Jag har översatt denna artikel från norska till svenska, och om norska läsare önskar den norska versionen så låt mig få veta det så fixar jag det enkelt.

/Andy

Gordon Andersson

Från myskällare till radikalitet

När jag var 15 år kom jag i kontakt med trosrörelsen för första gången. Det var en avgörande upplevelse då mina föräldrar tog mig med på öppningsmötet i Livets Ord Bergen en augustilördag 1992. En för mig okänd svensk man med glasögon, karaktäristiskt skratt och höga spark gick framme på scenen i Bønes Racketsenter medan folk dansade i salen under lovsången. Jag minns att jag var imponerad över konditionen, spänstigheten och uthålligheten hos flera av mötesdeltagarna.

Mitt starkaste minne från mötet var då predikanten inbjöd till förbön. Folk gick inte fram, de sprang, de stormade fram för att sedan falla som dominobrickor efter några solida handslag från predikanten. Det var nästan lite rock’n roll över det hela minns jag.

Efter detta gick det ett år och jag tänkte inte mer på den svenske mannen med det karaktäristiska skrattet och de höga sparkarna. Augusti 1993 var jag med på ett ungdomsmöte i Livets Ord Bergen. En ung norsk predikant stod på scenen och talade om att vara en krigare. Han hade gått två år på bibelskola i Uppsala och talade med en blandning av norska och svenska ord och hade publiken i sin hand. Jag, som kom från en liten församling nästan utan ungdomar, var fascinerad och positivt överraskad över att man kunde samla så många till ett möte. Folk fäktade med armarna och biblarna. Det var en helt ny upplevelse.

Jag var van med att några få ungdomar samlades i en källare varje lördag och spelade spel och hade andakt. Ungdomsmötena på Livets Ord i Bergen var totalt annorlunda. Där var bordtennis och spel bannlyst för att ungdomsledaren hatade detta och menade att sådant var tecken på andlig död bland ungdomarna. Efter mitt andra ungdomsmöte på Livets Ord bjöds jag hem till några brinnande kristna ungdomar. De fick chock när de hörde att jag inte var döpt i anden. De bad för mig tills jag ”bröt igenom” och utrustade mig med Jerry Savelles bok ”Du kan vittna effektivt” och lovsångskassetten ”Vi har hört trumpeten ljuda”. Jag var igång. Jag var en livets ordare – även om jag var norsk.

Boken lästes från pärm till pärm, och för första gången fick jag en konkret förståelse för hur enkelt det faktiskt var att berätta för andra om Jesus med utgångspunkt i bibelversen som säger att den som med sin mun bekänner att Jesus är Herre ska bli frälst. Kassetten lyssnades på om och om igen, och speciellt kraften i Ulf Christianssons låt ”Det brinner en eld” och Robert Ekh’s ”Vi är pionjärer” fångade mig. Vi ger våra liv” blev ett slags soundtrack för den här tiden, och det var en fin tid på många sätt.

Min stora förebild i livet

Mannen med de höga sparkarna och det speciella skrattet från öppningsmötet på Livets Ord Bergen året innan, gick från att vara en okänd svensk till att bli en stor förebild – Ulf Ekman. Även om vi var medlemmar i Livets Ord Bergen märkte jag fort att vårt andliga Mecka var Livets Ord i Uppsala. Det var i alla fall så jag upplevde det, och kanske det var därför vi sjöng svenska lovsånger i 17- majtåget i Bergen centrum de första åren.

Under gymnasietiden hade jag och en annan kamrat bilder av Ulf Ekman i klassrummet. Jag köpte predikokassetter, abonnerade på Månadens kassett och Månadens video. Det glansiga utgåvan av Magazinet lästes tills inget kvarstod av den nästan. Allt Ulf Ekman skrev studerades mycket noga.

