För er som följt vad denna blogg skrivit om den nya ekumeniken och speciellt Ulf Ekman och Livets Ords vandring på enhetens väg, kommer jag än en gång uppsummera några av de mest essentiella händelserna under de sista två åren. Jag gör detta än en gång för att du ska ha något att se tillbaka på när de nästa stegen tas, för jag tror att en del steg kommer tas under 2010 och några av dessa kommer vara avgörande för en del människor.

Livets Ord har uttalat att de inte önskar föra kristenheten in under påven, men när man sett vad Ulf Ekman gjort under de sista åren undrar man om han egentligen förstår hur hans olika uttalanden och handlingar uppfattas. Journalisten och författaren Thomas Dixon  påpekar i sin bok ”Enhet under påven?”¹ att man stödjer mer än man vill, och kanske det är just detta Ulf Ekman gör?

Östanbäcksuppropet

De kristna ledare som samlades under det så kallade Östanbäcksuppropet² där man gav sitt stöd till byggandet av Enhetens kyrka, uttalade gemensamt något som är svårt att missuppfatta. Ulf Ekman var en av dem som signerade detta upprop. Thomas Dixon ställer en berättigad fråga efter citatet från uppropet.

”Ett genomgående drag i den monastiska rörelsen har varit en djup känsla för samhörighet med hela kyrkan. Kloster och kommuniteter är ett allmänkyrkligt alternativ till sekterism och separatism. Till skillnad från många andra väckelserörelser och reformationssträvanden har de monastiska avstått från att bilda nya församlingar och kyrkor. En medveten ekumenisk kallelse, grundad på övertygelsen om ’en enda, helig, katolsk kyrka’, präglar många av de kommuniteter som växer fram i vår tid – även i samfund som tidigare inte haft sådana gemenskaper.”

Hur tror undertecknarna att detta uppfattas?³)

När man samtalar med en del människor inom Livets Ord säger de ofta att ”Livets Ord har inte förändrat sig som ni påstår, vi är de samma, har samma dna som vi haft hela tiden, samma vision som alltid, vi är inte på väg mot Rom,” etcetera. Blundar man för de radikala teologiska förändringar som ägt rum? Blundar man för de samtal Ulf Ekman för med Vatikanen och höga personligheter inom den katolska kyrkan och som uttryckligen uttalat att det är just enheten som präglar dessa samtal, och att man önskar om möjligt inleda officiella dialoger med katolska kyrkan⁴? Blundar man för att man numera accepterar det som tidigare karakteriserades som mörker⁵?

Var det ingen som reagerade på samtalet Ulf hade med Sveriges katolska biskop Anders Arborelius då denne sa att ”påven är själva symbolet, garantin för enheten”? Ulf Ekman sa inte emot biskopen, något som kan uppfattas som att han håller med honom angående påvens roll och betydelse. Det är fler än mig som tänker så.

”Sveriges katolska biskop Anders Arborelius sa, när jag intervjuade honom för Charisma, att frikyrkliga ledare som Peter Halldorf och Ulf Ekman enligt han, biskopens, uppfattning börjat inse påvens betydelse som ”symbolfigur för enheten.”⁶

Om det är så att de katolska ledarna uppfattar att Ulf Ekman och Livets Ord i allt större grad erkänner och accepterar påven och en del katolska dogmer, kan man kanske med rätt ställa frågan hur det kommer sig att så många inom Livets Ord inte gör det?

Det är för mycket som skett under de senare åren som gör att jag har svårt för att avfärda att Livets Ord, medvetet eller ej, sakta men säkert är på väg mot en enhet som tyvärr har Rom som destination. Jag betvivlar att medlemmar och en del ledare inom rörelsen verkligen kan säga ja och amen till det som sker, och jag ställer mig undrande till Ulf Ekmans syfte med delar av det han sysslar med. Vågar verkligen ingen resa sig och säga att det räcker nu? Vad handlar allt detta om egentligen?

Kackalorum

Under förra årets Nyårsfestival talade Ulf om att det skulle ske något som verkligen skulle skaka om och att det som skedde på 80-talet inte var något i jämförelse. Jag minns ju 80-talet på Livets Ord med skräck, så detta ”kackalorum” som Ulf talar om bör med andra ord vara något väldigt stort. Jag återger här vad han sa⁷.

”På samma sätt finns det liknande tillfällen som blir fullständiga överraskningar. Och nu ska vi ju inte avslöja det, men jag kan ändå säga så mycket som att det blir en chockeffekt i den Helige Ande och ett kackalorum utan like. 80-talet kommer att vara som en liten bris jämfört med det kackalorum som kommer en bit framåt om de här bitarna kommer samman, och om den här koordinationen kan ske, om den här andliga mognaden kan inträffa […] Det kommer att ske, det kommer att […] det är en mobilisering.”

Vad detta ”kackalorum” var avslöjades inte vad jag känner till, och jag fick en känsla av att Ulf delade med sig av denna ”profetia” till konferensdeltagarna för att de därigenom ska känna att det är med på något extraordinärt och helt unikt. På så sätt skapar man samhörighet och till dels lojalitet. Jag känner igen detta från min tid i rörelsen, och med faciten i handen skäms jag ibland för att man bet på. Då vi under 2009 inte sett något av detta ”kackalorum” gissar jag att året använts som ett mobiliseringsår, för att använda Ekmans retorik. Som jag skrev i rubriken här ovan tror jag att det kommande året kan bjuda på en del tydlighet med tanke på det som sker inom enhet och ekumenik, och då givetvis inom Livets Ord. Jag antar också att Ulf och hans allianspartners använt tiden efter förra Nyårsfestivalen väl, och att många pusselbitar lagts på sin rätta plats så att bilden snart framträder tydligt. Det förutsätter att de har hatt de rätta koordinaterna väl att bemärka.

Om 2010 är ett år där skiljelinjerna markeras tydligare, så är det också ett år där gräsrötterna i större grad kommer att mobilisera och söka sig närmare varandra. Gräsrötterna är nog en större gruppering inom kristenheten än vi anar, men vi behöver samla oss och våga mer. Därför ser jag väldigt positivt på det nästa året och vilket kackalorum som än kommer vet jag att gräsrötterna allt mer kommer upptäcka och leva ut Johannes 17-enheten. Denna enhet skiljer sig markant mot den organiserade enheten som i en del fall framförhandlas. Jag gläder mig över att vara en av gräsrötterna och är privilegierad att få delta i något som kommer lämna bestående frukt efter sig.

Vad kommer du att göra under 2010? Vad du än bestämmer dig för önskar jag dig ett fantastiskt gott nytt år.

På återseende!

1. Enhet under påven, 2008 sid 53.
2. se Världen idag’s artikel i ”Lögn eller sanning?
3. Enhet under påven – Thomas Dixon 2008, sid 55. (Se också min tidigare artikel ”Enhetens dolda ansikte”
4. Se ”Organisatorisk enhet”
5. Se artikeln om retreaten på Berget
6. Enhet under påven – Thomas Dixon 2008, sid 121
7. ”Fördomar eller fakta” – Gammal artikel från 11 jan d.å.

Ulf Ekmans engagemang i Enhetens kyrka

Ulf Ekman var/är en stor ekonomisk bidragsivare till Enhetens kyrka vid Östanbäcks kloster. I tillägg är han ett av projektets grundpelare enligt klostrets nyhetsbrev¹, ett projekt som har en katolsk vision som innebär enhet under påven i Rom.²

Världen idag rapporterade 23/1 2008 (se bild här under) att Ulf Ekman m.fl signerat ett upprop där man bl.a talade om klosterrörelsen som ”Guds Andes verk”, trots att kloster, munkar, celibat etc har hedniskt ursprung och inget stöd i Skriften³

Maria som evigt förblivande jungfru

Ulf Ekman predikade i Östanbäcks kloster om Maria som ”evigt förblivande jungfru”⁴. Vad var Ulf Ekmans syfte med detta påstående när vi vet att Maria inte förblev jungfru?⁵

180° vändningen

Den som undrar vad många menar med Livets Ords 180° vändning kan läsa den artikel jag skrev tidigare med samma titel⁶. Denna förändring är inte endast i förhållande till katolska syskon, men sträcker sig mycket djupare än så. Man får lätt intryck av att det handlar det om andlig förförelse i troskarismatisk skepnad, så vi får hoppas och tro att medlemmar av Livets Ord med tillhörande systerförsamlingar själva kan bedöma det deras pastorer företar sig. Ser man verkligen inte de dramatiska teologiska förändringarna som ägt rum, där man sakta men säkert närmar sig de historiska kyrkorna i mycket? Och som vanligt undrar jag vad som är syftet.

Retreaten på St. Davidsgården

I mars detta året samlades Livets Ords pastorer till retreat på St. Davidsgården i Rättvik. Ledaren för denna retreat var Per Mases, en präst som också undervisar i olika meditationsformer hämtade från östliga religioner, bl.a yoga. Jag var en av dem som menade att detta var något Livets Ords pastorer absolut inte borde delta i p.g.a. Mases kopplingar till ockulta meditationstekniker. Livets Ord genomförde denna retreat i alla fall, och ett av syftena var enligt Urban Karlsson⁷) att hämta inspiration till den retreatverksamhet man själv tänkt bygga upp på Ribbingebäck. Nu har man sedan en tid tillbaka egna retreater som församlingsmedlemmar uppmuntras delta på. Jag vet inte vad dessa retreater innehåller, men vi får tro att det bästa om det intill det motsatta bevisats. Kanske Ribbingebäck på sikt kan bli en blandning av kloster och retreat, vem vet?

Personligen undrade jag då varför de kristna tidningarna inte skrev om detta och ställde därför några öppna frågor till Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund. Hon svarade faktiskt på frågorna, något som ingav respekt trots att jag inte höll med henne i det hon framförde. Livets Ords svarade på delar av kritiken⁸, men oavsett förstår jag fortfarande inte hur de kunde genomföra en retreat på Berget med Per Mases som ledare. Även Ny Generation och dess ledare Joakim Lundqvist svarade på kritiken⁹, för de var där med sina ungdomar innan Livets Ords pastorer reste dit. Per Mases är f.ö Joakim Lundqvists morbror, om det nu har någon relevans.

Ulf Ekman och den apostoliska successionen

Baserat på en intervju Carin Stenström¹⁰ gjorde med paret Ekman under deras vistelse i Israel, vill jag påstå att Ulf Ekman, och de pastorer inom Livets Ord som är prästvigda i Svenska Kyrkan, anser sig vara en del av den apostoliska successionen. Jag har i senare tid inte hört Ulf Ekman kommentera detta, men jag håller med Stenström i det hon konstaterar i intervjun:

”Det är en märklig tanke att Ulf Ekman och andra ledare inom Livets Ord, ingår i den apostoliska successionen”.

En fråga som omedelbart reser sig är vart allt detta leder? Man kan ställa frågan generellt med tanke på det mesta i och med Ulf Ekmans enorma omsvängning, för jag undrar vad som är hans drivkraft och motiv för främjandet av kristen enhet? Om jag kort får påpeka en aspekt av detta med den apostoliska successionen, så får det mig att erinra något jag hörde för en tid tillbaka från en som känner LO mycket väl, och han berättade för mig att Ulf, Robert och Svante faktisk är starka motståndare till frikyrkan. Om detta är korrekt, vart leder då Ulf och hans pastorer Livets Ord?

Ulf Ekman i samtal med Vatikanens team.

