”vallfarten på modet” till Santiago de Compostela – innehåller intervjuer med Sveriges katolske biskop Anders Arborelius, Europas ”kejsare utan krona” Otto von Habsburg, religionsfrihetskämpen Willy Fautre i Bryssel, pastor Ulf Ekman – och ett prisbelönt storreportage om den nya ”karismatiska Mariadyrkan”. Enhet under påven? är en bok som vidgar perspektiven och lyfter fram stora och viktiga frågor.

***

Tomas Dixon har arbetat i tre decennier som kristen journalist och förkunnare, med bas i antingen Sverige eller Österrike. Han är gift med Herti från Österrike, även hon journalist och förkunnare. Paret har fyra barn, två i Wien och två på nuvarande hemorten Ljungskile.

ISBN: 978-91-85853-34-2

Mjukband, 160 sidor.

Köp Boken hos Gospel Media