Jag minns att jag älskade videon ”Hemma hos Ulf och Birgitta” från december 1993, och i mötet som följde med på bandet tog Ulf Ekman av fullständigt. Han sjöng skärande falskt om det nya vinet, rev ned hela kören, sparkade med foten i öst och väst och predikade om frihet. Besvikelsen var stor när det var andra än Ulf Ekman som talade. Som den gången det var Norval Hayes i juni 1994. Den orkade jag inte se igenom ens. Det var tråkiga saker av en gammal, fet amerikan med ett (som jag ser det i eftertid) helt tokigt budskap om lovprisning.

Februari 1994 skulle Ulf Ekman predika på Livets Ord Bergen och jag stod fyra timmar i kö för att få en plats långt fram. Jag hade klätt mig upp med konfirmationskostymen och lånat pappas slips. Besvikelsen var stor när jag upptäckt att de sju första raderna var reserverade och jag var tvungen att sitta mitt i salen. Efter predikan sprang jag och 85 procent av tillhörarna fram till förbön och klämdes hårt av Ulf Ekman innan jag ramlade omkull som en potatissäck.

Hösten 1995, som 17-åring, reste jag från Bergen till Uppsala, en 17 timmar lång tåg och busstur, för att delta på Ulf Ekmans höstseminarium. Jag hade med mig en kasse som var proppfull av Ulf Ekmans böcker och stoppades faktiskt av polisen på centralstationen i Oslo. De vill undersöka vad som fanns i kassen.

Samtidigt som jag var en stor fan av Livets Ord och Ulf Ekman älskade jag också Jerusalem och Petra bland några kristna rockgrupper. Jag höll mig undan Stryper och Bloodgood för att de såg så värdsliga ut och säkert hade en ”låg standard”, som det hette. Livets Ords ungdomspastor Stefan Salmonsson varnade dessutom mot Stryper i en av sina undervisningsserier som jag hade köpt i mediabutiken. ”- Lyssna inte på Stryper”, sa Stefan där. Jag fick givetvis dåligt samvete för att jag lyssnade på rockmusik, och på en tidpunkt gjorde jag mig av med hela Petra-samlingen. Ulf Ekman hade ju dessutom berättat från scenen att en av medlemmarna i gruppen hade rökt ombord på ett flyg.

Jag behöll skivorna med Uffe och Jerusalem. De hade ju trots allt gått på Livets Ord, och skivan ”Dancing of the head of the serpent” var ju full av oldschool Uppsalateologi. Jag beställde också alla talkassetterna med Ulf Christiansson från den tiden då han var en del av Livets Ords innersta krets. Schlagern blev ”Bara musik från himlen vinner världen” från 1989.

Livets Ord-punkare

I eftertid ser jag att ungdomsgruppen jag var en del av på mitten av 90-talet var en slags Livets Ord-punkare som dyrkade den extrema och radikala stilen. Precis som andra ytterliggående ungdomar från andra miljöer ofta gör. Vi dyrkade den aggresiva trosförkunnelsen, de höga ropen från Ulf Ekman och Stefan Salmonsson, den vilda förbönstekniken och demonsparkarna. En del av oss gick runt och pratade med en slags blandning av svenska och norska, och drömmen var att gå på bibelskola i Uppsala. Mycket av denna trospunk-kulturen hade en del humor i sig, som den gången vi samlade de högsta tungotaleropen från diverse predikanter och spekade in det på band i en egen tungotalmix. Men också i de alvarliga stunderna kände jag att predikanterna inom Livets Ord, och då i första hand Ulf Ekman, hade svaret på riktningen i flera av livets stora frågor.

En eller annan gång i slutet av 90-talet började fascinationen för Livets Ord att slå sprickor. Ulf Ekman fick skägg och slutade sparka i lösa luften. Epoken med Livets Ord-punken var över. Både vi och kanske Livets Ord hade blivit mer vuxna och mognat en del. Jag fick berättat en del historier för mig om människor i rörelsen som hade det tungt. Många av löftena som var förbundet med trosförkunnelsen blev det heller aldrig något av. Det var inte bara att komma till skolan och ropa ”shakabahaiaaaaaaaaaaaaaaaariallakandey” längre för att göra intryck på sina medelever och omgivelserna.