I april 2008 skedde det något som de kristna tidningarna ansåg var oväsentligt att ens nämna. Ulf Ekman var i Vatikanen tillsammans med några andra evangelikala ledare där de hade samtal kring ämnet ”Konfessionell identitet”¹¹. Jag skrev om detta i en artikel tidigare¹², och ställde i en annan artikel¹³ också en fråga till Dagens chefredaktör angående deras tystnad i saken. Hon svarade direkt i kommentarsfältet, och det var också svar på frågan jag ställde angående Livets Ords retreat på Berget¹⁴.

“Charles Whitehead del av Vatikanen Team i samtal med icke-konfessionella ledare

Charles Whitehead, en medlem av det engelska NSC och tidigare ordförande för ICCRS, som varit inblandade i att bygga relationer med ledare i konfessionella spektrum i många år, har fått sin expertis erkänd. Sista april var han del av ett team bestående av fyra som inkluderar Bishop Brian Farrell och Mgr Juan Usma från Det Påvliga rådet för främjande av kristen enhet och Fr James Puglisi från Centro Pro Unione i Rom, som hade “ett förberedande samtal” med fem ledare från de icke-konfessionella kyrkorna”. (Läs vidare i fotnoterna.)¹⁵

Om det var ett andra möte i april 2009 som det sades i artikeln vet jag inte, men om någon känner till att ett sådant möte ägt rum, är jag mycket intresserad i att höra om det. Utfallet av dessa samtal intresserar nog många fler än mig, och den återkommande frågan är givetvis vad detta leder till och vad som är Ulf Ekmans syfte och mål. Handlar det verkligen om endast om enhet och gemenskap mellan syskon i Kristus? Just denna fråga finns det en stor chans för att jag återkommer till under början av nästa år.

Vad leder den nya ekumeniken till?

Slutligen vill jag ställa samma fråga som jag gjorde i en artikel i somras¹⁶, och det är – Tänk om Ulf Ekman har fel? Inom den karismatiska rörelsen, och speciellt trosrörelsen, har medlemmar i allt för stor grad följt och gjort det deras pastorer sagt att de skal tro och göra. En del säger att det handlar om att underordna sig ledarskapet i den församling man valt att gå in i, men jag vill kalla stora delar av detta för kontroll i olika former och uttryckssätt. Just detta ska jag inte gå in på i detalj nu, men att stark kontroll fortfarande utövas inom Livets Ords olika verksamheter finns det flera som påstår. Det ska vi ta för oss i andra artiklar senare.

Följer du ledare när du egentligen borde följa ditt hjärta? Gör du ting du för att en pastor sagt åt dig att det är rätt, men som du i ditt hjärta upplever är fel? Då blir det fel oavsett. Tänk efter varför du gör och tänker som du gör, och om dessa tankar påtvingats dig från människor som menar de vet det bästa för ditt liv behöver du verkligen fundera igenom en del saker. När jag lämnade trosrörelsen var jag tvungen att göra upp med väldigt mycket, och gör det fortfarande. Detta var off-topic i förhållande till artikeln, så låt det ligga i kommentarsfältet.

Vad du än gör, glöm inte den största ledaren av alla – Jesus. Han är den verkligt goda herden, och om alla andra sviker finns han där och lyfter dig upp.

Video – Ulf Ekman om kritiker på nyårskonferensen

Ulf Ekman speak up against critics from Thruthspeaker on Vimeo.

Länkar & bloggar

Länkar

Svar till Dagens chefredaktör
Enhetens dolda ansikte
Normalperspektivet
En stormvind från helvetet?
Enhet?
Fördomar eller fakta?
Jasså, Ulf Ekman besvarar kritiken…
Med enkel biljett till Vatikanen
Ekumenik – vägen till väckelse?
Varför Ulf Ekman?

Julbrev 2007 från Östanbäcks kloster

Försommar 2008

Nyhetsbrev – Enhetens kyrka

Bloggar

John Nilsson
Michael G Helders
Aletheia

Fotnoter

1. Fastebrev för fastan2007
2. ”SÅ mycket har hänt de senaste 100 åren och nu de senaste 3-4, när det gäller Livets Ord. Jo, Livets Ord skickade en stor summa till Enhetens kyrka nyligen. Man ger oss regelbunden praktisk hjälp”. (Caessarius Cavallin, Östanbäcks kloster) Östanbäcks kloster är mera katolsk än lutherskt enligt deras eget vittnesmål. De tror på påven som Kristenhetens synliga och samlande ledare. De hör samman med FKE som har som huvudmål ”att den universella kyrkans synliga enhet framträder i biskopskollegiets gemenskap omkring biskopen av Rom.”

   Ulf stödjer inte bara Östanbäcks kloster utan också FKE genom artiklar i dess tidning.
 Livets Ord skickade en stor summa till Enhetens kyrka nyligen. Den nöd över bl.a. Ekmans till synes 180 graders svängning i frågan om Petri ämbete kan mycket väl vara befogad. En stor summa pengar till Östanbäcks kloster, artiklar av Ulf Ekman i FKE samt ytterligare praktisk hjälp till en organisation som inte endast tror på påven som Kristenhetens synliga och samlande ledare utan verkar för att värva dem som inte tror.

   Ingen organisation eller privatperson ger ekonomiskt stöd till en organisation, om man inte trodde på deras agenda. Det vore i så fall fel mot både mottagare och Livets Ords medlemmar som står bakom stödet med sina gåvor och tionde.” Läs mer hos Aletheia i en artikel vi arbetade med tillsammans

3. Kan hedniskt ursprung vara Guds Andes verk?
4. Se denna länk som verifierar detta påstående
5. Maria – evigt förblivande jungfru?
6. 180°s vändningen hos Livets Ords ledare
7. 20081205 (7:49
8. Ulf Ekman & Robert Ekh besvarar kritiken
9. Svar från Ny Generation
10. ( tidigare chefredaktör för Världen idag) Se ”Ulf Ekman och den apostoliska successionen” för mer info.
11. Källan finner du här
12. Organisatorisk enhet
13. Vad är intressanta nyheter?
14. Elisabeth Sandlunds respons: ”Ja, varför skriver tidningar inte om allt som de får reda på? Det finns många förklaringar till det. En av de vanligaste är att redaktionen inte bedömer att nyhetsvärdet är tillräckligt högt. En annan att tidningen redan behandlat just den frågan flera gånger.

    När det handlar om retreaten på S:t Davidsgården (Berget) är det svårt att se att det skulle finnas något särskilt stort nyhetsvärde i att även Ulf Ekman med flera väljer just denna plats för att i stillhet och avskildhet komma Gud nära. De är bara ytterligare en grupp som lockas av den ekumeniska och Jesuscentrerade miljön på S:t Davidsgården. Och just den frågan som tas upp på bloggen, de meditationsövningar som förekommer i andra sammanhang, behandlade vi utförligt i somras i vår serie om nyandlighet. Min personliga uppfattning är att Per Mases, som Bergets förståndare, vet precis vad han gör och att de ”inlån” från andra livsåskådningar som kan sägas förekomma behandlas på ett medvetet sätt. Det handlar inte om någon flummig nyandlighet, utan precis om motsatsen. På Berget står Jesus Kristus som Frälsare och Herre i centrum – det är det viktiga och det är också därför så många väljer att åka på retreat där.

    Också Ulf Ekmans kontakter med den katolska kyrkan har vi behandlat tidigare, liksom vi har skrivit exempelvis om samtalen mellan pingströrelsen och katolikerna. Ekumeniska processer av olika slag står högt upp på Dagens agenda. Vi vill spegla vad som sker och problematisera snarare än förenkla. Därmed inte sagt att vi alltid, i alla sammanhang, berättar om allt som händer.

    Elisabeth Sandlund
    chefredaktör och ansvarig utgivare för Dagen 

15. ”Dessa ledare inkluderade pastor Ulf Ekman från Sverige och John Noble från England, Dr Eric Belcher, Dr Lonnie Laughlin och Dr John Cathart från USA. “Förberedande Konversationer” ses som ett förberedande stadium för ordentliga officiella dialoger, som den katolska kyrkan redan har med de stora kyrkosamfunden inklusive Pingstkyrkan. Det har varit svårt i det förflutna för den katolska kyrkan att vara i dialog med de icke-konfessionella strömningarna i Kristi kropp, på grund av avsaknaden av en erkänd världsomfattande ledarstruktur och för att det existerar ett mångfald av strömmar.

    Dessa möten är dock ett tecken på den katolska kyrkans iver att stå i förbindelse med denna grupp av kristna. Det belyser också den roll som medlemmar i “the Catholic Charismatic Renewal” har haft när det gäller att underlätta detta, särskilt Charles Whitehead, som för närvarande är vice ordförande i Charismata, ett ekumeniskt nätverk för ledare i Storbritannien. Temat för samtalet fokuserade på konfessionell identitet, och ska förstås i termer av själv-förståelse och begreppet kristen enhet. Det positiva resultatet av mötet ledde till beslutet om att mötas igen i Rom i april 2009.”

16. Tänk om Ulf Ekman har fel?

Om några veckor går vi in i 2010 och lägger det gångna året bakom oss. Vi som håller ett öga, och i bland två, på Livets Ord och Ulf Ekman, kommer mycket väl i håg hur 2009 introducerades under Nyårskonferensen, något jag återkommer till lite längre ned.

Ulf Ekman startade sin egen blogg i 2008. Att blogga ger ju fantastiska möjligheter att på ett mer personligt sätt att mena och meddela sin omvärld om det som ligger en på hjärtat och i sinne. Men hur har Ulf Ekman egentligen förstått detta med att blogga? Hur står det egentligen till med transparensen, tillgängligheten och öppenheten hos Ulf Ekman, hans bloggande och Livets Ord generellt? Har det blivit mer öppenhet eller är det fortfarande många saker som man allra helst inte vill tala om?

Monolog eller dialog?

Jag skall här försöka att ge en liten analys och kommentar till sakernas tillstånd.

Tillbaka till nyårskonferensen. När Ulf och Birgitta Ekman intervjuades på Livets Ord TV under nyårsvakan och skulle uppsummera 2008, uttrycktes det bland annat att dem tyckte att året hade präglats av mycket motstånd från vissa bloggare. Detta var en kommentar som vi som bloggar självklart tyckte var intressant. Speciellt med tanke på att det är mycket möjligt att det inte hade varit så mycket bloggande från nuvarande och tidigare församlingsmedlemmar, och även tidigare elever på Livets Ord, om bara Ulf Ekman hade varit lite mera mån om att många ser det som arrogant att han inte svarar klart och tydligt på dessa uppriktiga frågor som folk ställer honom. Hur som helst. Nu blev alltså de som ifrågasatte Livets Ord’s och Ulf Ekman’s 180-gradiga kursändring på flera områden, kategoriserade som ”motstånd” av Pastorsparet Ekman.

Först lite om Ulf Ekman’s blogg. Ulf Ekman har en del kommentarregler på sin blogg, och om du läser reglerna¹ ser du liksom mig att de flesta är bra och användbara. Men det var en punkt jag inte kunde låta stå utan kommentar, och det rör seg om denna meningen:

”Jag vill gärna veta vilka jag samtalar med. Därför ser jag gärna att kommentarer skrivs under med riktigt namn.”

Lägg märke till att Ulf Ekman faktisk använde ordet ”samtalar” här.

Jag vet inte exakt hur länge han har haft dessa kommentarsregler på sin blogg, men jag skulle verkligen önska att man kunde utgå från detta och förvänta att Ulf Ekman snart vill utvidga sin dialog- og samtalskrets att omfatta flera än enbart präster och predikanter som t.ex Peter Halldorf, Hans Weibrocht, Biskop Arborelius, John Noble, Charles Whitehead.  Dessa är blant dom Ulf har samtalad med, några har han inbjudit till ”Samtalskvällar på Livets Ord”, andra sitter han tillsammans med i den förberedande samtal för Officiell dialog mellan Vatikanen och ”Non-Denominational Evangelicals”(( Organisatorisk enhet )).

Kan man hoppas på att vi ”vanliga lekmän” också får samtala med Ulf Ekman så länge vi gör det under våra riktiga namn? Är det for mycket att hoppas på nu som censuren är borta från Ulf Ekman’s blogg, att skall han även börja samtala med dem som kommenterar, som ju faktisk bloggare har för vana att göra? Eller är det helt enkelt så att Ulf Ekman redan nu menar att han praktiserar ”samtal” i och med att vanliga människor av allmogen får lov att kommentera på hans blogg?

Det är ingen tvekan om att Livets Ord har upptäckt informations- och internetsamhället för allvar och gett detta större uppmärksamhet mer och mer de senare åren. Livets Ord har sedan en tid tillbaka en Pressansvarig som informerar och svarar på frågor gällande Livets Ord och Ulf Ekman. Ett filter/buffert  kanske man kan kalla det, och som har ett utdelat mandat och professionell träning på att besvara besvärliga frågor på stiftelsen Livets Ords vägnar. Är detta en signal som kan tyda på att man tycker det är lite ”jobbigt” med alla som ställer frågor? Jag bara undrar. En sådan anställning signaliserar väl inte precis att man önskar mera åtkomlighet för omvärlden från Ulf Ekman/Livets Ord sin sida. Personligen tycker jag det är märkligt att en organisation vars främsta uppgift är att sprida världens viktigaste budskap – evangeliet om Jesus, anställer en pressansvarig.

Jag är en av flera som verkligen har försökt genom flera personliga email till Ulf Ekman att uppmuntra honom att börja samtala och svara dem som ställer ärliga och uppriktiga frågor om tro, lära och annat relaterat till Livets Ord. Jag fick som svar tillbaka från Birgitta Ekman att ”om Ulf skulle svara på alla frågor han fick skulle han inte ha tid med annat”. Detta blir ett alldeles för enkelt svar, och representerar enligt min uppfattning en ursäkt det inte finns tillräckligt grundlag för. Visst har man tid, men frågan är om man önskar använda tid på detta?

Kommunikation på nytestamentlig tid

Jag tror knappast att det är så att Ulf Ekman sätter sig högre än Jesus och Paulus, men om vi jämför hans samtalsvägran med bloggare etc gentemot Bibelns många exempel, kan det kanske verka så. Låt oss titta lite på hur Jesus, de första lärjungarna och Paulus förhöll sig till människor runt sig. Jag tror att Ulf Ekman känner sin Bibel ganska bra och att han även har läst alla exempel jag nu skall plocka fram, många gånger. Därför är jag förvånad att han inte följer bibelns exempel på detta område. För visst var det  ju så att de som kom till Jesus och ställde frågor att Han svarade på dem? I bland (till fariséerna) svarade han lite konfunderat med liknelser och metaforer så de gick därifrån och kliade sig lite i huvudet. Men Jesus var alltid mån om att svara. Han undvek aldrig de frågor som ställdes honom.

Även mitt på natten då Nikodemus kom till Jesus med sina frågor². Blev Jesus sur och skickade någon av lärjungarna för att skälla på honom och säga åt honom att komma tillbaka nästa dag med besked att han aldrig fick ”störa Mästaren på natten igen?” Nej, Han tog sig tid och bjöd in Nikodemus där Han svarade på frågorna han hade. Jesus var varm, generös, kärleksfull och tålig. Vi bör faktisk vara Nikodemus evig tacksamma för att han var så frimodig att komma till Jesus mitt på natten, för tack vare detta fick vi ”den lilla bibeln”, historiens kanske mest citerade bibelvers! Men Nikodemus var han som hörde det allra först med Jesu egen röst.

I husarrest

Jag kommer i håg en händelse en gång under en sommarkonferens på Livets Ord. En församlingsmedlem i Livets Ord och familj förhindrades att åka hem efter semester i ett muslimsk land och fick inte tillåtelse att lämna landet. De hade hållits kvar där ganska länge, långt över den planerade semestern, så då en annan familjmedlem till denna församlingsmedlem berättade detta för mig med oro, frågade jag henne om hon hade berättat detta för Ulf Ekman, hennes pastor. Då fick jag till svar att hon hade försökt men att han hade varit svåråtkomlig. Hon hade även lite svårt att våga ta upp detta med Ulf Ekman eller några andra ledare personligen.

Konferensen var redan slut, men jag tyckte att detta var av sådan allvarlig karaktär att jag lånade en kompis’ bil och tog med mig systern och åkte direkt hem till Ulf Ekmans bostad i Årsta för att göra honom uppmärksam på situationen. Han var hemma och befann sig ute i trädgården, så vi berättade genast för honom om situationen och bad honom göra vad han kunde genom sitt nätvärk och församlingens medarbetare för att bidra till att de kunde sättas fri från husarresten och tillåtas komma hem till Sverige.

Han sade där och då att han var tacksam för att vi berättade detta för honom. Dagen efter ringer en av Ulf Ekmans medarbetare och skäller ut mig för att jag gjorde något så felaktigt att åka hem till Ulf och störa honom på detta sätt. M.a.o. inte direkt samma hållning som Nikodemus upplevde när han vistade Jesus, och det var ju trots allt mitt i natten. Tack vare att vi åkte hem till Ulf, tog han och några av hans medarbetare genast kontakt med svensk UD som bidrog att hjälpa församlingsmedlemmen och hennes mamma ut av det muslimska landet.

Tillgänglighet

Vem kommer väl inte också i håg den sorgliga tiden av tragiska löjligheter på Livets Ord när pastorer kom till mötena 30 minuter efter att lovsången påbörjats och lämnade innan mötena tog slut? Oftast med vakter och mötesvärdar springande före och efter precis som om det vore kungen eller någon annan dignitär som besökte församlingen. Det var inte direkt lätt för folk att få kontakt med predikanterna på den tiden. Det finns säkert flera exempel som folk kommer på som inte stämmer överens med bilden som NT ger av  Jesus, Petrus, Paulus och lärjungar som i kontrast var tilgängliga för sin omvärld.

Det finns många exempel i NT om hur samtal, frågor och svar-sessions var ett vanlig sätt undervisa. Jesu började redan i 12-års åldern, och vi kan läsa i Bibeln hur han satt i templet under fyra dagar och ställde frågor och svarade de skriftlärda som fanns där.³ Vi har vidare exemplet i Luk 24:13-27 där Jesus samtalar, ställer frågor och svarar på frågor då Emmausvandrarna inte förstod att Jesus – Frälsaren hade dött.

I Apg 8:26-40 kan vi läsa om hur Filip blir ledd av Anden ut på en väg i öknen för att samtala och svara på frågor till den Etiopiska Hovmannen. Eller i Apg 10:27 där Petrus samtalar med hedningen Kornelius.

I Apg 17:2 ser vi att Paulus under en av sina resor, stannar i Tessalonika i över två veckor och ”under tre sabbater samtalade han med dem utifrån Skrifterna…” I Apg 17:17 ser vi Paulus samtala i Aten både på torget och i synagogan med judar och olika filosofer om Gud, gudar och Ordet⁴) Han följde till och med filosoferna till Areopagen⁵ för att förklara sin lära läser vi, trots att de kallade honom pratmakare⁶

I Apg 18:4 står det så här:

”Varje sabbat förde han (Paulus) samtal i synagogan och övertygade både judar och greker.”

Här var Paulus i Korint. Vi ser alltså att han samtalade vart än han kom. Apg 18:19 Här har Paulus kommet frem til Efesus. Här står det att han (på vanlig Paulinsk sätt) gick till synagogan för att samtala med Judarna.

I Apg 19:8 står det så här:
”Sedan gick han in i synagogan och under tre månader predikade han frimodigt. Han samtalade med dem och försökte övertyga dem om det som hör till Guds rike.”

Detta var i Efesos, och efter dessa 3 månader är det troligt att Paulus tvingades hyra en egen och större lokal så att flera skulle få höra Evangeliet⁷ Men där fanns några som förhärdade sig och inte ville tro utan talade illa om ‘den vägen’, så att alla hörde det. Då lämnade han dem och tog lärjungarna med sig, och varje dag höll han samtal i Tyrannus hörsal.⁸ Detta pågick under två år, så att alla som bodde i Asien, judar och greker, fick höra Herrens ord.

Han hade m.a.o. q & a sessions omkring Ordet i 2 år och 3 Månader i Efesos.

Samtal eller monolog?

Det verkar för mig som vi har fått en monologisk församlingskultur var enbart oavbrutet predikande och undervisning är det enda som gäller. Först nu de senaste åren har det öppnats upp för lite offentliga samtal, men enbart med andra präster och predikanter. Om vi också ser på Paulus olika brev är det tydligt att dessa var i många tillfällen svar på olika frågor som ”unga och nya troende” hade skickat och bett Paulus svara på.

I det stora och det hela verkar det som man hade en tradition i antiken att lära genom samtal och frågeställningar. Varför har vi missat detta i vår egen tradition och fullständigt gått över till den hierarkiska och medelålders monologen som det enda sättet att lära och kommunicera i kristna sammanhang?

Ulf Ekman har haft sina kommentarsregler på sin blogg i mer än ett år, men jag känner inte till att han ännu har inlett eller hållit ett enda samtal med någon av dem som kommenterar eller ställer frågor på hans blogg, eller de som har skickat email till honom. Jag tycker inte vi skall släppa detta tema då jag undras över att det tar sådan lång tid för Ulf Ekman att svara på allvarliga och uppriktiga frågor som folk har. Denna princip gäller självklart inte enbart för Ulf Ekman att implementera, men är något som varje kristen ledare borde lägga märke till och ta till sig.

Jag tycker att det är på hög tid att Ulf Ekman tar allvarligt på de olika frågor som ställs honom och lägger bort denna kultur och fason att inte svare på alvarliga frågor, som jag inte vet riktig var han har tagit med sig ifrån. Detta är något som jag tyvärr måste konstatera med besvikelse. Jag vill heller inte spekulera för mycket i hur många problem som kunde lösts om man vore lite mera ödmjuk och svarat på dessa frågor som människor bär på.

Kära Ulf Ekman – Mycket av detta bloggande har ju startats tack vare din brist på att svara människor! Jag uppmanar Ulf Ekman och Livets Ord att göra bättring på detta området under 2010, men blir inte förvånad om det inte kommer någon ändring. Intrycken av Livets Ord som en fortfarande allt för sluten institution är för starkt för detta. Jag och flera andre har t.ex i email konkret förslagit till Ulf Ekman att han och Åge Åleskjær sätter sig ner tillsammans och har en samtalsserie om olika lärofrågor med teman som t.ex:

• Arvet efter Kenneth Hagin,
• ”Crazy grace”,
• Lagen & nåden
• Lakeland, Toronto, Brownsville etc
• Prosperity gone wrong
• Förförelser etc

Samtidigt finns det en hel massa konkreta frågor som vi inte tycker vi fått tillräckligt bra svar på. Vad med att upprätta en plats på livetsord.se där man förklarar vad man lär om olika frågor med grundlig förklaring så att det är tydligt för alla?