Det som skrämde mig mest var att många av dem som gick på bibelskola, både i Uppsala och Bergen, egentligen inte förändrades på det sätt man trodde det skulle bli. För saken är den att detta reklammerade man så starkt för i både Uppsala och Bergen. Förkunnelsen var den samma hela tiden, och jag började tröttna på att predikningarna ofta kunde vara uppmuntrande i början men alltid hade en gnagande underton av: ”Det är något fel med dig, du är allt för köttslig. Du måste förändra dig. Det är ditt fel att du är som du är. Du är inte lydig nog. Någonstans har du vikit bort från vägen och därför hör du inte från Gud.”

Väldigt mycket från Livets Ord Uppsala och Livets Ord Bergen (bytte senare namn till Levende Ord. Övers. anm.) präglades av slit, strävan och misslyckanden. Det verkade som om församlingarna stod för en form för hårdhet där ledarna alltid hade svaret på vart vägen gick vidare och där vi medlemmar ofta kunde ses på som egenrådiga rebeller som inte ville betala tillräckligt i kollekten, som inte ville kliva upp tidigt på morgonen, och som helst ville köpa hamburgare istället för att gå på ungdomsmöten. Detta tröttnade jag på. Jag hoppade av tåget och gick mer sällan på möten. Jag började aldrig på bibelskola utan istället utbildade jag mig till lärare på Högskolan i Bergen innan jag senare blev journalist.

Världens farligaste förkunnare

En del kanske påstår att jag blev slapp och mätt. Kanske. Men i eftertid måste jag fråga varför detta skedde med så fruktansvärt många i den så kallade trosrörelsen? I min egen församling i Bergen där jag var medlem i 12 år från 1994 till 2006 såg jag hur människor kom och gick. Många av dem som var med på början av 90-talet försvann sakta men säkert under dessa 12 år. Alla de fem ungdomarna utom en, som bad för mig och gav mig en bok och en lovsångskassett efter ett ungdomsmöte i 1993, är idag så kallade avfälliga eller har tagit fullständigt avstånd från rörelsen. Till och med en av ungdomsledarna som lite skämtsamt sa att han såg fram emot himlen för att han då skulle tala i tungor tillsammans med Ulf Ekman, har idag uttalat på fullt allvar att Ekman är en av världens farligaste förkunnare.

Når så många faller bort, antingen för att de inte längre tror på Gud eller att de förlorat tron på församlingen, vart ligger då felet? Är det ett tidstecken och uppfyllelsen av det Bibeln säger om att i den sista tiden kommer striden vara hård och många kommer att falla bort? Eller är avfallet ett tecken på att församlingar som Livets Ord och Levende Ord drev och driver sina medlemmar för hårt? Jag är rädd för att det sista kan vara en del av svaret.

När Levende Ord kollapsade i 2006 framkom det många historier om fruktan, manipulation och andliga hot. Idag har församlingen en pastor som erkänner att de hade sekteristiska drag och man har bytt namn till Credokirken. Man önskar kontakt med andra församlingar utanför den traditionella trosrörelsen, och vem hade trott det för bara några år sedan?

Hunden vänder tillbaka till sitt spy

Min egen far blev utfrusen från Levende Ord för att han som cellgruppsledare nämnde att det kunde finnas andra sätt att leda en församling på än den enväldiga pastorsmodellen som är vanlig i trosrörelsen. Detta skedde i 1995 och förde till att han sattes under uppsyn av församlingen som satte en person in i cellgruppen för att kontrollera honom. Detta medförde till slut att han lämnade församlingen. Då tyckte jag att min far var allt för känslig som drog sig undan, men idag förstår jag att det var sekterism som gjorde att han lämnade församlingen och återvände till sitt gamla sammanhang. Bibelversen han fick med sig på vägen av pastor Enevald Flåten, var det om den som vänder sig bort från rättfärdighetens väg är som hunden som vänder åter till sitt spy, eller svinet som rullar sig i gyttjan rätt efter att den tvättat sig. Min far återvände som förman i en församling i Det Norske Misjonsforbundet. Ödets ironi ville det så att Enevald Flåten efter att ha sparkats som pastor i Levende Ord i Bergen, började gå i en församling som för inte så länge sedan ansökt om medlemskap i Det Norske Misjonsforbund.