• Maria som evig jungfru,
• Apostolisk Succession
• Väckelserörelser och de historiska kyrkorna
• Enhet
• Nattvarden, dvs realpresens, transubstationsläran o.l
• med mera, med mera…

Vidare har en del tidigare förslagit att Ulf Ekman kunde t.ex invitera folk att fråga om precis vad som helst på sin blogg under t.ex. en vecka. Detta är viktigare än Ulf Ekman kanske anar. Det händer så otrolig mycket i kristenheten nu för tiden, och det är mycket förförelse som sprids. Jag är bland dem som tycker att ”den absoluta tystnaden” från Skandinaviska pastorer under Todd Bentleys kampanj i Lakeland i 2008 var direkt oansvarigt. Många kunde ha sparats för mycket förvirring och kanske även några resor, om pastorer och förkunnare hade varit tydliga från början. En del sålde även sina ägodelar för att åka på mötena i Lakeland, och somliga reste dit flera gånger under de månader detta varade.

Til slutt vill jag bara sitera något Ulf Ekman sagt. ”…Alla skall med”. Bland dessa ”alla” finns det människor med uppriktiga trosfrågor och oro kring sin ovisshet kring dessa. Låt oss skapa en atmosfär där det är lätt för människor att ställa frågor och även ifrågasätta. Svara på frågorna folk har. Snälla Ulf Ekman – Lägg av med det jag tror flera uppfattar som högmod och börja samtala med människor, inte bara präster, biskopar och predikanter.

Relaterade artiklar, Twingly & bloggar

Pingströrelsen satsar på pastorsakademi
Sandra Bullock förändrade sin syn på kristna
”Modiga pastorer på resa”
John Nilsson

Fotnoter

1. • Kommentarer ska ske på en saklig nivå och i en respektfull ton.
   • Personangrepp, skvaller, förtal och allmänt smaklösa kommentarer kommer inte att publiceras.
   • Håll inläggen korta och koncisa.
   • Jag vill gärna veta vilka jag samtalar med. Därför ser jag gärna att kommentarer skrivs under med riktigt namn.
   • Bloggen är inte allmänt diskussionsforum. Kommentarerna ska hålla sig inom ämnet för respektive inlägg.
   • Ibland kan det vara svårt att hinna med att moderera alla kommentarer som kommer in. Vi försöker så gott det går att hinna med alla, men om din kommentar skulle fastna i moderering kan det helt enkelt bero på att vi inte hunnit med. Ber om överseende med detta. Normalt modereras bloggen minst 3-4 gånger om dagen
2. Joh 3.1-21
3. Luk 2:46
4. ”Han samtalade nu i synagogan med judarna och med dem som fruktade Gud och dessutom varje dag på torget med dem som han träffade där. 18 Även en del filosofer, både epikureer och stoiker, diskuterade med honom och en del sade: ”Vad kan den där pratmakaren vilja säga?” Andra sade: ”Han tycks vara en som förkunnar främmande gudar.” Detta sade de, eftersom han predikade evangeliet om Jesus och uppståndelsen. 19 Och de tog honom med sig upp till Areopagen och sade: ”Kan vi få veta vad det är för en ny lära du förkunnar? 20 Det är underliga ting du låter oss höra. Nu vill vi veta vad det egentligen rör sig om.” 21 Athenarna liksom främlingarna där ägnade nämligen all sin tid åt att tala om och lyssna till senaste nytt för dagen.” (Apg 17:17-21
5.  Läs mer om Areopagen här
6. Läs mer om detta ordet ”pratmakare” och dess betydelse på Blue Letter Bible
7. Läs mer här –  Apg 19:9
8. http://bit.ly/5DAnds Apg 19:10

Gästblogg av S-E Daniel Nilsson

Det går en tidvattenvåg över Sverige. Vågen jag tänker på kännetecknas av två saker, lekmän som dras mot riter och ledare som dras mot den katolska och ortodoxa ordningar. Inte minst i ett stort samfund som pingstvännerna och ibland en del av Livets Ords folk märks denna våg av intresse. Även förlag som Libris och Cordia ger i sitt bokval uttryck för denna nygamla betoning.

Mycket av detta ifrågasätts av de större kristna bloggarna i Sverige och Norge. Där har mängder av frågor kring denna märkliga utveckling belysts, och belysts på ett bra sätt. Detta håller många inte med mig om. Men i denna nya värld där alla kan få yttra sig offentligt, även mindre vetande personer, måste man ändå efter sträng sållning och sortering på frågan ”belystes sakfrågorna mångsidigt och utan alltför stor slagsida” summera till betyget i genomsnitt godkänt. Men något har fattats.

Fokus har varit på vad de här lekmännen och ledarna gör. Det som fattas är detta, att diskutera vad de inte gör! Nu när Ulf Ekmans blogg lättat på sina modereringsregler och med posten om glada polska katoliker återväckt intresset för frågorna kan det vara lämpligt att sätta fokus på det här som har fattats.

Alltså, när man bland sympatisörer för riter och former i allmänhet och emergingrörelsen (googla ”emerging church”) och ”katoliksvärmarrörelsen” i synnerhet gör vad man gör, vad är det då man inte gör? Vad är det som vi skeptiker och kritiker tycker att man borde göra istället? Svaret kan nog variera. Jag hoppas att denna variation av synvinklar kan komma till uttryck i många bloggposter framöver. Detta är förvisso en optimistisk och from förhoppning, för den innebär ju att skribenter och kommentatorer verkligen sätter sig ner och tänker och ber, och sedan skriver sådant som är äkta reflektion och inte bara är ett tillgripande av dynamitgubbar. Men omöjligt är det inte.

En sak som jag tror många skulle vilja hålla med mig om är att det som inte görs längre är att bevara hoppet om väckelse. Enhet och förnyelse är en sak, väckelse är en annan, båda behövs. Men det är väckelse som vi från frikyrklig bakgrund ända sedan artonhundratalet har längtat efter. Och ifrån lutherskt håll är det många som har hoppats som vi.

Många studsar till inför detta enkla påstående. ”- Skulle inte vi på Livets Ord, vi i Pingst, vi i den levande xy-församlingen ha kvar hoppet om väckelse!?” Jag vill påstå att det är dåligt beställt med den saken om man sätter mer än ett högst marginellt hopp till katolska och ortodoxa synsätt, ordningar och fromhetsövningar istället för att på det hela taget nöja sig med att eftersträva kärlekens enhet med dem.

Det som brunnit i oss under den tid som jag har erfarenhet av, sedan 60-talet, är hoppet om att vi i det enskilda livet, i församlingens liv, i vårt samfunds liv och i nationens ska få se Guds närvaro till att bränna bort allt slagg, i omvändelsens och kärlekens ande, och att se Andens gestaltade kraft i Apostlagärningarnas anda. ”- Jo, men det hoppet har aldrig minskat hos oss!” ropar nu de jag nyss nämnde. Jag tvivlar! Vad ser vi för bevis på det? Vad vi ser och hör är om är sådant som inte har gett väckelse i de historiska kyrkorna.

Nej, de syskon vi ska ge förnyad uppmärksamhet och lära något av är fortfarande Koreas kyrkor, tredje världens väckelser, inte minst den pågående väckelsen i Mocambique, och de fräscha kyrkor som ännu finns i Amerika, se tex ibethel.com.

Vilken stubbe ska man tro ännu kan skjuta skott, den gamla katolska eller den ännu rätt fräscha evangelikala? Det är hos den senare jag för min del ser Nya Testamentets enkelhet och liv.

Vilken stubbe ska man tro ännu kan skjuta skott, den gamla katolska eller den ännu rätt fräscha evangelikala?

Men någon kan invända, lär oss inte det frikyrkliga arvet oss att vi saknar något fundamentalt, kanske Katolska kyrkans ämbeten och struktur eller Ortodoxa kyrkans mystik, när vi aldrig förmår behålla väckelsen i mer än en generation? Nej, det gör det inte. Församlingen har ända sedan gammaltestamentlig tid haft denna egenhet, att varje generation själv måste lära sig gå vägen. Att kyrkan ska vara så beroende av den innevarande generationen istället för på en oföränderlig institution kan kännas så otryggt att vi flyr från synsättet. Men en av de röda trådarna i Bibeln är just den om ”kvarlevan”, ”resten”, på engelska det bättre ordet ”the remnant”. Guds församlings historia är historien om denna skara, den som ständigt på nytt blir en enkel lärjunge som bara ser på Jesus.

S-E Daniel Nilsson

Todd Bentley och fenomenet i Lakland är ett färskare exempel på det jag kallar ”urskillningslös hunger”. Jag ifrågasätter inte ärligheten hos de människor som av ett ärligt hjärta önskar mer av Gud i sina liv, men när denna längtan sätter till sida bedömningsförmågan behöver andra reagera och säga ifrån. Todd Bentleys sanna ansikte avslöjades senare då det framkom att han under den sk. väckelsen i Florida konsumerade stora mängder alkohol och var otrogen med sin medarbetare. Man kunde i och för sig nöjt sig med att granska hans undervisning för att kunna avvisa honom, men det var kanske få som tog sig tid till detta. I stället lockades man av sändningarna på GOD-TV som sände live från mötena dygnet runt.

Skuldbelagd undervisning

Detta ska dock inte handla om de ovan nämnda personer, men om den amerikansk predikanten Thurman Scrivner som nyligen gästade Norge och fick fritt spelrum på den kristna TV-kanalen Visjon Norge. Det är många som reagerat på denna predikants förkunnelse, så jag kommer endast återge vad en del andra redan skrivit om honom.¹

Detta är vad Thurman Scrivner undervisar

Om en kvinna inte lyder sin man till fullo blir hon, hennes barn eller båda parter sjuka.

Om en man inte tränar sin familj i Guds Ord varje dag kommer han dö för tidigt. Han kunde kanske leva till 90, men kanske han bara blir 50.

Om du syndar kommer Lagens förbannelse enligt 5 Mos 28 drabba dig.

Det hjälper inte att be om förlåtelse. Du måste veta vilka synder du gjort och omvända dig från dem om helande ska kunna ske. (Scrivner nämner sedan ett exempel där en liten flicka fick vänta ett och ett halvt år på sitt helande. Familjen granskade sig själva så pass länge, och plötsligt såg dem vilken synd som hindrade helandet.)

Om du fått ett barn utanför äktenskapet varar förbannelsen i 4-10 släktled.

Människor i församlingar dör i cancer, och det är för att de har syndat.

Gud överger dig till Satan när du syndar.

Har du handikappade barn är det du som har syndat.

Det är Gud, inte Satan som sänder sjukdom.

Gud helar inte dem som har synd i sitt liv. Han kan inte det.

Starka reaktioner

Om man tror att Mose lag till fullo gäller, och att försoningen på Golgata inte betydde något, har jag förståelse för att man undervisar detta. Men för den som förstått försoningen på djupet är detta undervisning som inte bara bör förkastas, men också i allra högsta grad varnas för. Den norska tidningen DagenMagazinet skrev om olika predikanters reaktion på Scrivners undervisning, och pastor Åge Åleskjær i Oslo Kristne Senter är tydlig.

”— Jesus köpte oss fri från lagens förbannelse, så allt det han referer til där är det gamla testamentets realiteter. Vi måste flytta över i Det nya testamentet och det nya förbundet […] — Jag tror på Guds löften om helande, men det är viktig att poängtera att synderna förlåtits vare sig man är frisk eller sjuk. Det där lägger verkligen sten på bördan för folk genom att förkunna att du är sjuk på grund av synd. Utifrån själavårdsperspektiv är det väldig makabert att forkunna sådant. […] Om sjuka till och med börjar leta efter förfädernas synder, då kommer man in i en märklig släktförbannelse. Den hade varken Jesus, eller någon av de andra förkunnarna i det nya testamentet.”²

Ett falskt evengelium

För människor som inte vet hur de ska ta denna förkunnelse är detta destruktivt på alla sätt. Vad ska föräldrarna till sitt handikappade barn göra, ensammamman som vid ett misstag blev gravid, eller dem som har barn med allvarliga sjukdomar, vad ska den cancersjuka göra? Mitt råd är att inte lyssna och bry sig i vad denna villolärare förkunnar, för detta är en villolärare vi bör visa bort från oss. Vad sa Paulus om de som förkunnade ett annat evangelium är det han själv gjorde?

”Däremot är det några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium. Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse.” (Gal 1:7-8)

Jesus förbannar inte dem som följer honom

Det är bra att människor är hungriga efter mer av Gud, men låt inte denna hunger göra dig förblindad så att du mister bedömningsförmågan. Om du inte förstår vilka skillnader det är mellan det gamla och det nya förbundet behöver du verkligen ta tid i Ordet. Jesu försoning och dess realiteter gäller i allra högsta grad dig, och du – Jesus förbannar dig inte! Han älskar dig, vill göra dig frisk om du är sjuk, läka dina inre sår, lyfta dig upp. Han älskar dig så oerhört mycket att han bara vill dig väl.

Om du inte tagit emot honom ännu kan du göra det väldigt enkelt. Be att Han kommer in i ditt hjärta och gör dig till en ny människa³. Ge Jesus en chans. Du kommer aldrig ångra dig, för i motsättning till människor sviker Han dig aldrig.

Länkar

Norge idag: ”Synd gör människor sjuka” (norsk tidning)
DagenMagazinet: ”- Superpositiva till Thurman Scrivner” (norsk tidning)
Artiklar skrivna av mig om Todd Bentley: 1, 2, 3, 4

Fotnoter

1. Källa: David Åleskjærs blogg
2. Källa: DagenMagazinet
3. ”Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst”. (Romarbrevet 10:9)

Som jag ser det väljer man bort och tystar ned det som är obehagligt, även om det som sägs och skrives är sant. Genom att göra detta kan man välja hur man vill framstå utåt, men det blir som sagt en selektiv sanning och verklighet man då förhåller sig till. Bakgrunden för min kritik riktas mot Ekman den här gången och grundar sig på ett mail jag fick häromdagen från en person som skrev en sanningsenlig kommentar på Ulfs blogg, men som av bekväma orsaker inte godkändes. Ekmans moderator står fritt i att godkänna eller inte, men när de inte godkänner en kommentar för att någon framför sann och berättigad kritik av Livets Ord och Ekman, anser jag att det är ett medvetet val för att den välpolerade fasaden inte ska slå sprickor. Jag har valt att inte identifiera personen som skrev kommentaren i Ekmans post Baptiserna först ute med homovigslar.

Här är en del av mailet, samt kommentaren som inte godkändes:

”Bakgrunden till hennes reaktion var det sätt på vilket UE förfasade sig över hur demokratin fungerade i Norrmalmskyrkan, samt hans sätt att raljera över församlingens storlek. Så uttalar sig en person som skall företräda mittfåran i svensk kristenhet, samtidigt som en saklig men negativ kommentar inte blir publicerad på hans blogg. Inte helt oväntat med tanke på de kommentarer som normalt publiceras på bloggen.”

Kommentaren:

”I sak är jag helt överens med dig.
 Men du förfasar dig över att endast 49 medlemmar av 266 i Norrmalmskyrkan deltog i den tragiska omröstningen (knappt 20%).
 När senast gav du 20% av medlemmarna i församlingen Livets Ord möjlighet att rösta om någonting överhuvudtaget?
 Under mina 10 år i LO gavs jag inte vid något tillfälle möjlighet att rösta om någon enda fråga.
 Du har genom åren i din egen församling serverat alla beslut von oben och inte sällan förväntat dig applåder för redan fattade beslut.
 Vem är du att tycka att 49 medlemmar av 266 är ett lågt röstdeltagande med din egen historik?”

Detta anser jag är en otroligt träffsäker och dessutom väldigt sann kommentar. Webadmin. för Ulfs blogg mailade personen ifråga med följande orsak till varför kommentaren inte godkändes.
Här under är det korrrekta svaret från Magnus Dahlberg. Det som tidigare stod på tryck här var beklagligtvis felciterat pga ett gedigent missförstånd!

Hej XXX

>Angående din kommentar på Ulf Ekmans blogg. Bloggposten handlar ju om homovigslar, inte om demokrati eller brist på demokrati i församlingar. Dvs, din kommentar är vad man brukar kalla off topic.
I sak kan man väl i korthet säga att vi här på LO, som du ju väl känner till, inte heller påstår att vi ser lärofrågor som något som bör vara föremål för demokratiska omröstningar. Men det är ett problem i en frikyrka som berömmer sig av sin demokratiska metod även i lärofrågor, och som sedan visar ett rejält demokratiskt underskott som i fallet med Norrmalmskyrkan.

Bloggadmin

Personen som mailade mig responderade följande efter att ha läst mailet från Ulfs webadmin.:

”Det är ju en total förvrängning av fakta. Bloggposten handlar om 1. det katastrofala beslutet om homovigslar och dess konsekvenser och 2. tillkomsten av beslutet. Det är ju den andra delen XXX ägnat sin kommentar åt, så det är definitivt inte off topic.”

Den normalt observanta läsaren ser ju att detta inte är korrekt från webadmin. men snarare ett uttryck för den selektiva sanningen. Under ett församlingsmöte vintern 2008¹ öppnades det för frågor. En man hade ställt sig upp och ställde en fråga angående Ulfs uttalande om Maria som ”evigt förblivande jungfru”. Utifrån rapporterna jag fick från en av medlemmarna hånades denna mannen av Ulf och delar av församlingen skrattade när detta gjordes från scenen.

Vem vågar ifrågasätta Ulf Ekman när priset för att göra detta är så högt att betala? Andra jag talat med säger att de är emot inriktningen som Livets Ord numera går emot, men att de av hänsyn till vänner och familj inte kan kritisera och ifrågasätta. Detta är de facto och vittnar tyvärr om att det fortfarande finns väldigt lite demokratiska principer inom Livets Ord. De ledare jag talat med inom församlingen säger att medlemmarna bara kan komma med frågor och kritik, men när så pass många berättat att detta inte är något man kan göra på grund av konsekvenserna, vittnar det om ett system som i stor grad inte har rum för ifrågasättande.

I ett hierarkiskt system finns det sällan rum för demokrati och omröstningar, något som också kommentaren här ovan bekräftar. Man borde istället för att tysta kritiker bemöta dessa öppet och sakligt, och så borde man ställa sig frågan varför relativt många Lämnat Livets Ord de sista åren. Det vore också väldigt intressant att undersöka hur många som har kvar sin tro av de 9000 personerna som utexaminerats från Livets Ords Bibelcenter. Jag tror tyvärr att frukten inte är så frisk som man önskar ge intryck av, men det får bli en annan artikel långt fram i tid.

Vill du läsa mer om Svenska Kyrkans beslut att tillåta vigslar för samkönade, kan du läsa mer i länkarna här under.
Dagen 1, 2, 3, 4, 5, 6

Fotnot

1. Mötet var ett extraordinärt medlemssmöte delvis pga några artiklar baserade på information jag fått genom kontakten med Östanbäcks kloster och som publicerades på min förra blogg Aletheia. Artiklarna  kan läsas här och här.

Enevald Flåten (Foto: Andy©)

Själv använde jag en del starka ord om Enevald Flåten tidigare, men detta har jag gjort upp med honom idag. I denna öppenhjärtliga intervju berättar han om konflikten och hur han som konfliktens mittpunkt upplevde att sakta men säkert tvingas bort från det arbete han startade och av hela sitt hjärta brann för. Jag mötte Enevald en vecka innan denna intervju gjordes, och då var det tre år sedan vi hade mött varandra.

Jag ville finna ut vem Enevald var idag och om han tagit självkritik för det som skedde. Vårt halvtimme långa samtal var intensivt men präglades av en väldig öppenhet och ärlighet. Jag var en aning rädd för att min offensiva framtoning skulle skrämma honom först, men jag mötte en mjuk man som var villig att tala. I tillägg mötte jag människan Enevald, en människa som varit djupt nede på grund av det som skedde, och det var denna människa jag ville träffa. Utifrån det intryck jag fick av honom under detta samtal avtalade jag en intervju med honom, och jag tror detta kommer intressera fler än de som var en del av Levende Ord tidigare.

För er som inte känner till denna konflikt som la församlingen Levende Ord i ruiner, lägger jag ut en del länkar under videon så att du kan bilda dig en liten uppfattning. Konflikten resulterade i att jag lämnade trosrörelsen efter 22 år, för det som skedde på Levende Ord var inte bara Enevalds fel. Systemet i trosrörelsen var och är fel i mina ögon, och jag hoppas att den karismatiska kristenheten på sikt kan lära sig något av det som skedde i Bergen. Enevald blev ett offer för ett system där makt, visioner och positioner i stor grad betyder mer än människorna. Medlemmarna blir ett redskap för att uppfylla uppdraget som pastorn sägs ha fått från Gud, och mina erfarenheter är att det allt för ofta betyder att människor offras under resans lopp.

Se intervjun och delta gärna i samtalet efteråt. Den sista delen av intervjun handlar om vad en församling är, och dessa frågor ska jag på sikt återkomma till i en framtida intervju, för detta är ett mycket intressant ämne!

Aktuell sång – ”Dansa på min grav” (Bo Kaspers orkester)

Intervju med Enevald Flåten from Andy on Vimeo.

Bakgrundsinformation

Så startade konflikten

Ber Enevald sluta

Önskar en lugn och redlig avslutning

- Ledarskapet har inte trovärdighet

Stödjer ungdomspastorns uppgörelse

Ångrar att han inte sa ifrån tidigare

Flåten kan ge upp församlingen

- En tydlig signal till Enevald

Kan hamna i rätten

Flåten skaffar advokat

Mindre tro på trosrörelsen

– Har gjort upp för mig

Menar Flåten ljuger

Åleskjær och Ekh tar bladet från munnen

Oklart om Flåten

Vet inte vad som ligger framför

Flåten tar permission

Från applåd till frustration

Bekräftar ekonomisk oordning

Flåten är ute

Ville dela Levende Ord i fem

Möte på torsdag?

Åleskjær blir rådgivare

Krishjälp från Uppsala

Miljonförlust efter felaktig profetia

Uppror mot ny pastor

Försvarar pakten

”Såpopera”

”- Sök försoning eller gå”

Bakgrund för konflikten

Twingly

Ekman ber om förlåtelse – Vårt Land

Ekman ber om förlåtelse – Dagen

Media om intervjun

Följande tidningar skriver nu om denna intervju:

Bergens Tidende

DagenMagazinet

Vårt Land

Vårt Land följer upp med artikel om ledarskap

Korsets Seier

Enhetens synliga mål? (Bildkälla: http://cache.virtualtourist.com/2049494-St_Peters_Basilica-Rome.jpg)

Det var i 2005 att Ulf Ekman flyttade tillbaka till Sverige efter tre år i Israel. Under sina år i det heliga landet hade Ulf Ekman kontakt med representanter från de historiska kyrkorna och om han lyckades bygga broar mellan judarna och de historiska kyrkorna hade varit intressant att veta. Som känt finns det sedan urminnes tider ett fiendeskap mellan judarna och den katolska kyrkan, och sistnämnda har genom sitt storslagna projekt Towards Jerusalem Council II, där också Ulf Ekman är aktiv, tagit ett stort steg mot det man hoppas ska bidra till förbrödring och en gemenskap där Kyrkan har sin givna plats. Men det verkar också som dessa kyrkans män både influerat och attraherat Ekman i så pass stor grad under vistelsen i Israel att det förändrat honom förhållandevis radikalt. Den som läst Keryx vet att en del av dessa förändringar skedde innan åren i Israel, men det var nog först efter detta uppehåll att Ulf Ekman på allvar började jobba för enhet.