Själv var jag med om att starta en bibelgrupp på Levende Ord utanför det etablerade cellgruppsystemet som styrdes från ovan. När ledningen fick höra om detta kom en av pastorns närmaste medarbetare och ville se vad det var vi höll på med. Hela gruppen kvävdes. Ett frivilligt initiativ sågs på som ett hot verkade det som.

För två år sedan hade jag en period där jag skrev om en del av mina egna erfarenheter från trosrörelsen i en blogg. Jag har nu raderat det mesta av det jag skrev, trots av att många av texterna hade en humoristisk underton i och med att jag inte ser på min ungdomstid som något negativt. Det är nog bättre att ha en predikant som förebild i ungdomstiden än t.ex Tommy Lee, och Ulf Ekman är nog många hack bättre än honom om du förstår vad jag menar. Man kan ju heller inte klandra Ulf Ekman för att han blev en förebild för många ungdomar. Unga människor söker ofta tydliga svar och radikala lösningar. Det var inte Ulf som sa att vi skulle prata svorska och sparka med foten. Han var alltid tydlig på att vi skulle följa Jesus och inte människor.

Trots detta tror jag att en av utmaningarna för sådana predikanter som Ulf är att skilja mellan vad de själva menar och vad Gud har sagt till dem. De kunde också vara mycket folkligare än de är idag. De hade t.ex inte behövd gå direkt från scenen och in i ett avskilt vip-rum efter mötena. Tänk vad det hade betytt om superstjärnorna från Livets Ord hade gått ut i kafeterian efter mötena och pratat med vanliga människor. Om de hade gjort detta tror jag det hade bidragit till en större trovärdighet runt dessa predikanter. Det hände nästan aldrig under min tid, men det är möjligt det har ändrat sig i senare tid.

Personligen är jag färdig med tiden i trosrörelsen. Mitt liv handlar inte längre om vad den eller den predikanten menar. Jag har sett bakom fasaden för länge sedan och sett att de alla är helt vanliga människor, ofta med väldigt jordiska motiv för vad de håller på med, och ibland med en tendens att leva ett saftigt dubbelliv.

Homosexuella avslöjanden och hot

Predikanten Roberts Liardon, som hade hjältestatus på Livets Ord och som också besökte Bergen julen 1996 där han hade järngrepp om församlingen med sin predikan där han hånade dem som ville gå mitt på vägen, för där blev man överkörd, visade sig vara allt annat än intrycket tillsa. Under 2000-talet framkom det faktaupplysningar om att Liardon var homosexuell. Detta är inte meningen att vara kritisk mot homosexuella, men den som vet vad Liardon stod för i sin förkunnelse förstår att detta var ett dubbelliv som var långt mer allvarligare än den utskällda permanenten och sminket till alla grabbarna i den kristna rockgruppen Stryper.

Jag har hört historier från personer jag har respekt för och som har blivit överkörda och tillrättavisade av ledare och predikanter inom trosrörelsen, och en del av dessa skulle man tro inte var möjliga. En journalistkollega av mig ble utskälld av Ulf Ekman för att han hade skrivit något i en intervju som Ekman ansåg var ofördelaktigt. Denna kollegan sa nyligen detta till meg:

”Av alla jag har intervjuat genom åren, så har den värsta utskällningen jeg har fått inte kommit från vänsterradikala homosexseulla palestinaaktivister, men från två pastorer från karismatiske forsamlinger”.

Kyrkopolitik, pengar och fruktan

I förbindelse med att jag skrev om mina erfarenheter på min personliga blogg kontaktades jag av en rysk man på min egen ålder som på mitten av 90-talet blev en del av Livets Ord Moskva. Han berättade en historia som var ganska lik min egen om hur han först attraherades av förkunnelsen innan han han också såg vad som fanns bakom fasaden. Mycket handlade om kyrkopolitik, pengar och fruktan, skrev denna mannen till mig i ett mail sommaren 2007. Han lämnade församlingen efter tio år tillsammans med väldigt många andra, enligt honom själv. Detta var något annat än historierna vi alltid fick höra från Carl-Gustaf Severin, som berättade med humor om de glada ryssarna som tog emot Jesus på kommando för att de var så vana att lyda order.