Mitt i allt detta befinner alltså Ulf Ekman sig och upplever hur Gud talar till honom att återvända till Sverige för att placera Livets Ord mitt i kristenheten. Han menar också att detta med enhet ligger så starkt på Guds hjärta och att det är detta han upplever att Gud vill att han ska använda störstadelen av sin energi på. Ulf Ekman har inte legat på latsidan i sitt arbete för enhet. Han har relationer på hög nivå med de flesta kyrkorna och deras representanter idag, och bidrar med både pengar, relationsbyggande och kunskap där han anser det är viktigt att delta.. Han har också relationer med Vatikanen i Rom där han har förberedande samtal som riktar in sig på en officiell dialog med katolska kyrkan, så man bör kunna fastslå att den enhet Ulf Ekman menar sig vara kallad till att föra fram definitivt är av sådan art att den måste kunna granskas för att om möjligt fastslå om den är av det äkta eller falska slaget.

Betänk det jag nu skriver, för en del har mycket svårt för kritiska funderingar. Tänk om det visar sig att Ulf Ekman har fel i att det är Gud som har kallat honom till att arbeta för enhet. Tänk om han genom det han gör är ett verktyg för den falska enheten som i sin tur bereder väg för antikrist och hans universiella kyrka? Det är oerhört svårt att påstå att det är detta Ulf Ekman gör, och jag vill heller inte påstår det. Sann enhet både tål att granskas och det bör man också göra.

Vad leder denna enhet till för Livets Ords del? Hittills har en del medlemmar lämnat församlingen då de inte känner att de längre kan vara del av något som i stor grad avviker från det de menar är biblisk lära, och där de ser en enhet ta form som de inte anser vara äkta. Kyrkofäder  viktläggs i större grad, och ges allt för stor auktoritet, läror som anpassas de historiska kyrkornas teologi, och liturgier som också adopteras från dessa kyrkor känns mycket främmande för en del av Livets Ords medlemmar. Det vore intressant att få veta hur många som lämnat Livets efter Ekmans återvändande från Israel, och om man önskar en större tillslutning av högkyrkliga medlemmar. Är det en medveten strategi, eller har man inte tänkt igenom detta?

En pastor inom den svenska trosrörelsen sa följande till mig under ett samtal vi hade för en tid tillbaka: ”Kom ihåg att Ulf, Robert och Svante är ordinerade lutherska präster. Innerst inne är de starka motståndare till frikyrkan”.

Idag stöder denne pastor Ulf Ekman fullt ut och har förändrat mening tyvärr. Det kan ändå vara bra att veta vad Ekman och en del av pastorerna anser om frikyrkligheten, för det är relevant i frågorna rörande enhet och ekumenik. Ekman söker sig till fel rötter, för det är inte den historiska kyrkan som är församlingens rätta rötter.

Offras medlemmar?

Flera personer jag talat med under detta år har gett uttryck för samma sak oberoende av varandra, och det är att de har intryck av att Ulf Ekman är villig att offra ett antal medlemmar för sakens skull. Om det tjänar ett högre syfte, så menar de sig tro att Ekman är villig att betala detta pris. När jag hörde det första gången fick det mig att fundera, för det är en tankegång som inte någon pastor borde ha. Vill man verkligen offra en stor del av medlemmarna för att nå ett mål som ligger längre fram och som kanske ger fördelar som det är värt att betala ett högt pris för? Det är inte alls säkert att detta kommer ske, men det verkar finnas en begrundad oro för att det kan ske.

När flera personer sagt detta oberoende av varandra så finns det en möjlighet att det alltså kan ligga något i påståendet. Inte så att deras funderingar är något bevis i sig själv, men en del av dessa personer har stått Ekman så pass nära och menar sig förstå hur han tänker. Jag har också haft kontakt med personer som arbetat nära Ekman och som beskrivit situationer de har varit en del av som gör att jag inte skakar på huvudet när jag hör det som nämnts här ovan. Då jag själv varit en del av trosrörelsen under så pass många år att jag vet att man offrat väldigt många medlemmar under årens lopp, och som man tyvärr inte brytt sig om att uppsöka senare. Så att tankegången inte är främmande för Livets Ord och liknande församlingar vet jag.

Tänk om Ulf Ekman har fel, att det inte är Guds enhet han arbetar för, men att denna enhet är en falsk enhet som bereder väg för antikrist? Tänk om han har ställt in siktet fel? Vilken katastrof för dem som okritiskt litar på honom fullt ut.

Siktar Ulf Ekman fel?

Nu har det gått ett år och man borde förvänta att både Ulf Ekman och Kong Hee levde på ett sätt som tillsvarar det budskap de själva förfäktar. Ulf Ekman och hans allianspastorer i Trosrörelsens Predikantorganisation har underskrivit ett dokument där de lovar att avstå från alkohol. Följande var en del av det dokument man skrev under på:

«Vi ser en oroande tendens att det sker en förvånansvärt snabb liberalisering av synen på alkohol inom kristna sammanhang där detta för bara några år sedan var otänkbart. I denna situation vill vi som pastorer och predikanter som företräder Trosrörelsens församlingar i Sverige uttala vårt starka stöd till en helnykter livsstil. … Som undertecknare av detta uttalande har vi valt att leva nyktert och att avstå från alkohol samt att aktivt arbeta för att våra kyrkor ska bli alkoholfria miljöer.» (Källa: Dagen)

Detta är både väl och bra om de med detta vill signalisera att församlingen ska vara en alkoholfri plats som också välkomnar alkolister och de med svaghet för alkohol, men vad säger Ulf Ekmans gode vän i Singapore om det som har med kristna och alkohol att göra?

«Opponents of drinking posit that since drinking potentially causes drunkenness, we should never pick up the first drink. If that argument is true, then the same must be said of food, money, work and sex since they could also lead to gluttony, greed, workaholism and sex addiction. Should one abstain from them all because of potential danger? Of course, not.» [...] «With alcoholism an increasing problem in society, it is understandable why some may want to caution against drinking. But to twist Scriptures in order to prove wine as unfermented grape juice is certainly not an honest way to go.»

För att få en helhetlig bild av Kong Hee’s syn på detta med alkohol, rekommenderar jag att du läser hans artikel «Can christians drink?» på hans blogg.

Vad man än måtte mena i frågan rörande kristna och alkohol, så verkar det som Kong Hee inte är helt överens med sin mentor i Uppsala. Kong Hee’s artikel innehåller många hänvisningar till Skriften och han berör många av de olka argument som ofta används i alkoholdebatten. Utifrån hans artikel drar åtminstone jag slutsatsen att hans namnteckning inte hamnar på ett dokument tillsvarande det Livets Ords pastorer undertecknade.

Det är nog troligtvis inte bara i frågan om alkohol Kong Hee skiljer sig från Ulf Ekman, och nästa fråga som jag vill beröra kommer nog få en del att både häpna och kanske ilskna till. När jag var en del av Livets ord i min ungdom så talades det ofta om onani som något väldigt fult och smutsigt. En del gick så långt att man talade om onanidemoner/orena demoner, som hade influerat människor som sysslade med dessa handlingar. Den som under sin ungdomstid var så dum att han eller hon berättade om detta för någon ledare, fick lida för det väldigt länge efteråt.

Kong Hee skriver följande på sin blogg i en artikel som heter «What’s Up With Masturbation?»:

«Some of the generally accepted benefits of masturbation include the following: (1) It is a good way of relieving sexual tension that can build up over time, especially for people without partners, or whose partners are not willing or available to have sex. (2) It is a safe sexual alternative for people who wish to avoid pregnancy and the dangers of sexually transmitted diseases. (3) It is necessary when a man must give a semen sample for infertility testing or for sperm donation. (4) It is a standard prescription given by sex therapists to treat sexual dysfunction in an adult, helping a person to experience orgasm (often in women) or to delay orgasm (often in men).

The big question here is: can a Christian masturbate? Is it morally right or wrong? Those who argue against it claim that masturbation is unnatural, and may result in God’s judgment on the body later on in life (in the form of physical ailments). Others claim that it is an irresponsible means to attain sexual satisfaction without the “burden” of commitment. Spiritual giants like C.S. Lewis and John Calvin were both strongly against it.»

Som i frågan om alkohol finns det säkert en hel del åsikter om detta med onani också, men det jag personligen undrar är hur Ulf Ekman och Kong Hee kunde gå ut med sin crazy grace-cd för att så kort tid senare till det yttre bli varandras motpoler på en del områden. Hur ställer sig Ekman och Livets Ord till Kong Hee och det han står för idag? Om några veckor ska Kong Hee stå på scenen i Uppsala och promotera sin fru (för det gör han alltid) och predika för flera tusen konferensbesökare. Är hans hållning till bl.a dessa saker helt problemfritt för Ulf Ekman och Livets Ord, eller kommer man att sätta ned foten och säga att nog är nog?

Jag känner till att medlemmar av Livets Ord undvek mötena med Kong Hee förra året pga den artikel jag skrev om hans frus omoraliska video. Om man reagerade så starkt över den så räknar jag med att det även i detta fall reses en del frågor, för är inte detta dubbelmoral?

Jag dömer inte dem som dricker alkohol och masturberar, absolut inte. För mig så handlar frågan mer om det jag ser på som extrem dubbelmoral från predikanter som nyligen attackerat nådesförkunnelsen med argument om att det leder till köttslighet, ett laglöst och syndigt liv. Sedan kan vi givetvis diskutera om det inte är så att Kong Hee faktiskt kan ha rätt i en del av det han skriver om, något jag räknar med att debatten kommer att visa.

Vad säger så Ulf Ekman om sin vän som snart ska predika på Livets Ords Europakonferens? Är det helt oproblematiskt att Kong i stor grad omtalar dessa ovan nämnda ämnen så positivt, eller skapar detta mer problem än önskat? Den som vet svaret kan gärna skriva det i kommentarsfältet.

Med önskan om en fortsatt fin sommar!

P.s Kong Hee har något att säga om tatueringar också. D.s

Jag har översatt denna artikel från norska till svenska, och om norska läsare önskar den norska versionen så låt mig få veta det så fixar jag det enkelt.

/Andy

Gordon Andersson

Från myskällare till radikalitet

När jag var 15 år kom jag i kontakt med trosrörelsen för första gången. Det var en avgörande upplevelse då mina föräldrar tog mig med på öppningsmötet i Livets Ord Bergen en augustilördag 1992. En för mig okänd svensk man med glasögon, karaktäristiskt skratt och höga spark gick framme på scenen i Bønes Racketsenter medan folk dansade i salen under lovsången. Jag minns att jag var imponerad över konditionen, spänstigheten och uthålligheten hos flera av mötesdeltagarna.

Mitt starkaste minne från mötet var då predikanten inbjöd till förbön. Folk gick inte fram, de sprang, de stormade fram för att sedan falla som dominobrickor efter några solida handslag från predikanten. Det var nästan lite rock’n roll över det hela minns jag.

Efter detta gick det ett år och jag tänkte inte mer på den svenske mannen med det karaktäristiska skrattet och de höga sparkarna. Augusti 1993 var jag med på ett ungdomsmöte i Livets Ord Bergen. En ung norsk predikant stod på scenen och talade om att vara en krigare. Han hade gått två år på bibelskola i Uppsala och talade med en blandning av norska och svenska ord och hade publiken i sin hand. Jag, som kom från en liten församling nästan utan ungdomar, var fascinerad och positivt överraskad över att man kunde samla så många till ett möte. Folk fäktade med armarna och biblarna. Det var en helt ny upplevelse.

Jag var van med att några få ungdomar samlades i en källare varje lördag och spelade spel och hade andakt. Ungdomsmötena på Livets Ord i Bergen var totalt annorlunda. Där var bordtennis och spel bannlyst för att ungdomsledaren hatade detta och menade att sådant var tecken på andlig död bland ungdomarna. Efter mitt andra ungdomsmöte på Livets Ord bjöds jag hem till några brinnande kristna ungdomar. De fick chock när de hörde att jag inte var döpt i anden. De bad för mig tills jag ”bröt igenom” och utrustade mig med Jerry Savelles bok ”Du kan vittna effektivt” och lovsångskassetten ”Vi har hört trumpeten ljuda”. Jag var igång. Jag var en livets ordare – även om jag var norsk.

Boken lästes från pärm till pärm, och för första gången fick jag en konkret förståelse för hur enkelt det faktiskt var att berätta för andra om Jesus med utgångspunkt i bibelversen som säger att den som med sin mun bekänner att Jesus är Herre ska bli frälst. Kassetten lyssnades på om och om igen, och speciellt kraften i Ulf Christianssons låt ”Det brinner en eld” och Robert Ekh’s ”Vi är pionjärer” fångade mig. Vi ger våra liv” blev ett slags soundtrack för den här tiden, och det var en fin tid på många sätt.

Min stora förebild i livet

Mannen med de höga sparkarna och det speciella skrattet från öppningsmötet på Livets Ord Bergen året innan, gick från att vara en okänd svensk till att bli en stor förebild – Ulf Ekman. Även om vi var medlemmar i Livets Ord Bergen märkte jag fort att vårt andliga Mecka var Livets Ord i Uppsala. Det var i alla fall så jag upplevde det, och kanske det var därför vi sjöng svenska lovsånger i 17- majtåget i Bergen centrum de första åren.

Under gymnasietiden hade jag och en annan kamrat bilder av Ulf Ekman i klassrummet. Jag köpte predikokassetter, abonnerade på Månadens kassett och Månadens video. Det glansiga utgåvan av Magazinet lästes tills inget kvarstod av den nästan. Allt Ulf Ekman skrev studerades mycket noga.

Jag minns att jag älskade videon ”Hemma hos Ulf och Birgitta” från december 1993, och i mötet som följde med på bandet tog Ulf Ekman av fullständigt. Han sjöng skärande falskt om det nya vinet, rev ned hela kören, sparkade med foten i öst och väst och predikade om frihet. Besvikelsen var stor när det var andra än Ulf Ekman som talade. Som den gången det var Norval Hayes i juni 1994. Den orkade jag inte se igenom ens. Det var tråkiga saker av en gammal, fet amerikan med ett (som jag ser det i eftertid) helt tokigt budskap om lovprisning.

Februari 1994 skulle Ulf Ekman predika på Livets Ord Bergen och jag stod fyra timmar i kö för att få en plats långt fram. Jag hade klätt mig upp med konfirmationskostymen och lånat pappas slips. Besvikelsen var stor när jag upptäckt att de sju första raderna var reserverade och jag var tvungen att sitta mitt i salen. Efter predikan sprang jag och 85 procent av tillhörarna fram till förbön och klämdes hårt av Ulf Ekman innan jag ramlade omkull som en potatissäck.

Hösten 1995, som 17-åring, reste jag från Bergen till Uppsala, en 17 timmar lång tåg och busstur, för att delta på Ulf Ekmans höstseminarium. Jag hade med mig en kasse som var proppfull av Ulf Ekmans böcker och stoppades faktiskt av polisen på centralstationen i Oslo. De vill undersöka vad som fanns i kassen.

Samtidigt som jag var en stor fan av Livets Ord och Ulf Ekman älskade jag också Jerusalem och Petra bland några kristna rockgrupper. Jag höll mig undan Stryper och Bloodgood för att de såg så värdsliga ut och säkert hade en ”låg standard”, som det hette. Livets Ords ungdomspastor Stefan Salmonsson varnade dessutom mot Stryper i en av sina undervisningsserier som jag hade köpt i mediabutiken. ”- Lyssna inte på Stryper”, sa Stefan där. Jag fick givetvis dåligt samvete för att jag lyssnade på rockmusik, och på en tidpunkt gjorde jag mig av med hela Petra-samlingen. Ulf Ekman hade ju dessutom berättat från scenen att en av medlemmarna i gruppen hade rökt ombord på ett flyg.

Jag behöll skivorna med Uffe och Jerusalem. De hade ju trots allt gått på Livets Ord, och skivan ”Dancing of the head of the serpent” var ju full av oldschool Uppsalateologi. Jag beställde också alla talkassetterna med Ulf Christiansson från den tiden då han var en del av Livets Ords innersta krets. Schlagern blev ”Bara musik från himlen vinner världen” från 1989.

Livets Ord-punkare

I eftertid ser jag att ungdomsgruppen jag var en del av på mitten av 90-talet var en slags Livets Ord-punkare som dyrkade den extrema och radikala stilen. Precis som andra ytterliggående ungdomar från andra miljöer ofta gör. Vi dyrkade den aggresiva trosförkunnelsen, de höga ropen från Ulf Ekman och Stefan Salmonsson, den vilda förbönstekniken och demonsparkarna. En del av oss gick runt och pratade med en slags blandning av svenska och norska, och drömmen var att gå på bibelskola i Uppsala. Mycket av denna trospunk-kulturen hade en del humor i sig, som den gången vi samlade de högsta tungotaleropen från diverse predikanter och spekade in det på band i en egen tungotalmix. Men också i de alvarliga stunderna kände jag att predikanterna inom Livets Ord, och då i första hand Ulf Ekman, hade svaret på riktningen i flera av livets stora frågor.

En eller annan gång i slutet av 90-talet började fascinationen för Livets Ord att slå sprickor. Ulf Ekman fick skägg och slutade sparka i lösa luften. Epoken med Livets Ord-punken var över. Både vi och kanske Livets Ord hade blivit mer vuxna och mognat en del. Jag fick berättat en del historier för mig om människor i rörelsen som hade det tungt. Många av löftena som var förbundet med trosförkunnelsen blev det heller aldrig något av. Det var inte bara att komma till skolan och ropa ”shakabahaiaaaaaaaaaaaaaaaariallakandey” längre för att göra intryck på sina medelever och omgivelserna.

Det som skrämde mig mest var att många av dem som gick på bibelskola, både i Uppsala och Bergen, egentligen inte förändrades på det sätt man trodde det skulle bli. För saken är den att detta reklammerade man så starkt för i både Uppsala och Bergen. Förkunnelsen var den samma hela tiden, och jag började tröttna på att predikningarna ofta kunde vara uppmuntrande i början men alltid hade en gnagande underton av: ”Det är något fel med dig, du är allt för köttslig. Du måste förändra dig. Det är ditt fel att du är som du är. Du är inte lydig nog. Någonstans har du vikit bort från vägen och därför hör du inte från Gud.”

Väldigt mycket från Livets Ord Uppsala och Livets Ord Bergen (bytte senare namn till Levende Ord. Övers. anm.) präglades av slit, strävan och misslyckanden. Det verkade som om församlingarna stod för en form för hårdhet där ledarna alltid hade svaret på vart vägen gick vidare och där vi medlemmar ofta kunde ses på som egenrådiga rebeller som inte ville betala tillräckligt i kollekten, som inte ville kliva upp tidigt på morgonen, och som helst ville köpa hamburgare istället för att gå på ungdomsmöten. Detta tröttnade jag på. Jag hoppade av tåget och gick mer sällan på möten. Jag började aldrig på bibelskola utan istället utbildade jag mig till lärare på Högskolan i Bergen innan jag senare blev journalist.

Världens farligaste förkunnare

En del kanske påstår att jag blev slapp och mätt. Kanske. Men i eftertid måste jag fråga varför detta skedde med så fruktansvärt många i den så kallade trosrörelsen? I min egen församling i Bergen där jag var medlem i 12 år från 1994 till 2006 såg jag hur människor kom och gick. Många av dem som var med på början av 90-talet försvann sakta men säkert under dessa 12 år. Alla de fem ungdomarna utom en, som bad för mig och gav mig en bok och en lovsångskassett efter ett ungdomsmöte i 1993, är idag så kallade avfälliga eller har tagit fullständigt avstånd från rörelsen. Till och med en av ungdomsledarna som lite skämtsamt sa att han såg fram emot himlen för att han då skulle tala i tungor tillsammans med Ulf Ekman, har idag uttalat på fullt allvar att Ekman är en av världens farligaste förkunnare.

Når så många faller bort, antingen för att de inte längre tror på Gud eller att de förlorat tron på församlingen, vart ligger då felet? Är det ett tidstecken och uppfyllelsen av det Bibeln säger om att i den sista tiden kommer striden vara hård och många kommer att falla bort? Eller är avfallet ett tecken på att församlingar som Livets Ord och Levende Ord drev och driver sina medlemmar för hårt? Jag är rädd för att det sista kan vara en del av svaret.

När Levende Ord kollapsade i 2006 framkom det många historier om fruktan, manipulation och andliga hot. Idag har församlingen en pastor som erkänner att de hade sekteristiska drag och man har bytt namn till Credokirken. Man önskar kontakt med andra församlingar utanför den traditionella trosrörelsen, och vem hade trott det för bara några år sedan?

Hunden vänder tillbaka till sitt spy

Min egen far blev utfrusen från Levende Ord för att han som cellgruppsledare nämnde att det kunde finnas andra sätt att leda en församling på än den enväldiga pastorsmodellen som är vanlig i trosrörelsen. Detta skedde i 1995 och förde till att han sattes under uppsyn av församlingen som satte en person in i cellgruppen för att kontrollera honom. Detta medförde till slut att han lämnade församlingen. Då tyckte jag att min far var allt för känslig som drog sig undan, men idag förstår jag att det var sekterism som gjorde att han lämnade församlingen och återvände till sitt gamla sammanhang. Bibelversen han fick med sig på vägen av pastor Enevald Flåten, var det om den som vänder sig bort från rättfärdighetens väg är som hunden som vänder åter till sitt spy, eller svinet som rullar sig i gyttjan rätt efter att den tvättat sig. Min far återvände som förman i en församling i Det Norske Misjonsforbundet. Ödets ironi ville det så att Enevald Flåten efter att ha sparkats som pastor i Levende Ord i Bergen, började gå i en församling som för inte så länge sedan ansökt om medlemskap i Det Norske Misjonsforbund.

Själv var jag med om att starta en bibelgrupp på Levende Ord utanför det etablerade cellgruppsystemet som styrdes från ovan. När ledningen fick höra om detta kom en av pastorns närmaste medarbetare och ville se vad det var vi höll på med. Hela gruppen kvävdes. Ett frivilligt initiativ sågs på som ett hot verkade det som.