En stund var jag väldigt angelägen om att ledarna i systemet skulle göra upp med det förflutna och be om förlåtelse för vad de hade sagt, menat och gjort. Jag ville t.ex att Ulf Ekman skulle beklaga hur han hade slaktat kristna musiker, och hur han hade överkört predikantkollegor som tänkte annorlunda än honom. Jag känner till innehållet från ett brev som Ekman skrev till en känd norsk musiker som under rockdebatten i 1993 hävdade att Ekman inte hade någon kunskap om musik. Detta blev Ulf Ekman så förolämpad av att han skrev brev till musikern och bad honom ta tillbaka uttalandet. Personen i fråga vågade inte göra något annat än det Ekman bad honom om.

Jag ville också att Stefan Salmonsson och andra ungdomsledare skulle beklaga hur de hade pekat ut människor i offentliga möten där han sa att de var fulla av orenhet osv. Jag tror kristna ungdomspredikanter från den här tiden och dessa församlingar, har skadat hundratals av kristna ungdomar med en allt för rå förkunnelse som ofta inte var verklighetsrelaterad och som få, om någon alls, klarade av att leva efter.

En folklig Ekman

Idag bryr jag mig inte alls om vad predikanter gör eller säger. Jag respekterar fortfarande flera av dem och tycker mycket av det de säger kan vara uppmuntrande och bra. Jag läser ofta Ulf Ekmans bloggposter och följer honom på Twitter. För inte så länge sedan hade han en väldigt uppmuntrande post där han listade upp en del tips för hur man tar vara på sitt andliga liv. Det var ett otroligt enkelt, konkret och folkligt budskap.

Det betyder inte så mycket för mig idag vad han än måtte beklaga eller erkänna. Jag tycker inte att någon ska pressa andra att be om ursäkt eller ta självkritik. Sådant blir det bara pinsamma situationer utav. Jag såg en del exempel av detta från min egen församling Levende Ord när det bröt ihop för tre år sedan. En del av ledarna, som hade varit stenhårda församlingsfolk, fick upp ögonen för vad de hade sysslat med och fick plötsligt dåligt samvete för nästan allt de varit med om. Med rätta bad de om förlåtelse, även för saker de inte hade behövt ångra ens. Problemet var bara att en del av församlingens medlemmar inte nöjde sig med självkritiken utan ville se dessa ledare krypa ännu mer. Personligen menar jag att det måste vara lov att göra fel, beklaga det och gå vidare, utan att behöva krypa på sina knän i flera år efteråt.

Även om det inte betyder något för mig om Livets Ord beklagar eller bara trampar taktfast vidare med höga knälyft, så tror jag det kunde betyda något för Livets Ord och deras trovärdighet om de hade klarat av att ta tydlig självkritik.

Vad borde så Livets Ord beklaga? Jag tror demontiden på slutet av -80 talet skadade många personer. Nyligen såg jag ett klipp på YouTube med gästpredikanten Jane Whaley, och det var skrämmande att se. Jag känner till flera historier om hur människor fått berättat för sig vilka demoner de hade i sig, alltifrån onanidemoner och nikotindemoner till upprorsdemoner. Jag tror att dessa som sa detta själva hade stora problem i sina liv med både det ena och det andra.

Rockdebatten, löftena och profetiorna

De hårda domarna över kristna musiker, ungdomar och deras musikstil var också helt meningslös. Onödig fokusering på utseende och hårlängd, örringar och den så kallade höga standarden för ungdomar, tror jag också bara var ren fariseeisk okultur som inte resulterade i annat än det Jesus beskrev som vitkalkade gravar i Matt 23:27. Personen som skrev Antirockboken ”Dina harpors buller”, Thomas Arnroth, önskar ju inte konfronteras med att han skrev dem och han ser inte ens längre på sig själv som en kristen.