För två år sedan hade jag en period där jag skrev om en del av mina egna erfarenheter från trosrörelsen i en blogg. Jag har nu raderat det mesta av det jag skrev, trots av att många av texterna hade en humoristisk underton i och med att jag inte ser på min ungdomstid som något negativt. Det är nog bättre att ha en predikant som förebild i ungdomstiden än t.ex Tommy Lee, och Ulf Ekman är nog många hack bättre än honom om du förstår vad jag menar. Man kan ju heller inte klandra Ulf Ekman för att han blev en förebild för många ungdomar. Unga människor söker ofta tydliga svar och radikala lösningar. Det var inte Ulf som sa att vi skulle prata svorska och sparka med foten. Han var alltid tydlig på att vi skulle följa Jesus och inte människor.

Trots detta tror jag att en av utmaningarna för sådana predikanter som Ulf är att skilja mellan vad de själva menar och vad Gud har sagt till dem. De kunde också vara mycket folkligare än de är idag. De hade t.ex inte behövd gå direkt från scenen och in i ett avskilt vip-rum efter mötena. Tänk vad det hade betytt om superstjärnorna från Livets Ord hade gått ut i kafeterian efter mötena och pratat med vanliga människor. Om de hade gjort detta tror jag det hade bidragit till en större trovärdighet runt dessa predikanter. Det hände nästan aldrig under min tid, men det är möjligt det har ändrat sig i senare tid.

Personligen är jag färdig med tiden i trosrörelsen. Mitt liv handlar inte längre om vad den eller den predikanten menar. Jag har sett bakom fasaden för länge sedan och sett att de alla är helt vanliga människor, ofta med väldigt jordiska motiv för vad de håller på med, och ibland med en tendens att leva ett saftigt dubbelliv.

Homosexuella avslöjanden och hot

Predikanten Roberts Liardon, som hade hjältestatus på Livets Ord och som också besökte Bergen julen 1996 där han hade järngrepp om församlingen med sin predikan där han hånade dem som ville gå mitt på vägen, för där blev man överkörd, visade sig vara allt annat än intrycket tillsa. Under 2000-talet framkom det faktaupplysningar om att Liardon var homosexuell. Detta är inte meningen att vara kritisk mot homosexuella, men den som vet vad Liardon stod för i sin förkunnelse förstår att detta var ett dubbelliv som var långt mer allvarligare än den utskällda permanenten och sminket till alla grabbarna i den kristna rockgruppen Stryper.

Jag har hört historier från personer jag har respekt för och som har blivit överkörda och tillrättavisade av ledare och predikanter inom trosrörelsen, och en del av dessa skulle man tro inte var möjliga. En journalistkollega av mig ble utskälld av Ulf Ekman för att han hade skrivit något i en intervju som Ekman ansåg var ofördelaktigt. Denna kollegan sa nyligen detta till meg:

”Av alla jag har intervjuat genom åren, så har den värsta utskällningen jeg har fått inte kommit från vänsterradikala homosexseulla palestinaaktivister, men från två pastorer från karismatiske forsamlinger”.

Kyrkopolitik, pengar och fruktan

I förbindelse med att jag skrev om mina erfarenheter på min personliga blogg kontaktades jag av en rysk man på min egen ålder som på mitten av 90-talet blev en del av Livets Ord Moskva. Han berättade en historia som var ganska lik min egen om hur han först attraherades av förkunnelsen innan han han också såg vad som fanns bakom fasaden. Mycket handlade om kyrkopolitik, pengar och fruktan, skrev denna mannen till mig i ett mail sommaren 2007. Han lämnade församlingen efter tio år tillsammans med väldigt många andra, enligt honom själv. Detta var något annat än historierna vi alltid fick höra från Carl-Gustaf Severin, som berättade med humor om de glada ryssarna som tog emot Jesus på kommando för att de var så vana att lyda order.

En stund var jag väldigt angelägen om att ledarna i systemet skulle göra upp med det förflutna och be om förlåtelse för vad de hade sagt, menat och gjort. Jag ville t.ex att Ulf Ekman skulle beklaga hur han hade slaktat kristna musiker, och hur han hade överkört predikantkollegor som tänkte annorlunda än honom. Jag känner till innehållet från ett brev som Ekman skrev till en känd norsk musiker som under rockdebatten i 1993 hävdade att Ekman inte hade någon kunskap om musik. Detta blev Ulf Ekman så förolämpad av att han skrev brev till musikern och bad honom ta tillbaka uttalandet. Personen i fråga vågade inte göra något annat än det Ekman bad honom om.

Jag ville också att Stefan Salmonsson och andra ungdomsledare skulle beklaga hur de hade pekat ut människor i offentliga möten där han sa att de var fulla av orenhet osv. Jag tror kristna ungdomspredikanter från den här tiden och dessa församlingar, har skadat hundratals av kristna ungdomar med en allt för rå förkunnelse som ofta inte var verklighetsrelaterad och som få, om någon alls, klarade av att leva efter.

En folklig Ekman

Idag bryr jag mig inte alls om vad predikanter gör eller säger. Jag respekterar fortfarande flera av dem och tycker mycket av det de säger kan vara uppmuntrande och bra. Jag läser ofta Ulf Ekmans bloggposter och följer honom på Twitter. För inte så länge sedan hade han en väldigt uppmuntrande post där han listade upp en del tips för hur man tar vara på sitt andliga liv. Det var ett otroligt enkelt, konkret och folkligt budskap.

Det betyder inte så mycket för mig idag vad han än måtte beklaga eller erkänna. Jag tycker inte att någon ska pressa andra att be om ursäkt eller ta självkritik. Sådant blir det bara pinsamma situationer utav. Jag såg en del exempel av detta från min egen församling Levende Ord när det bröt ihop för tre år sedan. En del av ledarna, som hade varit stenhårda församlingsfolk, fick upp ögonen för vad de hade sysslat med och fick plötsligt dåligt samvete för nästan allt de varit med om. Med rätta bad de om förlåtelse, även för saker de inte hade behövt ångra ens. Problemet var bara att en del av församlingens medlemmar inte nöjde sig med självkritiken utan ville se dessa ledare krypa ännu mer. Personligen menar jag att det måste vara lov att göra fel, beklaga det och gå vidare, utan att behöva krypa på sina knän i flera år efteråt.

Även om det inte betyder något för mig om Livets Ord beklagar eller bara trampar taktfast vidare med höga knälyft, så tror jag det kunde betyda något för Livets Ord och deras trovärdighet om de hade klarat av att ta tydlig självkritik.

Vad borde så Livets Ord beklaga? Jag tror demontiden på slutet av -80 talet skadade många personer. Nyligen såg jag ett klipp på YouTube med gästpredikanten Jane Whaley, och det var skrämmande att se. Jag känner till flera historier om hur människor fått berättat för sig vilka demoner de hade i sig, alltifrån onanidemoner och nikotindemoner till upprorsdemoner. Jag tror att dessa som sa detta själva hade stora problem i sina liv med både det ena och det andra.

Rockdebatten, löftena och profetiorna

De hårda domarna över kristna musiker, ungdomar och deras musikstil var också helt meningslös. Onödig fokusering på utseende och hårlängd, örringar och den så kallade höga standarden för ungdomar, tror jag också bara var ren fariseeisk okultur som inte resulterade i annat än det Jesus beskrev som vitkalkade gravar i Matt 23:27. Personen som skrev Antirockboken ”Dina harpors buller”, Thomas Arnroth, önskar ju inte konfronteras med att han skrev dem och han ser inte ens längre på sig själv som en kristen.

Jag tror också att om någon hade tagit sig mödan att lyssna igenom vad många predikanter i trosrörelsen predikat, profeterat och lovat de sista 15-20 åren så hade man hittat mycket att sätta fingret på. Det mest kända är nog profetiorna om Raoul Wallenberg, som räddade 100 000 judar under andra världskriget och tillfångatogs av ryssarna, och som enligt Ulf Ekmans profetia skulle vara i livet och komma hem igen och stå på Livets Ords scen. Man berättade även om hur man skulle hämta honom med Livets Ords eget jetflyg som man hade köpt.

Detta hände ju som bekant inte utan att det behöver vara så allvarligt. Värre är det med alla profetior och löftena om förändringarna i Skandinavien, men som ändå inte uppfyllts ännu. Man ska givetvis vara försiktig med att håna profetior, för i det stora sammanhanget och i Guds ögon är en tidsperiod på 15-20 år väldigt lite. Gud gör som Han vill när Han vill. Trots detta är det konstigt att man inte börjar efterfråga resultat och uppfyllelsen av många av löftena om väckelse och reformation som proklamerats under årens lopp.

”På stridsfältets höjder vill vi ge våra liv”, hette en av sångerna på lovsångskassetten jag fick då jag blev med i Livets Ord Bergen i 1993. Även om jag säger att jag är färdig med (o)kulturen från trosrörelsen så vill jag ta med mig det som jag upplevde som bra. Fortfarande kan jag sätta på lovsång från Livets Ord och känna att det ger mig positiva vibbar. Styrkan i trosrörelsen måste vara hängivenheten till Gud, och när den kommer från ett ärligt hjärta smittar det alltid över till andra på ett gott sätt.

Varför skriver jag detta?

En del av er som har läst detta kanske undrar vad som är poängen med att formulera en text som detta. Är det inte dags att bara lägga allt det negativa bakom sig och gå vidare? Kan det komma något gott utav kritik gentemot personer som år efter år jobbat med Guds rikes utbredning? När jag får en sådan chans som detta, att skriva en gästartikel hos Andréas Glandberger, tycker jag att det kan vara på sin plats med att dela med sig av sina erfarenheter. Jag har rätt att berätta min historia utifrån där jag är idag utan att anklagas för bitterhet och negativitet, även om det självklart är klassiskt och helt i överensstämmelse med hur sektkristna bemöter kritik med just sådana argument.

Jag har goda vänner som var mycket djupare inne i systemet i både Uppsala och Bergen, och som är mycket mer kritisk till dessa två församlingar än mig. En del av dem använder så pass starka ord som att de har kastat bort halva livet sitt på något de idag anser som livsfarligt. Så långt vill inte jag gå, men jag menar helt klart att det är sidor som varit negativa.

Idag kan det verka som om Livets Ord har ändrat sig kraftigt på ett positivt sätt. Ungdomsmiljön verkar inte längre vara så uniformerad och enformig som för 15 år sedan. Det verkar också som om kontakten med andra kristna förbättrats. För mig betyder det inte så mycket om det är katoliker eller statskyrkan man nu bygger allianser med.

Det enda jag hoppas är att det också bakom fasaden skett en förändring, och att det även där blivit mjukare och mindre militant. Jag hoppas också att det i större grad är möjligt att själv tänka och fundera och utifrån detta ta egna beslut, utan att utsättas för press från personer som ser på sig själva som Guds utvalda med en helt speciell auktoritet till att näst intill kunna bestämma över andra människor.

Jag hoppas också att allianserna som nu byggs handlar om mer än kyrkopolitik och inflytande, men hellre om äkta sammansmältning av personer som vill följa och jobba för mannen från Nasaret.

Om jag får lov att se på trosrörelsen som en stor fisk som serveras hel på en restaurang, så hade fiskens kött varit det enkla budskapet om Jesus som jag äter. Allt tjafset om pastorer som är på en högre nivå, med krav på respekt, och de yttre meningslösa kraven hade varit benen jag spottar ut så att de inte fastnar i halsen.

Dagens soundtrack: City on fire (Jerusalem).

/Gordon Andersson