Jag tror också att om någon hade tagit sig mödan att lyssna igenom vad många predikanter i trosrörelsen predikat, profeterat och lovat de sista 15-20 åren så hade man hittat mycket att sätta fingret på. Det mest kända är nog profetiorna om Raoul Wallenberg, som räddade 100 000 judar under andra världskriget och tillfångatogs av ryssarna, och som enligt Ulf Ekmans profetia skulle vara i livet och komma hem igen och stå på Livets Ords scen. Man berättade även om hur man skulle hämta honom med Livets Ords eget jetflyg som man hade köpt.

Detta hände ju som bekant inte utan att det behöver vara så allvarligt. Värre är det med alla profetior och löftena om förändringarna i Skandinavien, men som ändå inte uppfyllts ännu. Man ska givetvis vara försiktig med att håna profetior, för i det stora sammanhanget och i Guds ögon är en tidsperiod på 15-20 år väldigt lite. Gud gör som Han vill när Han vill. Trots detta är det konstigt att man inte börjar efterfråga resultat och uppfyllelsen av många av löftena om väckelse och reformation som proklamerats under årens lopp.

”På stridsfältets höjder vill vi ge våra liv”, hette en av sångerna på lovsångskassetten jag fick då jag blev med i Livets Ord Bergen i 1993. Även om jag säger att jag är färdig med (o)kulturen från trosrörelsen så vill jag ta med mig det som jag upplevde som bra. Fortfarande kan jag sätta på lovsång från Livets Ord och känna att det ger mig positiva vibbar. Styrkan i trosrörelsen måste vara hängivenheten till Gud, och när den kommer från ett ärligt hjärta smittar det alltid över till andra på ett gott sätt.

Varför skriver jag detta?

En del av er som har läst detta kanske undrar vad som är poängen med att formulera en text som detta. Är det inte dags att bara lägga allt det negativa bakom sig och gå vidare? Kan det komma något gott utav kritik gentemot personer som år efter år jobbat med Guds rikes utbredning? När jag får en sådan chans som detta, att skriva en gästartikel hos Andréas Glandberger, tycker jag att det kan vara på sin plats med att dela med sig av sina erfarenheter. Jag har rätt att berätta min historia utifrån där jag är idag utan att anklagas för bitterhet och negativitet, även om det självklart är klassiskt och helt i överensstämmelse med hur sektkristna bemöter kritik med just sådana argument.

Jag har goda vänner som var mycket djupare inne i systemet i både Uppsala och Bergen, och som är mycket mer kritisk till dessa två församlingar än mig. En del av dem använder så pass starka ord som att de har kastat bort halva livet sitt på något de idag anser som livsfarligt. Så långt vill inte jag gå, men jag menar helt klart att det är sidor som varit negativa.

Idag kan det verka som om Livets Ord har ändrat sig kraftigt på ett positivt sätt. Ungdomsmiljön verkar inte längre vara så uniformerad och enformig som för 15 år sedan. Det verkar också som om kontakten med andra kristna förbättrats. För mig betyder det inte så mycket om det är katoliker eller statskyrkan man nu bygger allianser med.

Det enda jag hoppas är att det också bakom fasaden skett en förändring, och att det även där blivit mjukare och mindre militant. Jag hoppas också att det i större grad är möjligt att själv tänka och fundera och utifrån detta ta egna beslut, utan att utsättas för press från personer som ser på sig själva som Guds utvalda med en helt speciell auktoritet till att näst intill kunna bestämma över andra människor.

Jag hoppas också att allianserna som nu byggs handlar om mer än kyrkopolitik och inflytande, men hellre om äkta sammansmältning av personer som vill följa och jobba för mannen från Nasaret.

Om jag får lov att se på trosrörelsen som en stor fisk som serveras hel på en restaurang, så hade fiskens kött varit det enkla budskapet om Jesus som jag äter. Allt tjafset om pastorer som är på en högre nivå, med krav på respekt, och de yttre meningslösa kraven hade varit benen jag spottar ut så att de inte fastnar i halsen.

Dagens soundtrack: City on fire (Jerusalem).

/Gordon Andersson